Ekarkivet

SR uppmärksammar Klaus Schulze

2012-02-06T22:52:00.000+01:00

"En av den elektroniska psykedelians viktigaste förgrundsgestalter."

Så beskrivs Klaus Schulze på Sveriges Radios hemsida. Nyligen uppmärksammades Krautrock-pionjärens musik av electronica-programmet Monitor i P2. I sändningen (vilken enbart innehåller musik) spelas två av hans tidiga 70-talsinspelningar: I was Dreaming I was Awake and Then I Woke Up and Found Myself Asleep och Traumraum.

Klaus Schulze (född 1947) började sin karriär som trummis i Tangerine Dream, och medverkade på bandets debutalbum Electronic Meditation (1969). Redan året därpå lämnade han bandet och bildade Ash Ra Tempel med Manuel Göttsching och Hartmut Enke. Även detta samarbete blev kortvarigt. 1971 hoppade Schulze av för att satsa på en solokarriär, vilket resulterade i debutskivan Irrlicht året därpå samt en lång rad skivor genom åren.

Lyssna på sändningen här.

Fotnot: Klaus Schulze-specialen sändes 1 februari och ligger uppe i 30 dagar efter sändning.

Klaus Schulzes diskografi finns här.

Mytomspunnen maskin ställs ut i Malmö

2012-01-04T23:01:00.000+01:00

Dropin to dropout på kontorstid. Så lyder rubriken på ett Facebook-event som jag fick en inbjudan till nyligen. Frasen väckte onekligen min nyfikenhet, vilken bara växte när jag förstod vad det handlade om – en utställning om Dreamachine.

I år är det 50 år sedan ritningarna till Brion Gysins och Ian Sommervilles mytomspunna uppfinning för första gången offentliggjordes. Detta uppmärksammas på Russgatan 5 i Malmö med start den 16 januari.

Utställningen utgörs av två ”avdelningar”. Den första går under det fantasieggande namnet 10 Herz from home. Denna del består av två rum. I det ena visas bland annat Nik Sheehans mycket sevärda dokumentär Flicker (2008), och i ett angränsande rum ges tillfälle att på egen hand uppleva effekterna av en Dreamachine.

Den andra ”avdelningen” bär namnet Endast för förryckta. Vad som bjuds vid denna station framgår inte av event-texten, bara att ambitionen med Endast för förryckta varit att ”på ett minimalistiskt och direkt vis applicera Gysins och Sommervilles principer på dagens teknik.”

Förutom en vink till Herman Hesse innehåller event-texten citat från bland andra Aldous Huxley, William S. Burroughs och Tom Wolfe – samtliga viktiga namn inom psykedelisk kultur. Men så är också Dropin to dropout på kontorstid en tillställning som lär tilltala de flesta som är intresserade av detta fält.

Utställningen äger rum mellan den 16 och den 27 januari och har öppet vardagar 9-17. Besök Facebook-eventet här.

Språkets otillräcklighet

2012-01-02T13:18:00.001+01:00

Vissa saker är svåra att sätta ord på. Språket räcker helt enkelt inte till. Detta gäller inte minst beskrivningar av förändrade medvetandetillstånd. Det har gjorts otaliga försök att sätta ord på dessa upplevelser. Få (om någon) har lyckats. Är det ens möjligt att beskriva det som rör sig bortom det vi kallar verkligheten? En som kände till dilemmat var författaren och psykonauten Terence McKenna:

"There is a transcendental dimension beyond language... It's just hard as hell to talk about!"

Språkets begränsningar har fått människor att söka andra uttryck än de verbala och litterära. Många har till exempel försökt illustrera mystiska upplevelser genom konst och musik. Men vad McKenna beträffar slutade han aldrig att tro på ordens potential som verktyg för att beskriva visionära tillstånd. Kanske tänkte han att vi ska komma till en punkt i framtiden då språket är rikt nog för detta ändamål:

"The engineers of the future will be poets."

Vill man bekanta sig med Terence McKenna i litterär form är True Hallucinations (1993) en utmärkt ingång. I boken, som är självbiografisk, skildras McKennas och hans medresenärers upplevelser på hallucinogena svampar i Amazonas i början av 1970-talet. True Hallucinations är en klassiker i sin genre och har beskrivits som en blandning av Charles Darwins The Voyage of the Beagle och Hunter S. Thompsons Fear and Loathing in Las Vegas.

Fotnot: Fler McKenna-citat finns på MindofMcKenna.com.
En recension av True Hallucinations finns att läsa här.

Från popstjärnor till motkultur

2011-09-07T01:13:00.000+02:00

Bob Dylan, Otis Redding och Dennis Hopper. Det är bara några exempel på alla de personer som den legendariska fotografen Lisa Law har fångat på bild. Hon är kanske främst förknippad med 1960-talets motkultur och idag framstår hennes bilder från den tiden som klassiker (däribland en bild på Allen Ginsberg som dansar extatiskt till Grateful Dead under Human Be-In, en happening i Golden Gate Park i San Franscico 1967).

Lisa Law

Lisa Law växte upp i en medelklassfamilj i Burbank i Kalifornien. Hon började sin bana som fotograf 1964 när hon blev tillfrågad att fotografera musiker för ett skivbolag. Samma år träffade hon sin man Tom Law och paret bosatte sig i ett hus som de kallade för "the Castle". En del av huset hyrdes ut till konstnärer, musiker och skådespelare och bland gästerna fanns Bob Dylan, David Crosby från The Byrds och Andy Warhol. Flera av besökarna fotograferades av Lisa Law, däribland Nico och Lour Reed från Velvet Underground, som fångades på bild 1965 när de repade på husets balkong.

Efter hand som 1960-talet gick mot sitt slut ändrades hennes motiv från renodlade musikerbilder till att skildra motkulturen på ett bredare plan. Lisa Law dokumenterade bland annat demonstrationer mot Vietnamkriget, Woodstock-festivalen och kollektivt boende. Paret Law var själva hippies och levde en period i kollektiv i New Mexico.

Vill man ta en titt på Lisa Laws bilder kan man göra det här.

Fotnot: Lisa Law är fortfarande verksam som fotograf. Hon har till exempel fotograferat Brightblack Morning Light för tidningen Arthur.

Underbart är kort?

2011-09-03T11:26:00.000+02:00

Går du också och väntar på en uppföljare till Brightblackblack Morning Lights briljanta album Motion to Rejoin från 2008? I så fall kan du sluta vänta. Bandet finns nämligen inte längre. Enligt Wikipedia slutade de existera redan förra året. Tråkigt, eftersom deras plattor kändes som en början på något fantastiskt.

Brightblack Morning Light

Men det verkar som att de två medlemmarna Nathan Shineywater och Rachael Hughes har fortsatt göra musik ihop. Åtminstone om man får tro skivbolaget Matador, som gav ut Brightblack Morning Light. Enligt skivbolagets hemsida har paret startat ett nytt band. Vad bandet heter framgår inte och någon ytterligare information finns varken på Brightblack-hemsidan eller på MySpace. Enda släppet från det nya icke-namngivna bandet är en kassett-EP i limiterad upplaga som såldes på internet och på spelningar i Europa redan 2009, skriver Matador.

Fortsättning följer, förhoppningsvis ...

Brightblack Morning Lights (korta) diskografi finns här.

Fotnot: Ursprungligen hette bandet bara "Brightblack" och debuterade 2003 med albumet Ala.Cali.Tucky.

Dahlström fortfarande underground

2011-09-02T18:12:00.000+02:00

Nyligen publicerade Sydsvenskan en genomgång av olika författares kopplingar till Malmö.* Antingen har de själva bott i staden, eller placerat sina romanfigurer där på ett eller annat sätt. Burroughs Malmöbesök nämns – ett besök som analyserats i två tidigare inlägg på Ekarkivet – och en rad andra namn dyker upp. En som däremot saknas är Sture Dahlström, vilket kan tyckas lite märkligt eftersom flera av hans karaktärer vid olika tillfällen vistas i Malmö. Dahlström själv bodde dessutom en kort tid där (i stadsdelen Slottstaden), innan han och hans fru flyttade till en nedlagd skola i Heinge utanför Lövestad.**

Antingen har Sydsvenskans kulturredaktion inte koll på Dahlströms böcker, eller gillar de helt enkelt inte dem. Oavsett vilket är det en miss att han inte omnämns. Författaren hann skriva 18 böcker och flera av dem har kommit ut i nya utgåvor, vilket är skäl nog att ge honom lite uppmärksamhet. Om än postumt.

*Sydsvenskan 28/8, 2011
**Mats Keyet, Sture Dahlström - en biografi, s 207

R.I.P. Conrad Schnitzler

2011-08-13T16:26:00.003+02:00

Ännu en krautlegend har lämnat jordelivet; den 4 augusti dog Conrad Schnitzler (född i Düsseldorf 1937). Schnitzler medverkade på Tangerine Dreams klassiska debutskiva Electronic Meditation (1970) samt var med och grundade Kluster (vilka bytte namn till Cluster när Schnitzler lämnade gruppen).

Conrad Schnitzler

I början av 1960-talet studerade Conrad Schnitzler ljudkonst vid Staatliche Kunstakademie Düsseldorf, där konstnären Joseph Beuys var professor (Beuys fick senare sparken från skolan). Schnitzlers framträdanden liknade ibland konstperformances och iklädd vita läderkläder gick han runt med en motorcykelhjälm med ett högtalarhorn på huvudet. Genom att vara i rörelse behövde han inte riskera att bli tillsagd av polisen att flytta på sig.

1967 startade Schnitzler tillsammans med Hans-Joachim Roedelius och Boris Schaak Zodiak Free Arts Lab i dåvarande Västberlin, en klubb för experimentell musik där bland andra Ash Ra Tempel spelade. Under sin livstid hann Schnitzler också släppa ett stort antal soloskivor, varav flera gavs ut på egen hand på CD-R och såldes via internet. Han var verksam som musiker ända fram till sin död - sista inspelningen gjordes bara några dagar innan han dog.

En längre intervju med Conrad Schnitzler publicerades 2006 i brittiska Wire. Läs intervjun här.

Sture Dahlströms minne firas med festival

2011-05-14T22:19:00.000+02:00

Den här månaden är det tio år sedan Sture Dahlström dog. I år är det också 50 år sedan hans debutroman Änglar blåser hårt gavs ut. Lördagen den 21 maj arrangeras Höghastighetsfestival på Teater Uno i Göteborg för att fira minnet av författaren.

Sara Ahlberg från Göteborgs Dramatiska Teater kommer att läsa Sture-texter och Björn Runges Vulkanmannen, en film om Sture Dahlström, visas under kvällen. Dessutom framför kontrabasisten Anton Blomgren en enligt programmet ”lång sugande basimprovisation”. Bakom festivalen står musikern Björn Kleinhenz.

Sture Dahlström

Varför ska man läsa Sture Dahlström?
”När man läser Sture känner man sig lite mer levande, lite mer vaken. Man öppnar ögonen för saker som man inte tycker stämmer i det svenska samhället och världen i stort. Jag tror behovet av sådana författare är minst lika stort nu som någonsin innan. Dahlström står för ideal som har legat begravda i Sverige i många decennier. Han har aldrig tagit ställning politiskt, men det är tydligt att han står en klar bit till vänster på den politiska skalan. Och i takt med att välfärden helt håller på att monteras ner i Sverige tycker jag han känns mer och mer angelägen. Jag får kraft av Sture. Och det skadar inte heller med någon som inte väjer för det mer mustiga och halsbrytande i sina romaner. Uppfriskande!” skriver Björn Kleinhenz i ett mejl.

Sture har en hängiven skara fans, lite som en subkultur. Samtidigt är de etablerade medierna förvånansvärt ointresserade av honom. Vad tror du att det beror på?

”Folk tycker väl det är jobbigt att det är så mycket knulla i böckerna. Och de saknar ju i väldigt många fall en tydlig form. Men det ska inte missförstås som slapphet från Dahlströms sida. Romanerna är djupt genomarbetade och följer sin helt egna röda tråd. En annan förklaring är att Dahlström själv tog ett sådant tydligt avstånd från sitt eget skrå. Om inspelningen av dokumentären Vulkanmannen av Björn Runge säger Dahlström t.ex. såhär: ’Om jag lät Runge göra filmen var jag övertygad om att han skulle koka ihop ett manus som helt skiljde sig från de vanliga klichéporträtten. Jag skulle naturligtvis fortfarande vara en cirkuspudel, men en cirkuspudel som dansade på glödande kol, som stod på ett ben och som tog vilda hopp rakt ut i mörkret utan att blinka.’ (Filmkonst nr48 1997)”

Om du fick rekommendera en Sture-bok för någon som aldrig läst honom, vilken skulle det bli?

”Tango för enbenta och Huggormens tid. Böckerna handlar båda om småländske metallarbetaren Karl Andersson. En frihetskämpe som inte skyr några medel för att försöka lösgöra sig från ’mentalgulagen’ Sveriges bojor. Otroligt skarpt och roligt!”

Vad kan man som besökare förvänta sig av ”Sture-festivalen”?

”Man kan förvänta sig en underlig blandning som ändå har en röd tråd. Jag har verkligen försökt tänka på Sture när jag satt ihop programmet. Det ska avspegla hans författarskap genom att vara raskt och hjärtligt. Underligt och roligt om man så vill. Det kommer bli underbart.”

Festivalen äger rum lördagen den 21 maj klockan 19.00-23.30. Adressen är Esperantoplatsen 7-9. För fullständigt program besök festivalens Facebook-event.

Nystartat förlag satsar på ostyrig litteratur

2011-03-16T11:32:00.002+01:00

De planerar att släppa böcker präglade av det oväntade och oförutsägbara. Deras första bok är ett hommage till William Burroughs och Hunter S. Thompson. Och på utgivningslistan finns en bok om Pasolini.

Svenska Bokvind är det ostyriga förlaget för frihetliga människor.

Kairo Blues av Lasse
Ekstrand är Bokvinds
första utgivning.

– Vi vill stå för det okammade, något som inte är politiskt korrekt. Vi funderade länge på namnet och fastnade för Bokvind eftersom vi tycker det fångar det vi står för, säger författaren Lasse Ekstrand som är en av personerna bakom förlaget.

Satsningen är en dröm sedan 20 år tillbaka.

– Genom att starta eget förlag äger man hela utgivningsprocessen. Jag har gett ut ett antal böcker tidigare på olika förlag, så i mitt fall handlar det inte om att det är svårt att bli utgiven.

Hur når man ut som nybliven förläggare?
– Det gäller att vara kreativ för att synas. Vi har startat en Facebookgrupp och byggt en hemsida. Vi kommer även att besöka lokala bokmässor. Sedan är det förstås viktigt att komma in på Adlibris.

Bokvind kommer till att börja med endast ge ut Lasse Ekstrands egna böcker. Först ut är Kairo Blues. Boken skildrar en resa till Kairo med beatlegenden William Burroughs och Gonzo-journalisten Hunter S. Thompson.

– Kairo Blues är en ”road book”. Den var otroligt rolig att skriva och jag försökte verkligen ta ut svängarna.

En andra bok, Speedway, är redan tryckt. Därefter följer en prosalyrisk bok om Pasolini.

– Jag har även en fjärde på gång som jag hoppas kunna skriva klart i sommar. Men utgivningen hänger ihop med vad vi har råd med.

Beskriv din stil som författare.
– Det är en blandning av fiktion och realitet. När det gäller Kairo Blues så har jag förstås inte varit i Kairo med Burroughs och Thompson, eftersom det hade varit omöjligt. Däremot har jag försökt skriva som om det hade kunnat vara sant. I boken lyfter jag fram det dråpliga och absurda.

– Som författare tilltalas jag av det icke rumsrena. Jag läser hellre icke rumsrena än rumsrena författare.

Hur ser din arbetsprocess ut när du skriver?
– Jag sätter mig varje morgon klockan åtta och arbetar fram till lunch. Jag sitter i min favoritfåtölj i mitt arbetsrum. Det är där jag trivs bäst.

– Jag jobbar mycket med texterna. Det ska se ut som en tagning, vilket är ett jäkla filande. Jag skrev ganska trist fram till åttiotalet. Det var när jag blev inbjuden till Boston som gästföreläsare och provade andra sätt att skriva som det kom en vändpunkt.

I Nätternas Natt, som gavs ut 1994, skriver du att man mest läser Guillou och ”julklappsböcker”. Är det något som även gäller i dag?
– Tyvärr har det nog blivit ännu värre, men det finns förstås människor som är intresserade av mer än att bara läsa Liza Marklund.

– Som förlag försöker vi vända oss till frihetliga, medvetna och relativt unga människor.

Fakta:

Bokvind förlag drivs av Lasse Ekstrand, författare och kulturskribent, Robert Månsson grafisk konstnär och Eva Åsén Ekstrand, doktor i kommunikationsvetenskap.

Lasse Ekstrand förespråkar medborgarlön och skriver bland annat för Fria Tidningen.

Besök Bokvinds hemsida här.

Fotnot: Intervjun gjordes via Skype.

Malmö enligt Burroughs del 2

2011-03-02T22:55:00.010+01:00

Läsare av föregående inlägg om William S. Burroughs eventuella Malmö-besök på femtiotalet kanske fortfarande inte känner sig helt övertygade om att att beatlegenden verkligen var i staden. Men vid en närmare titt på saken är det högst sannolikt att Burroughs var där.

Vykort över Malmö poststämplat
1957 - året då Burroughs var i stan.

När berättarjaget (Burroughs?) säger till karaktären "K E" att de ska gå "raka vägen ombord på den där färjan igen", ligger det nära till hands att tänka att "K E" är en fiktiv person. Men vid en stunds funderande inser jag att initialerna troligen står för Kells Elvins, en vän till Burroughs. Elvins bodde nämligen i Köpenhamn på 1950-talet och Burroughs besökte honom sommaren 1957.

Jag vänder mig till Keith Seward på RealityStudio.org, ett community för Burroughs-entusiaster, i hopp om att få mer information om beatförfattarens eventuella Malmö-besök. I ett mail bekräftar Seward att "K E" syftar på Burroughs vän i Köpenhamn.

"'KE' står för Kells Elvins. Burroughs besökte Elvins i Köpenhamn juli-augusti 1957. Han förefaller även ha besökt Sverige under den resan", skriver Keith Seward.

I mailet nämner han också boken With William Burroughs: A Report from the Bunker, där Burroughs själv berättar att han var i Sverige under två dagar.

"Förmodligen besökte han Sverige i slutet av augusti eller i början av september 1957. Så vitt jag vet känner man inte till så mycket om denna korta resa."

Personligen ser jag ingen anledning att tvivla på om beatförfattaren besökte Malmö på 1950-talet. Men för säkerhets skull lämnar jag frågan med ett citat från Burroughs själv:

"The writer has been there or he can't write about it."*

*William S. Burroughs, The Adding Machine - Selected Essays, Arcade Publishing, 1993 (s 194)

Malmö enligt Burroughs

2011-02-19T17:45:00.006+01:00

Att den amerikanske beatförfattaren William S. Burroughs gjorde många resor under sin livstid är välkänt. Säg hans namn och de flesta kommer att tänka på städer som Paris, Tanger och Mexico City. Men faktum är att Burroughs även passerade Malmö - åtminstone om man får tro Malmö stad, som på sin hemsida inkluderar författaren i Kulturarv Malmö A-Ö.

Första upplagan av
Naked Lunch, utgiven
på Olympia Press.

Den som är bekant med Burroughs litteratur har vid det här laget förmodligen räknat ut att det handlar om ett stycke i Naked Lunch (1959), där berättarjaget gör ett kort besök i Malmö.

Mig veterligen är det oklart om Burroughs verkligen var i staden vid den här tiden.* Det är nämligen inte otänkbart att han baserade avsnittet på en berättelse från någon av hans vänner som besökt Malmö. Huruvida beatlegenden reste till staden eller ej lär troligen aldrig gå att fastställa. Och det spelar förstås ingen roll; i litteraturens värld är det mesta tillåtet.

Vad tyckte då Burroughs berättarjag i Naked Lunch om Malmö? Det är en dyster bild som målas upp; 1950-talets Malmö är en plats utan barer och utan något att se på biograferna. I staden finns "inget att göra på eftermiddagen".

"Låt oss gå raka vägen ombord på den där färjan igen", säger berättarjaget och lämnar med det Malmö bakom sig.

På Malmö stads hemsida finns en kort artikel om Burroughs Malmö-besök. Läs artikeln här.

*Enligt en text av Barry Miles och James Grauerholz publicerad i Naked Lunch: The Restored Text, vistades Burroughs sommaren 1957 i Köpenhamn, där hans vän Kells Elvins bodde med sin danska fru. Med tanke på närheten till Sverige, är det ganska troligt att besöket i Malmö i boken är självbiografiskt.

Ginsberg sjunger Blake

2011-02-12T17:23:00.007+01:00

Författare som Aldous Huxley, 1950-talets beatpoeter och det följande decenniets motkultur influerades starkt av den engelske poeten och konstnären William Blake (1757-1827). Till exempel hämtade Huxley titeln till The Doors of Perception (1954), en bok om författarens upplevelser på meskalin, från Blakes The Marriage of Heaven and Hell (1790-1793)*:

"When the doors of perception are cleansed, man will see things as they truly are, infinite."

William Blake

Orden tycktes uttrycka exakt vad beatniks och hippies på 1950- och 1960-talen upplevde under förändrade medvetandetillstånd. Sannolikt kände de att Blake slog huvudet på spiken - trots att han dog redan 1827 och troligen aldrig kom i kontakt med hallucinogener under sin livstid. Men detta sågs inte som ett problem inom motkulturen; Blake var en mystiker som enligt egen utsago hade flera religiösa uppenbarelser under sin livstid, uppenbarelser där han hävdade att han bland annat såg Gud.

Att William Blake återupptäcktes under just 1960-talets hippierörelse var förstås ingen slump. Miljontals människor i västvärlden kom i kontakt med hallucinogener och många vittnade om starkt religiösa och mystiska upplevelser under drogrusen, något som tidigare nästan enbart hade varit förbehållet schamaner. När den psykedeliska rörelsen tog fart förvandlades en hel generation till potentiella... mystiker. Med de nya verktyg (framför allt LSD) som användes för att träda in i förändrade medvetandetillstånd, uppstod ett behov av historiska förebilder som skänkte mening i det kaos som kunde uppstå när det undermedvetna gav sig till känna under hallucinogenrusen. Sextiotalets hippies menade att Blake visste vad det handlade om - redan på 1700-talet.

Allen Ginsberg

Beatförfattaren Allen Ginsberg tillhör de som lät sig inspireras av den engelske poeten. 1969 spelade Ginsberg in skivan Songs of Innocence and Experience by William Blake, tuned by Allen Ginsberg (1970), där han sjunger tonsatta dikter från Blakes diktsamlingar Songs of Innocence (1789) och Songs of Experience (1794). Med på inspelningarna är bland andra poeten Peter Orlovsky (som även var Ginsbergs partner) och den legendariske jazzmusikern Don Cherry. Skivan producerades av Barry Miles, som bland annat drev konstgalleriet Indica Gallery i London.

Albumet lär vara svåra att hitta i fysisk form, men den som vill bekanta sig med inspelningarna kan göra det på UbuWeb.

*Även The Doors lät sig inspireras av The Marriage of Heaven and Hell och hämtade sitt namn från boken.

Hunter S. Thompson-biografi ges ut på Vertigo

2011-01-10T17:56:00.007+01:00

Inom kort släpper Vertigo förlag en biografi om Hunter S. Thompson skriven av E. Jean Carroll. Den svenska översättningen, som är gjord av Per Stern, har fått titeln Hunter: Hunter S. Thompsons vilda och sällsamma leverne.

I väntan på boken rekommenderas Alex Gibneys två timmar långa dokumentärfilm Gonzo: The Life and Work of Dr. Hunter S. Thompson från 2008. I dokumentären möter vi förutom Hunter S. Thompson själv en mängd personer i gonzo-journalistens närhet. Sedan skadar det ju inte heller att läsa hans bok Hell's Angels: A Strange and Terrible Saga - kanske en av de bästa reportageböckerna som skrivits.

Vertigo förlag firar släppet av Hunter (tillsammans med utgåvan av Gunnar Blås Den tredje systern-trilogin) med en fest den 28 januari på Närkesgatan 8 i Stockholm. Läs mer om festen här.

Konstnär utforskar rituell dryck

2011-01-08T23:55:00.006+01:00

Soma är namnet på den rituella dryck som omnämns i Rig Veda, en uråldrig samling hymner skrivna på sanskrit. Ingen har hittills lyckats bevisa vad drycken egentligen bestod av. Men teorierna är många. På 1960-talet föreslog till exempel bankmannen R. Gordon Wasson att Soma innehöll Amanita muscaria, det vill säga röd flugsvamp.

En som just nu utforskar Soma-myten är konstnären Carsten Höller (född i Belgien 1961), aktuell med utställningen Soma på Hamburger Bahnhof i Berlin. I utställningen ingår bland annat stora skulpturer föreställande röd flugsvamp samt tolv stycken levande renar. Upplägget är förstås en referens till sibirisk schamanism där röd flugsvamp använts av schamaner i deras ritualer.

I utställningslokalen matas ett antal av renarna med röd flugsvamp, något som djuren även äter i det fria i Sibirien. Det verksamma ämnet i svampen finns sedan kvar i renarnas urin. På utställningen sparas urinen och förvaras i kylar (tillsammans med röd flugsvamp). För 1000 euro ges möjlighet att övernatta i konsthallen och under natten kan besökarna provsmaka innehållet i kylarna. Det är oklart om de som övernattar verkligen dricker av urinen. Men som sagt, möjligheten finns.

Soma verkar vara en påkostad, avancerad och för somliga en aning provocerande utställning.

I en intervju för The Guardian berättar Carsten Höller att han själv har ätit röd flugsvamp vid några tillfällen. Svampen orsakade kräkningar och försatte honom i koma-liknande tillstånd. Men vid ett av tillfällena hände något annat - Carsten Höller började mässa som en tibetansk munk.

Man kan förstås fråga sig om det är etiskt försvarbart att en konstnär ställer ut levande djur. Åsikterna lär gå isär om den saken. Däremot känns temat för utställningen välkommet; teorierna om Soma är spännande - och den röda flugsvampen är både förtrollande och otäck. Vi hittar den i sagorna. Och den är rikligt förekommande längs med stigarna under höstens skogspromenader. Vi har alla fått lära oss sedan barnsben att inte gå nära den röda svampen med de vita prickarna. Samtidigt användes den av sibiriska schamaner som verktyg för att få kontakt med andevärlden.

Vår fascination för den röda flugsvampen lär fortsätta - något som inte minst Carsten Höllers utställning visar.

Utställningen pågår till den 6 februari.

Beatniks och sitarmusik i kultklassiker från -66

2011-01-06T19:47:00.020+01:00

På pappret låter den onekligen intressant. Åtminstone om man är genuint intresserad av 60-talets motkultur med dess färgstarka persongalleri av musiker, författare och andra frisinnade själar. För vem vill inte se en film där beatpoeten Allen Ginsberg gör en "cameo" och William S. Burroughs gör en mindre roll som Opium Jones?

Chappaqua från 1966 har fått status som kultklassiker. Främst förstås för den kreddiga rollistan. När jag först får höra talas om filmen vill jag genast kolla in den. Samtidigt blir jag en aning misstänksam när jag får veta att filmens regissör och manusförfattare Conrad Rooks är en rikemansson (hans far ägde kosmetikaföretaget Avon) som kom på att han ville börja göra film. Men Chappaqua är faktiskt sevärd. Den stora behållningen ligger i att den emellanåt är väldigt estetiskt tilltalande; experimentell med snygga dubbelexponeringar och passager både i svartvitt och i färg framstår den i dag, 45 år senare, som en viktig undergroundklassiker. Och det underbara soundtracket av Ravi Shankar och minimalistkompositören Philip Glass är en upplevelse i sig.*

Conrad Rooks och
Ravi Shankar.

Dialogerna i filmen är få och Chappaqua är stundtals ganska... surrealistisk (60-talsklassiker som The Trip och Easy Rider framstår som ganska konventionella i jämförelse). Men där finns också en tydlig story. I Chappaqua får vi följa Russel Harwick, ett fyllo med cowboyhatt, som reser till Paris för att genomgå behandling för sitt alkohol- och drogmissbruk. Huvudrollen spelas av Conrad Rooks själv och berättelsen är delvis baserad på hans egna erfarenheter - regissören blev alkoholist i de tidiga tonåren och senare beroende av droger. Han behandlades så småningom för sitt missbruk på en klinik i Schweiz.

Att se filmen med 2010-talets blick är spännande. Framför allt för att 1960-talets starkt eklektiska strömningar är så tydliga; Chappaqua är en ohämmad mix av beatniks, indisk musik, psych-rock, hallucinogener, jazz, storstadsmiljöer och hippieestetik.

Mixen kan kännas en aning naiv, men är samtidigt stundtals väldigt lyckad.

På YouTube finns flera klipp från filmen, bland annat här.

*Musiken till Chappaqua skrevs ursprungligen av jazzmusikern Ornette Coleman, men hans bidrag användes aldrig. Däremot gör han en kort "cameo" i filmen.

Ekarkivet summerar årets kulturhändelser

2010-12-29T01:19:00.008+01:00

MUSIK

Kawabata Makoto på
Wundergrund-festivalen.

Japanese New Music Festival. Live-konceptet Japanese New Music Festival med Kawabata Makoto och Tsuyama Atsushi från Acid Mothers Temple och Yoshida Tatsuya från Ruins besökte i slutet av oktober den experimentella musikfestivalen Wundergrund i Köpenhamn. De tre musikerna, vilka utgjorde totalt sju akter, bjöd på humor, lekfullhet och framför allt - rå energi.

KONST
Homo Sapiens Sapiens. Pipilotti Rist. Homo Sapiens Sapiens är ett drömskt, psykedeliskt, introvert kalla det vad du vill-verk som skapats för att betraktas i... horisontalläge. På mjuka böljande soffor. Verket visades under våren på Louisiana i danska Humlebaek i samband med utställningen The World Is Yours. Med på utställningen var också Yayoi Kusamas magiska Gleaming Lights of the Souls.

SAKPROSA
Orange Sunshine - The Brotherhood of Eternal Love and its Quest to Spread Peace, Love and Acid to the World. Nicholas Schou. Den amerikanske journalisten Nicholas Schous grundliga arbete om The Brotherhood of Eternal Love, en religiös grupp i 1960-talets Kalifornien som använde LSD som sakrament och senare startade en omfattande smugglarverksamhet, rekommenderas varmt om man är intresserad av 1960-talets motkultur.

LITTERATUR
Vertigo förlag. I början av december postade Vertigo-förläggaren Carl-Michael Edenborg ett inlägg på sin blogg där han vädrade sitt missnöje mot att Sveriges kultursidor ignorerar förlagets utgivning. Det är synd att så är fallet, men knappast förvånande; den mest intressanta kulturen diskuteras sällan på kultursidorna. I inlägget skriver Edenborg att förlaget överlever även utan recensioner. Tack och lov för det.

VIDEO
Mirages. Sabrina Ratté. Den kanadensiska videoregissören Sabrina Rattés kortfilm Mirages var årets videoupptäckt och musiken i filmen, skapad av artisten Le Révélateur, var rena kraut-drömmen à la Tangerine Dream runt utgivningen av albumet Rubycon.

BLOGG
The Sound Of Eye. Video-bloggen The Sound Of Eye grävde fram saker som legat glömda i decennier. Opolerad som ett gammalt pappersfanzine är The Sound Of Eye så mycket intressantare än alla trötta bloggar utan egentligt innehåll.

Att vara eller inte vara

2010-12-09T20:06:00.011+01:00

Skulle världen se bättre ut om vi talade annorlunda?

Den polsk-amerikanske filosofen och språkforskaren Alfred Korzybski såg det engelska verbet "is" och alla dess former som språkets största problem. "Isness is an illness", hävdade han. D. David Bourland, Jr., elev till Korzybski, inspirerades av sin lärare och ansåg att ordet "is" inte längre skulle användas. Denna nya variant av engelska kallade han E-Prime.

Bourland dog för tio år sedan. Och för 60 år sedan lämnade Korzybski jordelivet. Något som mig veterligen inte har uppmärksammats av... någon. Få personer utanför språkvetarkretsar känner i dag till E-Prime.

"'Is', 'is', 'is' - the idiocy of the word haunts me", har den amerikanske författaren Robert Anton Wilson (bilden) sagt. Men går det att sluta använda ett så pass vanligt ord som "är"? Och vad skulle vi tjäna på att sluta använda verbet? Förespråkarna av E-Prime menar att ett språk utan "är" blir mindre dogmatiskt och minskar risken för missförstånd.

Vi lever i ett samhälle där kommunikationen står i fokus och kanalerna för att kommunicera bara tycks bli fler och fler. Samtidigt verkar få benägna att vilja diskutera hur vi, rent språkligt, kommunicerar med varandra.

Robert Anton Wilson har skrivit en artikel om E-Prime. Läs texten här.

Fotnot: Det sägs att Bourland själv alltid talade i E-Prime. Enligt en student som tog hjälp av språkforskaren inledde han sina telefonsamtal med frasen "David Bourland here. How goes it?".

Bortglömd avantgarde-filmare får nytt liv på nätet

2010-12-08T19:30:00.007+01:00

Hennes filmer har utelämnats från historieböckerna och på Wikipedia anges inte ens hennes födelseår. Men vill man bekanta sig närmare med filmaren Storm de Hirsch finns det en chans att göra det på UbuWeb, som fortsätter att vara en fantastisk källa till avantgarde-kultur.

Storm de Hirsch beskrivs som en viktig aktör i New Yorks alternativa filmscen på 1960-talet, även om erkännandet uteblev. Hon började sin bana som poet och gav ut flera verk. Så småningom sökte hon efter ett nytt sätt att uttrycka sig och började i stället göra experimentell film.

16-millimetersfilmen Peyote Queen av Storm de Hirsch från 1965 är en dansant, humoristisk och lekfull resa in i ett förändrat medvetandetillstånd. Färgstarka mönster flimrar i takt med den "primitiva" musiken, som tycks vara hämtad från någon form av... extatisk ritual.

Se Peyote Queen av Storm de Hirsch här.

Marie Menken i Alhambra

2010-12-08T19:00:00.006+01:00

Marie Menken (död 1970) var experimentell filmare och "societetslejon" i New York.

Vid sidan om det egna filmandet medverkade Marie Menken i flera av Andy Warhols filmer, däribland Chelsea Girls från 1966.

Arabesque for Kenneth Anger (1958-1961) är titeln på en 16-millimetersfilm av Marie Menken som nu finns att se på UbuWeb. Filmen spelades in under en dag i Alhambra i Spanien. Musiken är komponerad av den japanske kompositören Teiji Ito.

Se Arabesque for Kenneth Anger här.

Superhjälte gör hallucinatorisk resa i Birdy Nam Nam-video

2010-12-05T21:14:00.012+01:00

Den amerikanska hemsidan Dangerous Minds tipsade häromdagen om en video till The Parachute Ending av franska DJ-kollektivet Birdy Nam Nam. Videon beskrivs av Dangerous Minds som "gorgeously psychedelic". Jag kan bara hålla med.

I videon färdas en superhjälte genom en psykedelisk värld där sockerbitar faller från himlen och exploderar då de når marken. När röken från explosionerna lagt sig framträder en slags märkliga statyer. Sockerbitarna är förstås en referens till LSD (vilket ibland droppas på sockerbitar) och uttrycket "drop acid not bombs".

Birdy Nam Nams kyliga, elektroniska ljudbild och marsch-raka beats lär inte uppskattas av alla; personligen hade jag föredragit någonting mera subtilt och organiskt. Men videon är väl värd att bekanta sig med även om man inte gillar musiken.

Animationerna till videon är gjorda av Will Sweeney, som vanligtvis gör flyers, t-shirts och serier. Regissör är Steve Scott. Deras film har valts ut till You Tube Play. A Biennal of Creative Video (ett samarbete mellan Guggenheim museet, YouTube och företaget HP), där bland andra Laurie Anderson sitter i juryn.

Se videon till The Parachute Ending här.

Virpi Pahkinen i DN

2010-11-18T13:50:00.010+01:00

I Dagens Nyheters söndagsbilaga intervjuas svenskfinska solodansaren och koreografen Virpi Pahkinen.

I intervjun berättar hon bland annat om när hon reste till Ecuador och tog den hallucinogena växtdrogen ayahuasca, en upplevelse som hon beskriver som "ett möte med Gud". Och vid ett besök i Vietnam åt Virpi Pahkinen ett ...pulserande ormhjärta, utskuret ur en levande orm.

"Mina verk har ofta ormtema, och jag hade läst att just den här sortens orm innehöll naturligt amfetamin, och att det gav en väldig kraft att äta den. Jag drack även ormens galla och blod", säger Virpi Pahkinen.

Men Virpi Pahkinens liv består inte enbart av spirituella experiment och mystiska riualer. Bakom hennes framgångar som dansare ligger år av hårt arbete; inför större framträdanden repeterar hon fem till sex timmar varje dag.

Nämnda intervju finns så vitt jag vet tyvärr endast återgiven i söndagens papperstidning. Om man inte har tillgång till denna, rekommenderas en annan intervju med dansaren publicerad 2002 i DN. I artikeln berättar Virpi Pahkinen om Bardo, en dansföreställning inspirerad av Den Tibetanska Dödsboken. Sistnämnda är en helig skrift inom den tibetanska buddhismen. Skriften läses för nyligen avlidna och syftar till att ge vägledning in i döden.

Läs intervjun här.

Sabrina Rattés hägringar

2010-11-08T21:23:00.007+01:00

Wow.

Det är inte varje dag man ser något som får en att fantisera om att skutta runt barfota på en sommaräng med vinden i håret och ett fånigt leende på läpparna. Eller något liknande. För de som söker audiovisuella kickar av det psykedeliska slaget är mötet med videon Mirages av Montréal-baserade Sabrina Ratté lite som att... komma hem. Hennes experimentella 18-minutersvideo är nämligen en hallucinatorisk kalejdoskop-resa in i en parallell verklighet där färgerna är uppskruvade till max.

Mirages är lågbudget-enkel och raffinerad på samma gång. "I simly shot the images with a small digital camera", skriver Sabrina Ratté i en kommentar på Vimeo när hon får frågan om vilken utrustning hon använder. Kanske är det därför den är så bra.

Om Sabrina Ratté vet jag ytterst lite. En googling avslöjar att hon driver bloggarna Diamond Variations och Fin de Cinema samt att hon sedan december 2009 deltar i 52 Pick-Up, ett projekt som går ut på att göra en video i veckan under 52 veckor i följd. Men jag lyckas inte hitta någon biografi om Sabrina Ratté, ingen hemsida.

Genom den utmärkta bloggen The Sound Of Eye, där jag först hörde talas om Mirages, får jag reda på att Sabrina Ratté ägnat sig åt film i nästan tio år samt att hon har ett pågående samarbete med musikern Le Révélateur (även han från Montréal). Sistnämnda har gjort musiken till Mirages. Hans Tangerine Dream med en touch av Terry Riley-aktiga musik har en pulserande, kosmisk klang som är som gjord för Sabrina Rattés färgexplosioner.

Är Mirages ett videokonstverk? Eller "bara" en musikvideo? Allt jag vet är att Mirages är en fantastisk snygg film. Förförisk lockar den in mig i en magisk bildvärld där jag inte kan sluta titta.

En riktigt fet upplevelse helt enkelt.

Fotnot 1: "Mirage" betyder hägring, illusion. En hägring är enligt Ne.se ett "optiskt fenomen i atmosfären orsakat av ljusets brytning inom vissa luftlager".

Fotnot 2: Le Révélateurs Arco Naturale är ett Krautrock-pumpande guldkorn väl värt att bekanta sig närmare med. Låten finns på artistens Soundcloud-sida.

Se Mirages av Sabrina Ratté här.

Psychic TV återuppstår

2010-11-05T15:23:00.010+01:00

Förra hösten aviserade Genesis Breyer P-Orridge på sin hemsida att Psychic TV skulle splittras; den inplanerade spelningen i Moskva skulle bli den sista någonsin. Men fans av det eminenta psych-rockbandet kan nu glädjas åt att de tycks ha återuppstått - den 9 december gör Psychic TV nämligen en spelning ("a live disconcert") på Club Europa i Brooklyn, New York.

Om återföreningen är tillfällig är oklart.

Genesis Breyer P-Orridge påbörjade under hösten en kort Europa-turné med sina gamla kollegor i Throbbing Gristle, men i slutet av oktober beslöt sig den legendariske frontfiguren för att lämna turnén. Bandet valde att genomföra resten av turnén, som avslutas ikväll i Porto, under namnet X-TG.

Japanese New Music Festival besöker Köpenhamn

2010-10-20T16:23:00.004+02:00

Galenskap på gränsen till psykos, öronbedövande "oväsen" och en stor skopa humor. Detta och mycket mer kan publiken troligen räkna med när musikkonceptet "Japanese New Music Festival" kommer till Köpenhamn den 29 oktober.

Tre rutinerade japanska musiker inom psykedelia och punk utgör de totalt sju akterna som framträder under kvällen, däribland en slimmad upplag av det kultförklarade psych-rockbandet och kollektivet Acid Mothers Temple.

De tre musikerna som utgör Japanese New Music Festival är Kawabata Makoto och Tsuyama Atsushi från Acid Mothers Temple samt Yoshida Tatsuya från Ruins.

Japanese New Music Festival arrangeras på Huset Magstraede. Evenemanget ingår i den experimentella musikfestivalen Wundergrund som varar i tolv dagar med start den 27 oktober i Köpenhamn.

Huset Magstraede ligger på Rådhusstraede 13.

Läs mer om evenemanget här. Turnéplan, videoklipp och beskrivning av de olika akterna finns här.

Fotnot: Tyvärr besöker inte japanese New Music Festival Sverige. Två Skandinavien-spelningar är inbokade. Förutom i Köpenhamn spelar de japanska musikerna i Oslo den 17 november.

Extasanalys väcker dansglädje

2010-10-17T16:18:00.013+02:00

"Dionysus was the first rock star."*

Påståendet tillhör Barbara Ehrenreich. I Dancing in the Streets - A History of Collective Joy från 2006, utgiven på svenska under titeln Karnevalsyra, gör den amerikanska journalisten en grundlig analys över den kollektiva glädjens och extasens historia. Och självklart finns Dionysos, vinets gud, med i berättelsen.

Dancing in the Streets är ett imponerande arbete. Visst, man kan invända mot den lite överdrivet akademiska tonen. Och varför finns där inget kapitel om schamanism? Trots att extasen är själva grunden för utövarna nämns bara schamaner vid några få tillfällen.

Barbara Ehrenreich hoppar också över acid house-kulturen. En trolig förklaring är hennes ålder. Journalisten var i 25-årsåldern när hippierörelsen uppstod; när ravekulturen föddes var hon närmare 50. För Barbara Ehrenreich är det naturligtvis lättare att skriva om Grateful Dead-konserter än om ravefester.

Men bortsett från dessa inte helt obetydliga luckor är Dancing in the Streets fylld av briljanta analyser och vassa formuleringar.

Som mest intressant blir det när Barbara Ehrenreich, född 1941, skriver om sin egen generation, den som var ung på 1960-talet. Vid utgivningen av bokens svenska översättning skrev Kajsa Ekis Ekman i en recension i DN att "Erenreichs kapitel om rocken är ren njutning att läsa: hon är fruktansvärt analytisk och får en att vilja dansa samtidigt." Jag kan bara hålla med. Dancing in the Streets är, sin akademiska inramning till trots, otroligt... inspirerande.

Läs och bli hänförd; Dancing in the Streets tillhör bland det bästa som har författats om extas.

*Barbara Ehrenreich, Dancing in the Streets (2006), s 41.

Fotnot: Mircea Eliades standardverk Shamanism - Archaic Techniques of Ecstacy är en utmärkt ingång till ämnet schamanism. Vill man få koll på acid house-kulturen rekommenderas Energy Flash - A Journey Through Rave Music and Dance Culture av Simon Reynolds.

Men vad hände egentligen med Tommy Hall?

2010-10-14T16:06:00.010+02:00

Läsare av föregående inlägg undrar kanske vad som hände med 13th Floor Elevators jug-spelare och låtskrivare Tommy Hall. Jennifer Maerz har tagit reda på svaret.

I en längre artikel med rubriken A Long, Strange Trip, publicerad den 18 februari 2009 i SF Weekly, får läsaren följa Tommy Hall från livet som filosofi- och psykologistuderande på University of Texas i Austin i början av 1960-talet, via åren med 13th Floor Elevators till den äldre man han är idag.

Dessvärre visar det sig att Tommy Hall är både rasist och homofob. Dessutom avskyr han... eh... hippies.

Som beundrare av 13th Floor Elevators är det förstås svårt att inte känna sig knäckt över Tommy Halls unkna människosyn. Men låt inte detta avskräcka dig. Artikeln är lysande och alla som är intresserade av 13th Floor Elevators borde läsa den.

Läs Jennifer Maerz intervju med Tommy Hall här.

Psych-rocklegend besöker Sverige

2010-10-13T16:41:00.028+02:00

Få musiker från 1960-talet är lika kultförklarade som Roky Erickson. Och till skillnad från en rockikon som Jim Morrison ligger han inte nedgrävd på en kyrkogård i Paris, utan är i allra högsta grad i livet. I december besöker Roky Erickson Sverige.

Roky Erickson var ledare för det psykedeliska rockbandet 13th Floor Elevators. Bandet släppte endast några få skivor, varav debutalbumet The Psychedelic Sounds of the 13th Floor Elevators från 1966 och uppföljaren Easter Everywhere (1967) tillhör bland det bästa som släppts i genren.

De flesta amerikanska band som spelade psykedelisk rock kom från Kalifornien; Grateful Dead, Country Joe & The Fish och Jefferson Airplane, för att nämna några exempel, var samtliga baserade i San Francisco-området. 13th Floor Elevators var från... Texas. Hur mycket bandets geografiska placering påverkade deras sound är förstås svårt att säga. Men att det hade en viss inverkan på låtarna är nog inte en helt vild gissning; musiken hade en rå nerv som sällan delades av banden från Kalifornien.

13th Floor Elevators karriär blev kort. Redan 1968 splittrades bandet och Roky Erickson blev inlagd på mentalsjukhus.*

Men skivorna finns kvar. Och återupptäcks hela tiden av nya generationer. Den mörka, lite olycksbådande tonen i musiken har en dragningskraft som gör att skivorna är värda att lyssna på även ett decennium in på 2000-talet. Titeln på debutplattan från 1966 var knappast någon falsk varudeklaration; 13th Floor Elevators var ett psykedeliskt band. Visserligen saknar deras inspelningar den typ av studiomanipulation som exempelvis Jimi Hendrix och Pink Floyd ägnade sig åt, men att det var fråga om musik med kosmiska förtecken är det ingen tvekan om. Debutplattans färgsprakande omslag, ljudet från Tommy Halls pulserande "electric jug" och de långa, ibland svårtolkade texterna gav bandet en klockren inramning.

"Well it starts like a roller coaster ride, so real it takes your breath away", sjunger Roky Erickson i Roller Coaster. Låten tillhör 13th Floor Elevators mest hyllade. Den engelska musikjournalisten John Savage satte den på nionde plats på The Psychedelic 100, en topplista publicerad 1994 i Mojo samt några år senare i boken I Want to Take You Higher - The Psychedelic Era 1965-1969.

Mängder med band och artister har gjort tolkningar av 13th Floor Elevators-låtar. Kvaliteten har förstås varit varierande. En av de mer lyckade tolkningarna kommer från Primal Scream som på albumet Screamadelica från 1991 gjorde trippig house av 13th Floor Elevators Slip Inside This House. Ett mera samtida exempel på en bra tolkning av bandets låtar är Psychic TV:s live-version av Roller Coaster, släppt som bonusspår på albumet Mr. Alien Brain vs The Skinwalkers från 2008.

Om Roky Erickson kommer att framföra några 13th Floor Elevators-låtar under de kommande Sverige-spelningarna låter jag vara osagt. Men chansen är hyfsat stor. Han brukar nämligen göra det.

Roky Erickson spelar i Stockholm den 14 december, i Göteborg den 16 och i Malmö den 17. Den 18 december besöker han Köpenhamn.

Lyssna på 13th Floor Elevators Slip Inside This House här.

*Behandlingen, som bland annat innefattade elchocker, varade i flera år. På 1970-talet återvände Roky Erickson till musiken och har släppt ett antal skivor efter åren med 13th Floor Elevators. Så sent som i år kom albumet True Love Cast Out All Evil, inspelad tillsammans med bandet Okkervil River.

Obskyr hippie-organisation åter i ljuset

2010-10-08T22:02:00.021+02:00

Rolling Stone Magazine kallade dem för "hippie-maffia". Men från början var de något helt annat; The Brotherhood of Eternal Love bestod 1965 av något så osannolikt som en grupp djupt religiösa surfare som använde LSD för att komma närmare Gud. Gruppen, som var baserad i södra Kalifornien, registrerade sig till och med som kyrka i förhoppning om att använda drogen som ett religiöst sakrament. Men LSD förbjöds i oktober 1966 och att lagligt använda syra i religiösa sammanhang var därmed otänkbart.

Förbudet ändrade ingenting; The Brotherhood of Eternal Love hade hittat sitt sakrament och fortsatte att använda LSD. De ville att så många människor som möjligt skulle ta drogen och började så småningom också distribuera den (tillsammans med cannabis) i stora mängder. Flera av medlemmarna dömdes senare till långa fängelsestraff för narkotikasmuggling.

Trots att deras historia på många sätt är häpnandsväckande har förvånansvärt lite skrivits om The Brotherhood of Eternal Love. Stewart Tendlers och David Mays klassiska The Brotherhood of Eternal Love - From Flower Power to Hippie Mafia: The Story of the LSD Counterculture från 1984 var länge den enda utgivna bok som exklusivt handlade om gruppen.

Men tidigare i år kom Orange Sunshine: The Brotherhood of Eternal Love and Its Quest to Spread Peace and Acid to the World skriven av den amerikanske journalisten Nicholas Schou. Nicholas Schou har intresserat sig för de psykedeliska surfarna under ett flertal år och har skrivit en rad artiklar om dem för tidningen OCWeekly, däribland en längre text från 2005 med rubriken Lords of Acid som är klart läsvärd.

Mitt eget intresse för The Brotherhood of Eternal Love började på allvar runt 2003. Jag kom då i kontakt med en man vid namn Skip som var med alldeles i början när gruppen bildades. Skip började skriva ner sin egen berättelse om sin tid med The Brotherhood of Eternal Love, vilket utvecklades till en fantastisk historia som tar sin början i en bibelläsning i bergen, på LSD. Men Skips tid med The Brotherhood of Eternal Love blir kort. Mötet med en buddhistmunk får honom att lämna gruppen.

Tyvärr är flera av medlemmarna i gruppen döda och de som fortfarande finns i livet börjar nå en hög ålder. Därför är förstås Nicholas Schous bok välkommen. Det är inte heller otänkbart att fler människor som var en del av The Brotherhood of Eternal Love kliver fram och berättar sina historier innan det är för sent. Låt oss hoppas på det.

Dangerous Minds har gjort en intervju med Nicholas Schou med anledning av hans nya bok. Se intervjun här.

Skip's Story: The Beginnings of The Brotherhood of Eternal Love finns publicerad på The Oak Tree Review och går att läsa här.

Orange Sunshine: The story of The Brotherhood of Eternal Love and the Last Days of the Endless Summer är titeln på en kommande film om gruppen. På Orangesunshinemovie.com kan man bland annat se intervjuer med tidigare medlemmar.

Fotnot: Mannen med surfbrädan på bilden är John Griggs tillsammans med sina barn. John Griggs var ledare för den tidiga versionen av The Brotherhood of Eternal Love.

Konstnär skapade psykedelisk filmklassiker efter svampjakt

2010-09-21T17:40:00.015+02:00

1962 lämnade den amerikanske videokonstnären Bruce Conner (1933-2008) San Francisco för att bo i Mexiko. Själv har han sagt att flytten handlade om att vänta ut nästa atombomb. Under Bruce Conners ettåriga vistelse i Mexiko fick han besök av psykologiprofessorn Timothy Leary, senare känd för att ha populariserat drogen LSD.

Tillsammans gav de sig ut på svampexkursioner på den mexikanska landsbygden. Det var förstås inte vanliga soppar som Bruce Conner och Timothy Leary letade efter, utan de visionära svampar som innehåller det hallucinogena ämnet psilocybin. Svamparna hade redan använts under mycket lång tid av schamaner, men efter en artikel publicerad i Life 1957, skriven av bankmannen R. Gordon Wasson, började även västerlänningar att intressera sig för hallucinogena svampar.

Det är oklart om konstnären och psykologiprofessorn faktiskt hittade vad de sökte. Men exkursionerna resulterade i Bruce Conners psykedeliska 16-milimetersfilm LOOKING FOR MUSHROOMS (hans titlar skrevs alltid med versaler). En första version färdigställdes 1965, då som en loop ämnad att projiceras utan avbrott. Två år senare inkluderade Bruce Conner The Beatles-låten Tomorrow Never Knows i verket. John Lennons text, med fraser som "Turn off your mind, relax and float downstream", är tagen från Timothy Learys "trippmanual" The Psychedelic Experience, vilken i sin tur är en bearbetning av den tibetanska dödsboken.

I mitten av 1990-talet redigerade Bruce Conner om filmen ännu en gång. LOOKING FOR MUSHROOMS förlängdes till 15 minuter och fick ett nytt soundtrack. Den nya versionen innehöll Terry Rileys Poppy Nogood And The Phantom Band, också det ett utmärkt val. Terry Rileys vibrerande och nervöst hetsiga tape-loopar manar till djup introspektion och är som gjorda för Bruce Conners bilder.

Ladda ner LOOKING FOR MUSHROOMS (15-minutersversionen) via bloggen The Sound Of Eye här.

Färgstark revoltör blickar bakåt

2010-07-01T19:59:00.015+02:00

"Skända flaggan. Vägra vapen. Svik fosterlandet. Var onationell."

Orden är hämtade från Carl Johan De Geers legendariska affisch Skända flaggan från 1967. Hans uppmaning sågs knappast med blida ögon; konstnären dömdes för skymfande av rikssymbol och uppvigling.

Under 1960- och 1970-talen var Carl Johan De Geer vad man skulle kunna kalla en mångsysslare. Förutom att trycka affischer arbetade han som fotograf, filmare, scenograf och musiker. Han var också en av personerna bakom kultförklarade tidningen Puss. Som om detta inte var nog var han med och startade textilkonstnärskollektivet 10-gruppen och på 1970-talet blev han känd för TV-serien Tårtan, som han gjorde tillsammans med kollegan och vännen Håkan Alexandersson.

Den som är intresserad av att veta mer om Carl Johan De Geer bör förstås läsa hans självbiografi Jakten mot nollpunkten (2008). Boken är också viktig för de som vill få inblick i 1960-talets svenska motkultur. Jo, det fanns en sådan. Även i Sverige.

För Carl Johan De Geer kom 1960-talet ”väldigt lämpligt”, som han själv uttrycker det. ”Det tidiga 60-talet var avantgardism, experiment, brott mot de gamla borgerliga konventionerna. 60-talet – visst var det vackert.”

Nu låter det säkert som att Carl Johan De Geer och hans bohemvänner bara gick runt och skrattade av lycka över att vara unga och lovande under decenniet som gav världen Beatleshysteri och Summer of love. Men han är noga med att poängtera att 1960-talet också handlade om att bo i rivningshus med drag och iskallt vatten. Och på det psykiska planet var det en tid präglad av sömnlöshet och oro.

Boken handlar framför allt om att vara klassresenär. Nedåt. Mot fattigdom. I Jakten mot nollpunkten berättar han med humor och självdistans till exempel om hur han tvingats agera jultomte på ett varuhus. Yes, du hörde rätt, jultomte.

Och visst tjänar jultomtehistorien som utmärkt exempel på hur svårt det kan vara att arbeta som kulturarbetare. Det spelar liksom ingen roll om man har kultförklarade TV-serier på sitt CV; i slutet av månaden ska räkningarna betalas. Annars… ja, vi vet ju alla vad som händer då.

Den generation konstnärer som Carl Johan De Geer tillhörde på 1960-talet föraktade etablissemanget. Föraktet var ömsesidigt – de svenska konstnärerna på den här tiden sågs inte sällan som bråkstakar och provokatörer. Likheterna med den amerikanska hippierörelsen fanns där förstås. Därför är det förvånande att Carl Johan De Geer ventilerar ett uttalat hippieförakt i boken.

”Vi var inte långhåriga, smutsiga, lata eller inriktade på missbruk”, skriver Carl Johan De Geer. Att reducera en hel rörelse till en hop lata missbrukare som inte tvättade sig är oseriöst. Plötsligt ser han världen ur samma inskränkta ögon som de människor som provocerades av konstnären.

Den största styrkan med Jakten mot nollpunkten är Carl Johan De Geers ärliga ton. Under läsningen får jag en känsla av att konstnären skriver precis vad han tänker utan att först fundera över vad folk ska tycka. Han räds till exempel inte för att kalla sig själv för kommunist. Ett annat exempel: Carl Johan De Geer var trombonist i Blå Tåget i 29 år. Den långa tiden i bandet hindrar inte honom från att beskriva sig själv som djupt omusikalisk. Som sagt, en befriande ärlighet.

Den svenska flaggan står i brand. Röda lågor äter upp den blågula symbolen - färgerna i Skända flaggan är starka. Det är svårt att tänka sig samma tryck i svartvitt. Det hade liksom inte varit samma sak.

Carl Johan De Geer säger att det inte var en slump att han blev formgivare. Färgen blev ett sätt att ställa sig i opposition mot borgerligheten. Han var trött på de bruna hem som han omgav sig med och fyllde därför sitt eget hem med färg. ”Jag hade ett så färgsprakande hem att mina släktingar nekade att besöka mig”, skriver han.

Men idag verkar Carl Johan De Geer ha tappat tron på färgernas kraft: ”Jag har många bruna möbler numera, ganska få färger och väldigt lite musik.” Orden gör ont i hjärtat. Jag läser meningen igen för att försäkra mig om att jag inte har läst fel.

Varför denna uppgivenhet Carl Johan De Geer? Du gillar ju färg! Och musik!

Hans värderingar tycks i alla fall inte ha förändrats något nämnvärt. Adeln, kungahuset, kyrkan och religionen ser han även idag som en "sorglig, patriarkal feodal odemokratisk kvarleva från medeltiden".

Ett år med Ekarkivet

2010-06-18T23:17:00.003+02:00

För exakt ett år sedan publicerade jag mitt första inlägg här på Ekarkivet. Tanken med bloggen var att skriva om subkultur. På svenska. Jag ville fylla ett tomrum. Artiklarna jag så innerligt ville läsa fanns inte. Åtminstone inte på svenska. Tro mig! Jag har letat.

Starten var en aning trevande. Men jag satte ganska snart kurs mot den typ av kultur som alltid intresserat mig - den som finns en bit under ytan, eller vid sidan om.

Subkultur, motkultur och subversiv konst.

Varken mer eller mindre. Så glöm inlägg om mat, mode eller resor. Ja, om nu inte maten råkar vara sinnesutvidgande, modet psykedeliskt och resorna av det kosmiska slaget. Då är jag på.

Tack för läsningen.

C-M Edenborg reciterar dikt om Augustpriset

2010-06-08T13:54:00.005+02:00

I en video publicerad på YouTube reciterar förläggaren Carl-Michael Edenborg en "upphittad" konkretistisk dikt om Augustpriset, som sedan 1989 delas ut av Svenska Förläggareföreningen.

I samband med att Vertigo-förläggaren funderade på att skicka in nomineringsförslag, tog han reda på vilka förlag som blivit nominerade till prisets skönlitterära del de senaste åren. Resultatet var nedslående; dominansen från en handfull mäktiga aktörer, i synnerhet Bonniers, var i det närmaste total.

"Alla svenska förlag kan anmäla böcker till Augustpriset", står det på Augustprisets hemsida.

"Men endast ett fåtal har möjlighet att bli nominerade."

Nej, det där sista står förstås inte på sajten. Fast det är så verkligheten ser ut, vilket Carl-Michael Edenborg upplyser om i dikten.

Odödlighetens gåta

2010-05-19T23:16:00.018+02:00

Gevärsskott. Blod. Och döda kroppar. Ur kulhålen flyger fåglar.

Inledningen på filmen The holy mountain (1973) av Alejandro Jodorowsky är en ansträngande upplevelse. Men också fängslande. Det är svårt att inte ryckas med i det komplexa kollage som regissören kastar i ansiktet på tittaren. Efter den våldsamma starten läggs betoningen på mystiken. Men varför en så blodig inledning?

Alejandro Jodorowsky har sagt att det inte går att göra en mystisk film utan våld; hemska saker och vackra saker hänger ihop.

The holy mountain är en i huvudsak visuell och fåordig upplevelse. Den första dialogen äger rum en halvtimme in i filmen. Scenografin och kostymerna är förföriska. Det visuella står i fokus. Även musiken fyller en viktig funktion och de österländska etno-klangerna förstärker den spirituella känslan i filmen.

Filmen brukar peppras med adjektiv som bisarr, surrealistisk, mystisk, brutal och obegriplig. Att The holy mountain triggar den här typen av reaktioner är förståeligt. Filmen innehåller mängder av referenser till mysticism, psykologi och religion. Det hjälper förstås om man är bevandrad i dessa fält, fast det är inget måste.

Till en början kan det verka som om The holy mountain inte handlar om någonting. Men efter en stund framträder en historia som, utan att avslöja för mycket, kan kokas ner till följande: En Kristusliknande man som benämns som ”tjuv” möter en alkemist. Den senare introducerar tjuven för sju andra ”tjuvar”, vilka beskrivs som de mäktigaste personerna på planeten. Tillsammans beger sig gruppen ut för att söka efter hemligheten bakom... odödligheten.

Filmen fascinerar såväl som irriterar. Några av scenerna är direkt patetiska. Men utan mod att ta ut svängarna blir det inga storverk och stundtals är filmen också briljant; i flödet av händelser och situationer slår det gnistor som gör att The holy mountain förtjänar det slitna epitetet ”kultklassiker”. Alejandro Jodorowskys ohämmade experimentlusta måste beundras – det är svårt att föreställa sig något liknande idag.

En av mina favoritscener i filmen är den när vapentillverkaren Isla berättar om de vapen hon tillverkar. Scenen innehåller en för tiden nödvändig kritik mot hippierörelsen, vilken framförs med en stor skopa humor: ”The young generation needs arms for its marches and sit-ins”, säger hon. ”We have psychedelic shotguns… grenade necklaces… rock and roll weapons… mystical weapons for Buddhists… Jews… and Christians”, fortsätter Isla till ljudet av tidstypisk 1960-talsrock. Scenen är fantastisk och replikerna en underhållande känga till en hippierörelse som kort innan den kollapsade mest framstod som fåfäng och ytlig.

Att se The holy mountain är till en början otroligt förvirrande. Graderande termer som ”bra” eller ”dåligt” är irrelevanta i sammanhanget. När förvirringen lagt sig tar nyfikenheten över och den raffinerande estetiken – kostymerna, scenografin, formerna – blir svår att värja sig emot. Och så förstås alla symboler som måste avkodas. Men vad vill Alejandro Jodorowsky uppnå med The holy mountain? Kanske är den ett försök att hela mänskligheten. Enligt Alejandro Jodorowsky är världen sjuk. Därför måste vi göra terapeutiska filmer, menar han.

Se trailern för filmen här.

Den som vill veta mer om Alejandro Jodorowsky bör läsa Damien Loves intervju med regissören. Intervjun går att läsa här.

5 fakta:

Alejandro Jodorowsky använder ofta djur i sina filmer och har anklagats för att exploatera djur i konstens namn. Själv förnekar regissören detta.

George Harrison från The Beatles var aktuell i rollen som tjuven, men drog sig ur när det visade sig att han var tvungen att få stjärten rengjord framför kameran.

John Lennon och Yoko Ono hjälpte till att finansiera filmen.

Inför inspelningen av The holy mountain ägnade sig skådespelarna åt andliga övningar utformade av Oscar Ichazo från Arica institute, en grupp inom det som kallas "human potential movement". Oscar Ichazo instruerade också Alejandro Jodorowsky att ta LSD som ett led i hans andliga utforskande.

Vid inspelningen av scenerna då några av karaktärerna i filmen dör och sedan återföds gav Alejandro Jodorowsky skådespelarna psykedeliska svampar.

Kusamas universum skapar wow-upplevelse

2010-04-22T22:52:00.015+02:00

Yayoi Kusama

Gleaming lights of the souls (2008)

Louisiana, Humlebaek

Föreställ dig ett rum med små pingisbollstora klot hängandes i luften. Kloten består av lampor som växlar färg. Rummets väggar täcks av speglar vilka fångar upp kloten och upprepar dem i vad som tycks vara en... oändlighet. Och så vatten - som en organisk komponent i ett i huvudsak elektriskt verk.

Yayoi Kusamas mästerliga Gleaming lights of the souls får mig på fall på ett för dagen hektiskt Louisiana. Verket ingår i utställningen Farven i kunsten. Busslaster med pensionärer och skolungdomar trängs i utställningslokalerna. Den ouppmärksamme skulle med lätthet kunna missa dörren in till Yayoi Kusamas verk. Men kön utanför skapar nyfikenhet och gör att besökarna stannar upp. Vad pågår egentligen på andra sidan väggen?

Endast två personer åt gången tillåts gå in i rummet. När jag stiger in förstår jag varför. Det är trångt - samtidigt känns rummet oändligt. Att gå in i verket är som att få tillgång till en hemlig del av ens inre värld och Gleaming lights of the souls framstår som en påminnelse om människans enorma inneboende potential.

Vackert. Mystiskt. Och psykedeliskt.... Tre ord som dyker upp när jag försöker beskriva verket.

De relativt snabba färgväxlingarna skapar en dynamik och puls som är nödvändig och varje växling ger betraktaren ny energi. Om verket utförts med mindre finess hade upplevelsen inte varit lika djup och bestående. Men Yayoi Kusama ägnar sig inte åt effektsökeri. Med fingertoppskänsla har hon skapat ett eget universum som förför och hypnotiserar; så fort jag lämnat rummet längtar jag tillbaka.

Fotnot: Verket visas till och med den 13 juni 2010.

Besök Yayoi Kusamas hemsida här.

Besök Louisianas hemsida här.

På jakt efter Emma Kunz

2010-04-20T17:27:00.032+02:00

Hon finns varken på svenska eller engelska Wikipedia och för de allra flesta är hon ett okänt namn. Synd tycker jag. För Emma Kunz förtjänar att uppmärksammas av fler.

Emma Kunz (1892-1963) var helbrägdagörare - och konstnär. Men någon karriär som sistnämnda blev det aldrig fråga om. Emma Kunz skrevs nämligen in i konsthistorien postumt. Hon beskrivs i dag som en visionär konstnär. Beskrivningen är träffande eftersom hennes bilder för tankarna till de buddhistiska kartor över universum som går under namnet mandalas; "you look at them with your third eye", skrev den amerikanske konstkritikern Jerry Saltz om hennes teckningar. Verken var ursprungligen inte ämnade för muesiväggarna, utan placerades på golvet bredvid de klienter som Emma Kunz träffade. Hennes bilder fungerade som terapeutiska verktyg, snarare än som konstverk.

Emma Kunz är spännande av flera olika orsaker. Framför allt för att hon gjorde fantastiska bilder. Men också för hennes djärva utforskande av människans själsliv.

När Emma Kunz var i 18-årsåldern upptäckte hon att hon hade tillgång till... extraordinära förmågor. Hon påstod sig ha fallenhet för telepati och hävdade att hon kunde skåda in i framtiden. Hon började använda sig av en pendel på ett sätt som påminner om hur slagrutor används. Emma Kunz letade i den schweiziska naturen efter material med helande egenskaper. Hennes sökande gav resultat; i ett stenbrott i Würenlos upptäckte Emma Kunz i början av 1940-talet en sten som hon menade hade helande egenskaper. Stenen döpte hon till AION A. Hon var övertygad om dess helande förmåga och menade att dess kraft måste bli tillgänglig för mänskligheten. I dag är stenen ett godkänt naturläkemedel och kan köpas på apotek i Schweiz. Grottan där stenen hittades går under namnet "Emma Kunz-grottan".

1923-1939 arbetade Emma Kunz som hushållerska hos konstnären och konstkritikern Jacob Friedrich Welti. Det var i slutet av den här perioden, 1938, som hon började göra sina karaktäristiska teckningar på kvadratmeterstora rutiga papper. Verken skapade hon med blyerts- eller färgpenna samt vaxkrita. Emma Kunz var då i 35-årsåldern och saknade formell konstutbildning.

Efter åren hos Jacob Friedric Welti återvände hon till sin barndomsort Brittnau. Emma Kunz växte upp under fattiga förhållanden (hennes far arbetade som vävare). Hon lämnade hemorten första gången som 17-åring i samband med att hon följde med en ungdomskärlek till USA. Tiden i Amerika blev kort. Redan efter ett år var hon tillbaka i Brittnau.

Det tycks som om Emma Kunz var ständigt produktiv. 1953 publicerade hon böckerna The miracle of creative revelation och New method of drawing.* Utgivningen, som skedde på eget förlag, bekostade hon själv. En intressant detalj om hennes liv på 1950-talet är för övrigt uppgiften om att hon i början av decenniet bodde ett år på Säntis, ett "heligt berg" i Waldstatt.

Emma Kunz dog 1963. Hennes katalog var vid det laget imponerande och hon lämnade efter sig omkring 400 verk. Men det var först på 1970-talet som hennes bilder började visas i konstsammanhang. Det är inte otänkbart att intresset för hennes konst kommer att öka. Detta var något som Emma Kunz själv förutspådde: "Mina bilder är gjorda för 2000-talet".

*Emma Kunz debuterade i bokform redan 1930 med en diktsamling.

I Würenlos ligger ett museum uppkallat efter Emma Kunz. Besök deras hemsida här.

En lista över utställningar med konstnären finns här.

C-M Edenborg: Jag kallar mig drogsocialist

2010-03-28T18:38:00.036+02:00

Tidskriften Glänta publicerade 2007 ett temanummer om droger. Ämnet avhandlades på ett sätt som sällan sker i Sverige – nyanserat, intelligent och verklighetsförankrat. En av redaktörerna för numret var förläggaren och idéhistorikern Carl-Michael Edenborg. Han har också debatterat droger på Newsmill. Tillsammans med Daniel Berg och Ted Goldberg har Carl-Michael Edenborg bland annat skrivit ett inlägg om Portugals avkriminalisering av droger. De tre debattörernas hållning är unik i ett klimat där nolltolerans fortfarande är målet; det är få personer i Sverige som vågar föra en nyanserad debatt om narkotika.

Carl-Michael Edenborg tog en paus från arbetet med sitt nya café och berättade för Ekarkivet hur han ser på den svenska narkotikapolitiken.

Människor som är för en mera drogliberal politik försöker skilja på de olika drogernas effekter och de eventuella risker de medför, men drogmotståndarna talar oftast bara om "knark". Tror du att drogmotståndarna kommer att ge upp idén om nolltolerans?

- Ja. Faktum är att denna farliga tanke ges upp i land efter land. Det kommer även att ske i Sverige. Jag kallar mig "drogsocialist" eftersom jag menar att det är nödvändigt med ett socialt perspektiv på droger, droganvändning och drogers effekter och eftersom den nuvarande politiken är starkt orättvis ur ett klassperspektiv. De flesta som utpekas som och lever som "missbrukare" är socialt utslagna.

Ordet "missbruk" är betydligt vanligare än ordet "bruk" i tidningsartiklar om droger. Hur tycker du ämnet hanteras av svensk media? Är rapporteringen neutral?

- När det kommer till illegala substanser görs ingen skillnad mellan bruk, missbruk och rekreationsbruk. Det är ungefär som att säga att alla som dricker ett glas rödvin är alkoholister. Detta är både missvisande och farligt.

Svenskar som uttalar sig om droger på ett icke-fördömande, nyanserat sätt kallas inte sällan drogromantiker. Varför är det så svårt att tala om droger i Sverige?

- Sverige har varit ett mycket ordnat, homogent och toppstyrt samhälle i hundratals år. Statens åsikter om normalitet har haft ett enormt genomslag. När idén om narkotikans smutsighet, farlighet och samhällsomstörtande aspekter förvandlades till självklara sanningar under 60- och 70-talen fick detta ett enormt genomslag som än idag präglar debatten.

Konstnärer som Sture Johannesson, känd för "Haschflickan" och Galleri Cannabis, och Öyvind Fahlström, som gjort verket Esso-LSD, förde på 1960-talet in drogerna i den svenska konsten. Drogerna som de uppmärksammade var cannabis och hallucinogener som LSD - preparat som forskning visat orsakar mindre skada än alkohol, tobak och opiater*. Svenskarna chockades och media gick i taket. På 1990-talet var det bruket av Ecstasy som provocerade. Varför är droger som används i rekreationsbruk så kontroversiella?

- Tja, alkohol används ju mest som rekreation också, medan amfetamin används av många inom yrkeslivet men knappast är acceptabelt. När det kommer till psykedelika handlar det mycket om att användningen så flagrant strider mot idén om människan som en rationell individ som förväntas leva ordnat och nyttigt, det vill säga den lutheranska människan. Tydligen är det mycket provocerande att någon frivilligt vill gå in i psykotiska/mystiska tillstånd.

Svenska Dagbladet publicerade den 24 februari 2010 en artikel om "Portugals mjuka knarklinje". Där kunde man läsa att "förändringen grundade sig på synen att missbruk måste ses som ett folkhälsoproblem snarare än som kriminell aktivitet." När tror du kopplingen droger och synd/kriminalitet upphör?

- Det sker gradvis nu. Ingen av dem är egentligen något nytt synsätt, modellen fanns redan på 1800-talet, men den ena sidan har ibland dominerat över den andra. Just nu tycks synen på missbruk som en sjukdom snarare än ett brott vara på väg att ta över, vilket förmodligen kommer att rädda många liv.

*Enligt medicinska tidskriften The Lancet (24/3, 2007, vol 369). Uppgiften är hämtad från Glänta nr 2-3, 2007.

Fotnot: Intervjun gjordes via e-mail.

Fakta:

Carl-Michael Edenborg driver Vertigo förlag.

Daniel Berg är doktorand i ekonomisk historia vid Stockholms universitet.

Ted Goldberg är professor i sociologi på högskolan i Gävle.

Länkar:

I Glänta 2-3.07 publicerades texten Drogerna och skrivandet av Carl-Michael Edenborg och Daniel Berg. Läs texten här.

Läs inlägget på Newsmill av Carl-Michael Edenborg, Daniel Berg och Ted Goldberg här.

Artikeln i SvD som nämns i intervjun går att läsa här.

Porträttmålare blev abstrakt konstnär efter möte med väsen

2010-03-20T11:24:00.015+01:00

Den svenska konstnären Hilma af Klint (1862-1944) ingick i en grupp som kallade sig De fem. Gruppen ägnade sig åt spiritistiska seanser. Det var under en sådan seans som Hilma af Klint fick ett meddelande av ett andligt väsen om att hon skulle ägna sig åt "mediumistiska målningar". Hennes konstnärskap tog en ny riktning; porträttmålaren Hilma af Klint började göra abstrakt konst.

Hilma af Klint var ingen vanlig kvinna för sin tid. 1880 började hon sin långa utbildning till konstnär. Först på Tekniska skolan i Stockholm. Därefter en fem år lång utbildning på Konstakademin. Få människor hade på 1800-talet möjlighet att utbilda sig till yrket. Men så var också Hilma af Klint född på ett slott.

På 1910-talet bodde Hilma af Klint med sin mamma på Munsön. När hennes mamma dog lämnade Hilma ön och flyttade till Helsingborg. Mammans sjuksköterska, Thomasine Andersson, följde med på flytten. Liksom Hilma af Klint var hon intresserad av antroposofi och de två blev livskamrater. Varje år reste de till Dornach i Schweiz. Det var där som de lärde känna Rudolf Steiner, antroposofins grundare, som levde i staden. Under den här tiden introduceras Hilma af Klint för Rudolf Steiners egna konstteori. Mötet med honom gjorde så starkt intryck på henne att hon började måla i den antroposofiska andan.

Hilma, Thomasine och... Rudolf. I Schweiz. På 1920-talet. Visst skapar dessa ord intressanta bilder i huvudet? Hilma och Thomasine på ett tåg genom Europa. För att besöka Rudolf Steiner. Om man bara kunde höra vad de tre pratade om på sammankomsterna i Dornach.

Efter ett antal år i Helsingborg flyttade Hilma af Klint till Lund och bodde där i nio år. 1940 dog hennes följeslagare Thomasine. Hilma af Klint återvände till Stockholm, närmare bestämt Djursholm, där hon bodde med sin kusin. Tiden i Djursholm blev kort. Samma år som Hilma af Klint bosatte sig där dog hon efter skadorna orsakade av en trafikolycka.

Hilma af Klint lämnade efter sig över 1000 verk. Bilderna testamenterade hon till sin brorson. Enligt testamentet fick verken inte visas förrän 20 år efter hennes död. Men det dröjde ännu längre innan de ställdes ut. 1986, 42 år efter hennes död, visades Hilma af Klints verk på utställningen The spiritual in art. Abstract painting 1890-1985 på Los Angeles County Museum of Art (LACMA).

Hilma af Klint är starkt förknippad med New Age-fenomenet antroposofi. Den som inte har problem med de religiösa (kristna) referenserna i hennes verk möter ett spännande konstnärskap.

I skuggan av John en Coltrane med harpa

2010-02-18T13:28:00.012+01:00

1970. Rockstjärnorna Jimi Hendrix och Janis Joplin dör , Baader-Meinhofligan når löpsedlarna och världens första jumbojet, Boeing 747, sätts i trafik. Farväl 60-tal.

Samma år gjorde jazzmusikern Alice Coltrane (1937-2007) två av sina bästa album: Ptah, the El Daoud och Journey in Satchidananda.

Titelspåret på sistnämnda är min personliga favorit. En basgång spelad av Cecil McBee och ljudet av en tampura trakterad av en musiker vid namn Tulsi introducerar låten. De fyra tonerna från tampuran repeteras genom hela inspelningen och skapar en ram inom vilken bandet skapar något… alldeles fantastiskt.

Saxofonisten Pharoah Sanders medverkar också på inspelningen. Att han valde att spela med Alice Coltrane känns helt logiskt – deras musik är starkt besläktad. På titelspåret på Journey in Satchidananda kombinerar Pharoah Sanders flera olika känslolägen. Genom sin sopransax blåser han sorg, andlig eufori och en rad andra stämningar som jag inte vet namnen på.

Men utan Alice Coltranes närvaro hade låten inte fått samma kosmiska elegans. Hennes harpa rycker tag i mig likt en varm vind över en sommaräng. Alice Coltranes musik är fylld av det där som brukar kallas själ. Ibland är hennes musik tung. Ibland svår och komplicerad. Men aldrig utan hopp.

Det sägs att Alice Coltrane ogillades av flera av samtidens jazzkritiker. Man kan inte låta bli att undra om det handlade om att hon var kvinna i en starkt mansdominerad värld. Alice Coltrane var gift med jazzgiganten John Coltrane. Skulle man rent av kunna kalla henne jazzens Yoko Ono? Kritikernas ogillande handlade möjligen också om att de tyckte att hon var för flummig. Visst, Alice Coltrane var en djup typ. Men det är också det som gör hennes musik så bra; hennes spirituella flumjazz har en ton och en klang som berör än idag, fyrtio år senare.

Alice Coltrane stod länge i skuggan av maken John, det hyllade geniet. Sistnämnda kastade långa skuggor. Det skulle dröja till 1990-talet innan Alice Coltranes musik upptäcktes av en ny publik. Unga musiker, DJs och hipsters letade upp hennes plattor och hörde saker i låtarna som förmodligen gick hennes samtids jazzkritiker helt förbi. De unga fansen lockades av den introverta, nästan psykedeliska, stämningen i hennes inspelningar.

Gillar man psykedelisk musik – eller kalla det kosmisk, spirituell – bör man förr eller senare kolla in Alice Coltrane. Chansen är stor att man hittar en artist att älska för livet.

The Verve Music Group representerar Alice Coltrane. Lyssna på ljudklipp från hennes skivor här.

Psykedelisk seriestripp på Moderna i Malmö

2010-02-06T19:45:00.019+01:00

Bor man i södra Sverige och är intresserad av konst från 1960-talet finns det fortfarande chans att se utställningen Spektakulära tider på Moderna Museet Malmö.

På utställningen visas bland annat John-E Franzéns legendariska Hell's Angels of California, United States of America (1966-1969). Mäktig och frånstötande på samma gång; det är svårt att slita ögonen från bilden. Hade Franzén läst Hunter S. Thompsons reportagebok Hell's Angels - A Strange and terrible saga (1966) när han gjorde verket? Precis som Thompsons bok förmedlade Franzén den ambivalenta känsla av fascination och rädsla som många människor kände inför motorcykelgänget under 1960-talet.

Spektakulära tider visar också Öyvind Fahlströms Sitting... från 1962. Verket framstår som en cut-up av bilder från en serietidning. Min blick flackar runt över bildytan. Söker efter logik. Efter en stund ger jag upp och konstaterar att Fahlströms psykedeliska "seriestripp" funkar lika bra utan narrativa inslag.

Det finns anledning att dröja kvar vid sistnämnda en stund. Fahlström är mest känd som konstnär, men arbetade också bland annat som översättare och journalist - några av de texter som han skrev för undergroundtidningen Puss var refuserade artiklar från DN!

Fahlström har också beskrivits som "psykonaut" (det vill säga en person som använder hallucinogener) och hans intresse för droger var ingen hemlighet; i ett program på Sveriges Television chockades de svenska tittarna när Fahlström i sändning tände en pipa med vad han påstod var hasch.

Tyvärr skickade Moderna Museet i Stockholm inte ner Fahlströms fantastiska Esso-LSD (1967) till Malmö-uställningen, ett verk som består av två skyltar. En av dessa är identisk med de som oljebolaget Esso, numera Statoil, använde sig av. Den andra har exakt samma form men i stället för "Esso" står det "LSD" på skylten. Att referenser till drogen letade sig in i konsten var helt logiskt*. LSD var på 1960-talet inte ett undergroundfenomen, som det senare kom att bli. Miljontals västerlänningar tog drogen och efterdyningarna märks än idag - även på en konsthall i Malmö.

Spektakulära tider på Moderna Museet Malmö visas till den 27:e februari.
*Sture Johannessons briljanta Andrée Will Take A Trip! (1969) är ett annat exempel.

1960-talets experimentella reportage fortfarande unika

2010-01-11T20:44:00.017+01:00

Kan journalistik vara hippt och nyskapande? Under ett antal år under 1960- och 1970-talen hade en grupp amerikanska journalister de vassaste pennorna. Med långa reportage i litterär stil berättade man sanna (nåja...) historier om idealistiska hippies, primitiva motorcykelgäng och svala fotomodeller.

Tom Wolfe och E.W. Johnsons antologi The New Journalism (1973) är förstås tänkt som en ingång till genren med samma namn. För den som vill få koll på de viktigaste personerna och reportagen är boken, åtminstone på pappret, en bra start. Varje text introduceras av Tom Wolfe på ett underhållande sätt; välskrivna och läsvärda tillhör dessa bokens höjdpunkter.

Men varför är jag inte redo att utnämna The New Journalism till den optimala ingången till genren? En av orsakerna är bokens längd som drar ner läsupplevelsen; The New Journalism innehåller helt enkelt för många exempel. En sträckläsning av boken är en mastig och, tyvärr, stundtals lite tröttsam upplevelse. De 430 sidorna hade utan vidare kunnat redigeras ner till 300 hundra där det allra bästa ur genren presenterats. Det kan tyckas märkligt att man valde att klämma in så mycket exempel från genren. Kanske handlade det om att man ivrigt ville visa upp hur... duktiga "vanliga" journalister hade blivit på att skriva - skriva som "riktiga" författare. "Se, här! Vi kan också!" tycks boken signalera. Detta gör förstås inte antologin mindre intressant. Tom Wolfe och kompani nöjde sig inte med att vara simpla journalister, utan det här gänget hade uppenbara konstnärliga ambitioner. Dessa ambitioner måste beundras. Hur ofta händer det att du idag imponeras av det grymma, nyskapande och innovativa språket hos en journalist på en dagstidning? Min gissning: aldrig.

Genrens mästare är otvivelaktigt Tom Wolfe. Hans styrka låg i hans känsla för att leta upp intressanta, ofta udda, människor och därefter skriva texter som inte sällan var starkt experimentella. Texter som skulle få de flesta språklärare att se rött och säga "så där kan man inte skriva"! Wolfe (som är en skicklig stilist) fyllde sina reportage med versaler, utropstecken och passager som mera liknade dikter än löpande text.

Vid sidan om Wolfe var Hunter S. Thompson en viktig förnyare. I The New Journalism finns ett utdrag ur hans bok The Hell's Angels - A strange and terrible saga. Det korta exemplet gör inte Thompson rättvisa. Boken är en av de bästa reportageböckerna som har skrivits. Mitt råd: Börja inte med att läsa texten i antologin utan läs hela boken direkt!

Att döma av urvalet i The New Journalism var genren starkt mansdominerad: Av 23 texter är endast två skrivna av kvinnor - Joan Didion och Barbara L. Goldsmith. Didions text är hämtad från hennes klassiska essäsamling Slouching Towards Bethlehem. Goldsmiths La Dolce Viva handlar om en person, Viva, som var en del av Andy Warhols The Factory. Artikeln publicerades i veckotidningen New York. La Doce Viva var nära att orsaka tidningens fall, då ett flertal annonsörer tyckte innehållet var för kontroversiellt.

Läs gärna The New Journalism - men läs först någon av de klassiska reportageböckerna som kom innan. Som ingång till genren har antologin sina svagheter. Som komplement är den däremot given. Inte minst för Tom Wolfes presentationer och klassiska artiklar som La Dolce Viva.

Tre lästips inom genren new journalism från Ekarkivet:

1. Tom Wolfe - The Electric Kool-Aid Acid Test (1968)

2. Hunter S. Thompson - The Hell's Angels - A Strange and Terrible Saga (1966)

3. Joan Didion - Slouching Towards Bethlehem (1968)

Fotnot: På bilden syns Tom Wolfe (till höger) tillsammans med Jerry Garcia (mitten) från The Grateful Dead och bandets manager Rock Scully.

Pinsamt!

2010-01-10T15:05:00.003+01:00

I dagens Sydsvenskan får vi veta att cannabis kan leda till en hel del mer eller mindre förfärliga saker som "psykoser, schizofreni, depressioner, maniska tillstånd, självmordsbeteende, ångesttillstånd, personlighetsförändringar och impulsivt våldsbeteende"*. Denna livsfarliga substans låter med andra ord som något man med alla medel bör undvika. Ja, om det som står i tidningen nu är sant förstås. För hur kan en så pass farlig drog bli avkriminaliserad i ett flertal europeiska länder? Och hur kan en drog som är så farlig för människan samtidigt användas som... eh... medicin i USA?

Redan förstasidans rubrik signalerar unken sensationsjournalistik: "Pengar motiv när marijuana legaliseras i USA". Cannabis håller så klart inte på att bli lagligt i det stora landet i väst. Det enda som är lagligt är att i medicinskt syfte använda drogen. Och självklart krävs medgivande från en läkare.

Varför intervjuar inte Sydsvenskan några personer som anser sig bli hjälpta av drogen? Många av de som använder sig av medicinsk marijuana har allvarliga sjukdomar som exempelvis MS. Men tidningens marijuana-special triggar i stället bilder av slappa hipsters och konstnärsbohemer som går till läkaren och enkelt får sitt "pot card", ett besök som för övrigt beskrivs som en "formalitet".

Sydsvenskans marijuana-special är ett rejält stolpskott där man väljer att trycka på alla skrämselknappar samtidigt. Pinsamt - och väldigt ointelligent.

*Sydsvenskan har hämtat uppgifterna från Folkhälsoinstitutet.

Artiklarna finns att läsa här och här.

Collagekonst för psykonauter

2009-12-30T12:55:00.013+01:00

Bortglömd och förpassad till historieböckernas notiser; det är tyvärr få som känner till den i San Francisco baserade tyske konstnären Sätty (även stavat "Satty"). Svartvita collage föreställande märkliga inre landskap var hans signum. Avsaknaden av färg bidrog till bildernas mörka och dystopiska uttryck. De framstod som en motsats till de färgexplosioner som hans kollegor ägnade sig åt under sextiotalets hippievåg. Men Sättys konst var likväl psykedelisk. Verken bär på starkt hallucinatoriska motiv och förlagorna tycks hämtade från upplevelser under förändrade medvetandetillstånd.

Den som söker information om Sätty på Internet kommer tyvärr inte så långt. Det finns väldigt lite skrivet om konstnären. En person vid namn Claudio Moure har byggt en hemsida dedikerad Sätty, eller Wilfried Sätty, som han också kallades. (Hans riktiga namn var Wilfried Podriech.) Hemsidan om Sätty är daterad 1996. Det är den enda sida jag lyckas hitta på nätet som exklusivt handlar om konstnären. Där finns bland annat en bild på Sättys dödscertifikat. "Deceased fell from ladder to floor", står det. Året var 1982.

San Franscisco-konstnären Michael Bowen, berättar i en text med titeln Sätty is dead på hemsidan om sin konstnärskollega och vän:

"Everybody who visited San Francisco or was part of the Citys hip scene from actor Mike Douglas to Herb Caen to Wim Wenders to me to the multitudes of assorted freaks, porn stars , lawyers, politicians and dope gangsters all wanted to crawl down the hole into Sattys Bunker . For a while it was the underground place to see and be seen. And then in the late 70s Sattys scene began to slowly crash".

De sista åren i Sättys liv var svåra. Hans hälsa var i dåligt skick efter en bilolycka där han bröt foten. "Satty looked terrible, his face and hands were bloated and splotchy from the cheap vodka which he drank for the pain in his foot straight out of the bottle", skriver Bowen.

Sätty må vara bortglömd för de flesta. Men den som gör sig besväret att bekanta sig med hans bilder hittar ett konstnärskap som är både komplext och förbryllande.

Läs mer om Sätty här

Ett urval av Sättys bilder hittar man här

Böckerna The Cosmic Bicycle (1971) och Time Zone (1973) innehåller Sättys verk.

Sätty gjorde också bilderna till The Illustrated Edgar Alan Poe (1976). Boken innehåller sammanlagt 80 illustrationer.

The Archaic Revival (1991) av författaren och filosofen Terence McKenna innehåller ett flertal av Sättys collage, vilket gjorde hans bilder kända för en ny generation.

P som i Polanski

2009-12-28T21:31:00.019+01:00

Filmregissören Roman Polanski blev aktuell på nytt under hösten. När han i september greps för att ha haft sexuellt umgänge med en minderårig mer än trettio år tidigare skakade hans beundrare liv i en gammal fråga: Kan man komma undan med vad som helst i egenskap av erkänt "konstnärsgeni"?

Polanskis beundrare menar att han redan sonat sitt brott; han har tvingats leva i "exil" i över tre decennier. Men regissörens belackare tycker att han ska sättas i fängelse. "Snuskgubbe!" ropar man.

Oavsett vad man tycker om Polanski och hans framtida öde, kommer man inte ifrån att han fascinerar. Hans historia är mörk. Mordet på hans fru Sharon Tate tillhör 1900-talets mest omskrivna och skruvade. Och mannen som beordrade mordet, Charles Manson, har skrivits in i historieböckerna som ondskan personifierad. Men Polanskis trauma ursäktar inte att han 1977, vid fyrtiotre års ålder, hade sexuellt umgänge med en trettonåring.

Life of money, life of sex

Life of money, life of hex

Little girls drinking and eating cake

Little girls gorge you, your greatest misstake

Orden är hämtade från Roman P, en låt med bandet Psychic TV. Man skulle kunna tro att den är gjord under hösten i samband med Polanskis gripande, men den är skriven redan 1983. Roman P finns utgiven i ett antal olika versioner. På Youtube kan man just nu höra den fantastiska Long Folk Mix, hämtad från skivan Listen Today… från 1987.

Polanskis framtid ser mörk ut. Hans förflutna har hunnit ifatt honom. "The corrupter you are/The corrupter you be", sjunger

Psychic TV-sångaren Genesis P-Orridge i Roman P (Long Folk Mix). Den snart 22 år gamla inspelningen är som klippt och skuren som ljudspår till framtida dokumentärer om den legendariske regissören. Kantig och hypnotisk med sina naiva melodislingor är låten både vacker och rubbad på samma gång.

Lyssna på Roman P (Long Folk Mix) här.

Läs hela texten till Roman P här.

En annan bibel

2009-11-24T15:35:00.015+01:00

Bibeln, den kristna kyrkans heliga skrift, sägs vara världens mest sålda bok. Men det finns alternativ för de som har betänkligheter kring innehållet. Det amerikanska förlaget Feral House har givit ut en uppdaterad version av Thee Psychick Bible - A New Testameant (ja, det stavas så). Avsändare är Thee Temple Ov Psychic Youth.

Det kanske är läge att nämna några ord om bokens upphovsmän. Thee Temple Ov Psychick Youth, eller TOPY som de också benämns, började samarbeta redan 1981. Nätverket bestod då bland annat av musiker från grupperna Psychic TV, Coil och Current 93. Man ägnade sig åt magi som saknade gudadyrkan och mysticism. För TOPY var även sexualiteten fri från skam och skuld. Det experimentella språket med alternativa stavningar som "thee" och "ov" introducerades av musikern och konstnären Genesis P-Orridge. Gruppen har genomgått många olika skepnader och i början av 1990-talet lämnade Genesis, TOPY:s mest kända ansikte, nätverket. 2008 genomgick gruppen en stor förändring och började kalla sig Autonomous Individuals Network. Väldigt lite information finns tillgänglig om TOPY och det verkar som att nätverket lever en undanskymd tillvaro idag. Kanske är detta självvalt. Medias inställning till magi är knappast vänligt sinnad. Alternativa sätt att se på verkligheten möts inte sällan av rädsla och förakt från gammelmedia.

Nyutgåvan av Thee Psychick Bible kom som en överraskning, särskilt eftersom Genesis P-Orridge, som sedan nästan två decennier inte längre samarbetar med TOPY, givit den nya versionen av boken sin... eh... välsignelse.

Thee Psychick Bible - A New Testameant består av 544 sidor syrafritt, återvunnet papper. Endast 999 exemplar har tryckts. Samtliga signerade och numrerade. Med boken, vars omslag pryds av gruppens symbol the Psychic Cross, följer också en DVD med tidigare svårfunna videos från Genesis P-Orridges arkiv. Dessa inkluderar verk av Throbbing Gristles Peter "Sleazy" Christopherson och regissören Derek Jarman (död 1994). Enligt Feral Houses hemsida blev flera av filmerna beslagtagna 1991 av Scotland Yard, men det är en annan historia som inte ryms i detta inlägg.

Thee Psychick Bible kostar $69 och går att beställa här.

Legendariskt kultband slutar sända

2009-11-09T17:56:00.021+01:00

Sista tonerna på öppningslåten har klingat ut och en kort person med för somliga oklar könstillhörighet sträcker ut en rak arm i luften inför ett fullsatt Festsaal Kreutzberg i Berlin: Sieg Heil!

Personen bakom hälsningen heter Genesis Breyer P-Orridge och på scen står Psychic TV (eller PTV3 som de också kallas). Deras spelning i ett tolerant Kreutzberg i Berlin (6/11) väcker mest sympatier från publiken. Ja, bortsett från en glasflaska som med hård kraft kastas upp på scenen sekunder efter Genesis Hitler-hälsning. (Lyckligtvis träffar flaskan ingen.) De flesta i publiken verkar vara fans som har följt bandet under lång tid. Men om gruppen hade placerats i en annan kontext, låt säga på en svensk stadsfestival, hade protesterna inte låtit vänta på sig. För Psychic TVs frontfigur kan nämligen konsten att provocera och gör det förbannat snyggt.

Få artister kan väl idag sägas vara provokativa och representera någonting genuint subversivt. Om rock & roll är en gammal farbror är dess slyngel till lillebror, det vill säga punken, sedan decennier förtidspensionär. Detta betyder inte att dessa uttrycksformer är döda - betydligt yngre musikstilar som house och techno lider av stark konflikträdsla; Psychic TV lyckas under fredagens spelning i Berlin använda rockmusik på ett förvånansvärt vitalt och innovativt sätt. De berör, vrider om känslor och får publiken att känna sig obekväm och lycklig på samma gång. Saken blir inte sämre av att bandet är ett gäng riktigt vassa och rutinerade musiker med utsökt visuell framtoning.

Men det tog ett tag innan jag fattade grejen. Spelningen är nämligen inte bara en rockkonsert utan framför allt en "TV-utsändning". (En ledtråd finns förstås i gruppnamnet.) Bakom bandet finns en stor duk som täcks av välregisserade videoprojektioner. En kvinna sputar bröstmjölk i munnen på en annan kvinna. Videosekvensen har klippts ihop med en film där en erigerad penis täckt av sperma visas. Senare byts bilderna ut mot färgstarka trippiga kaleidoskop-liknande mönster. Vid ett tillfälle glider några textmeddelanden förbi: ”E hate life”, ”E hate death”, ”E hate myself”. Kryptiskt och begripligt på samma gång. Och så bandets symbol… tecken… logoyp… kalla den vad du vill – the Psychic Cross – som effektfullt växer fram i rött mot svart bakgrund. Genesis P-Orridge och kompanis TV utsändning är psykisk – och inte sällan starkt psykedelisk.

En annan röd tråd i det videoverk som konserten närmast kan kallas för är Genesis Pandrogeny-projekt, ett konstprojekt som Genesis drev med sin andra hälft och tillika Psychic TV-medlem Lady Jaye Breyer P-Orridge (död 2007) och som med hjälp av olika kirurgiska ingrepp syftade till att göra varandra så lika som möjligt. Parets ansikten modifierades och Genesis opererade även in bröstimplantat. Tyvärr tycks många inte läst på om projektet, utan tror att Genesis genomgått ett könsbyte. (Genesis egen benämning på sig själv är ”s/he”.)

Bilderna på duken bakom bandet av Genesis och den bortgångne Lady Jaye fotograferade med bandage efter operationerna känns fullt logiska. Psychic TV är inte en orkester som sopar sorg och smärta under mattan, utan påminner gärna publiken om livets förgänglighet. Lady Jaye fick magcancer och lämnade världen alldeles för tidigt. Projektionerna på paret förvissar oss om att våra handlingar – särskilt genom konsten – kan överleva vår fysiska död; Lady Jaye lever kvar – på videoskärmen och bokstavligt talat genom Genesis P-Orridge.

Bandet stannar upp för någon sekund och Genesis skriker "What the hell are we fighting for?". Frontfigurens guldtänder blänker i strålkastarljuset. "Demons come and demons go/Where they come from we don’t know", lyder fortsättningen på texten. En terapi-session med Psychic TV förutsätter en vilja att ställas inför filosofiska frågor och att möta mörkret inom oss. Emellanåt är det tungt, andra stunder är det poetiskt och vackert. Och kanske viktigast – man kan alltid räkna med en stor skopa humor.

Fotnot: I ett inlägg postat den 4 november på Genesis P-Orridges hemsida meddelas att Psychic TV splittras efter den pågående turnén. Sista spelningen äger rum på torsdag i Moskva. Läs mer här.

En Alice för 10-talet

2009-10-24T23:47:00.027+02:00

Alice i underlandet av Lewis Carroll må vara en barnbok, men omfamnades under 1960-talet av långhåriga "freaks" som älskade John Tenniels trippiga illustrationer. Bilderna var som gjorda för motkulturen. Inte minst för de övertydliga drogreferenserna. Eller var de bara slumpmässiga? Alice dricker en vätska och träder in i ett radikalt förändrat medvetandetillstånd. Hon träffar en larv som sitter och röker vattenpipa på en... eh... svamp. Och det där kaninhålet som Alice trillar ner i? Det skulle förstås kunna vara en referens till schamanism. Inom denna teknik ägnar sig utövarna, schamanerna, åt själsresor till underjorden där de möter så kallade kraftdjur. Kanske att Lewis Carroll och hans illustratör inte hade någon som helst avsikt att anspela på droger. Och kanske hade de inte hört talas om urfolkens schamaner. Men för 1960-talets hippies fick boken som deras föräldrar läste för dem när de var små en helt ny innebörd då hallucinogener som LSD började spridas i framför allt USA och Storbritannien.

Barnboksklassikern från 1865 är med andra ord också en klassiker i den psykedeliska kutluren. Och är det fortfarande. 2010 lär bli Alices år. Då kommer nämligen Tim Burtons version av sagan.

Den brittiske designern John Coulthart har med perfekt timing skapat Psychedelic wonderland - en kalender för 2010 baserad på Tenniels illustrationer. Coulharts bilder är ohämmat psykedeliska och briljanta i all sin... komplexitet! Glöm deviser som "less is more". I den psykedeliska bildvärlden handlar det om att skruva upp färg och form till max, vilket inte sällan leder till en befriande lekfullhet. Den som är uppmärksam på och hyfsat bevandrad i psykedelisk konst ser i Coulharts bilder en röd tråd från 1860-talets Tenniel till det sena 1900-talets rave-estetik på flyers och

skivomslag. På vägen passar han också på att nicka gillande åt såväl Alfons Mucha som sextiotalets affischkonstnärer. Hans bilder väcker tydliga associationer till den i sammanhanget lite mer obskyra tyske collagekonstnären Sätty, vars bilder finns återgivna i Terence McKennas The Archaic Revival.

Behöver jag tillägga att jag tycker bilderna är fantastiska?

Köp Psychedelic Wonderland här.

Blunda och se

2009-10-18T00:21:00.011+02:00

Dreamachine. Smaka på ordet.

En maskin som ingen annan. En maskin av det enklare slaget. En maskin bestående av en äldre tiders skivspelare där skivtallriken roterar 78 varv per minut. Och en cylinder med symmetriskt utsnidade hål placerad på skivtallriken. I cylindern en glödlampa.

För bästa resultat bör användaren av maskinen placera sig nära den med slutna ögon. Rotationerna skapar ett flackande mönster. Den pulserande ljuskällan leder hos somliga till ett förändrat medvetandetillstånd. Vibrerande euforisk. Eller oroligt dystopisk. Varje upplevelse är personlig. Stroboskopeffekten som uppstår syftar till att påverka hjärnans alfavågsaktivitet.

Maskinen har kallats det första föremålet att skåda med ögonen slutna.

Men kan man verkligen se saker när man blundar? Schamaner och mystiker har genom årtusenden sett fantastiska ting med slutna ögon. Västerlänningar har av tradition varit mera tveksamma. Har vi ens tid med det kosmiska här i väst? Spikmattornas populäritet visar att vi åtminstone söker andra metoder än de strikt vetenskapliga.

Dreamachine blev inte någon hit när den uppfanns vid 1950-talet av Brion Gysin, med teknisk assistans av Ian Sommerville. Intresset för maskinen var för svalt och någon massproduktion blev det aldrig tal om. Kanske var den för subversiv för den breda massan. Världen var inte redo.

Men idag då? Apparaten lever kvar som symbol för beatförfattarnas ohämmade experimentlusta och 2008 kom den briljanta dokumentärfilmen Flicker som handlar om Brion Gysins uppfinning. Filmen innehåller intervjuer med bland andra Genesis P-Orridge och Sonic Youths Lee Ranaldo samt arkivmaterial med Brion Gysin själv.

Se trailern till Flicker här.

Vill man köpa en Dreamachine kan man göra det här.

Prova en Internet-baserad variant här.

Industri-pionjärer släpper loop-spelare

2009-10-11T21:11:00.009+02:00

En liten maskin som ryms i handflatan och som spelar loopar signerade det engelska kultbandet Throbbing Gristle. Kan det vara nåt? Gristleism verkar åtminstone på pappret helt oemotståndlig. Loop-spelaren kommer i färgerna svart, krom och röd. Den har en inbyggd högtalare och drivs av två AA-batterier. I mojängen finns 13 loopar, däribland element från TG-klassiker som Twenty jazz funk greats och Hamburger lady.

Gristleism är designad av bandet tillsammans med den i Peking baserade musikern Christiaan Virant. Loop-spelaren släpps i december 2009, men går att förhandsbeställa här.

Läs mer om Gristleism här.

Rytm och precision på ny Louisiana-utställning

2009-09-12T15:01:00.017+02:00

The world is yours är namnet på Louisianas nya utställning med samtidskonst. Det finns inget uttalat tema på utställningen. Det enda som utlovas är "international contemporary art". Avsaknaden av ett genomgående tema kan förstås vara ett problem. Men inte i det här fallet. The world is yours är en stabil och spännande utställning som levererar.

Det första som möter besökaren är verket Flapboard av den indiska konstnären Shilpa Gupta. I taket har en sådan där annonseringsskylt som visade destinationer och avgångstider på gamla tiders tågstationer placerats. Men på Guptas skylt visas inga tågtider; "I want to fly high with you"... "Why do I remember"... "I need to travel"... Dessa är i stället några av de fraser som betraktaren ställs inför. Men Flapboard är inte bara en visuell upplevelse. Ljudet av den rasslande skylten är minst lika centralt för upplevelsen. Det rasslar till med jämna mellanrum och det finns en attraktiv... rytm i presentationen av nya textfraser. Många av orden är också felstavade och skylten, som tycks ha en egen intelligens, korrigerar sina misstag! Detta ger verket en välkommen lekfullhet.

På utställningen hittar man också konstnären Olafur Eliasson. Hans verk, som är i form av en bil, är placerat i ett frysrum. Utanför rummet sitter en museivakt. Han tittar på mig med allvarlig blick och säger: "Jag släpper in dig och sen går jag på fikarast. Är det ok?" Jag skrattar, sveper in mig i en filt och går in i det iskalla rummet. Framför mig står en bil täckt av is. Men den största behållningen är inte bilen utan själva upplevelsen av att stå instängd i ett kylrum. Kallt och ogästvänligt. Somliga skulle säga klaustrofobiskt.

Eliassons verk är intressant men dess tillkomst väcker blandade känslor; verket är beställt av ett tyskt bilmärke. Sedan 1975 har de bjudit in konstnärer att "dekorera" företagets olika bilmodeller. "Isbilen" genererar - oavsiktligt - frågor om konstnärsrollen och svårigheten med att vara oberoende i en värld som styrs av starka ekonomiska intressen.

Jag vandrar vidare och når så småningom utställningens kanske mest omtalade verk, Sissel Tolaas The FEAR of smell - The smell of FEAR. Framför mig står en man. Han stryker sin hand mot en av museiväggarna och luktar sedan på sina fingrar. Väggen ska enligt Tolaas innehålla lukten av ett antal mäns ångest. Skeptisk och tvivlande går jag fram och stryker min hand över väggen. Beröringen ska aktivera lukten. Jag sätter näsan mot väggytan. Det luktar... inte något speciellt. Jag provar igen på ett annat ställe. Den här gången känner jag en distinkt maskulin lukt. Väggen luktar verkligen. Det funkar. Jag bestämmer mig för att undersöka en annan del av "luktväggen". Den här gången luktar det riktigt äckligt. Jag tänker på lukten av spya. Jag konstaterar att Tolaas verkligen lyckats. Min enda invändning är att The FEAR of smell förmodligen hade funkat bättre i ett särskilt rum avsett för verket. Äckelkänslan av lukterna gör att det är svårt att ta in de övriga verken i samma rum.

Med på utställningen är också Cao Feis tjugo minuter långa video Whose utopia från 2006. Verket har tidigare bland annat visats på Bonniers Konsthall, där det gjorde stort intryck på mig. Filmen, som utspelar sig på en glödlampsfabrik i Kina, visar upp massproduktionens monotona villkor och de drömmar som arbetarna bär på. Gripande, poetisk och med rytmisk precision är Whose utopia ett verk som berör de flesta.

Vad som kanske framför allt gör The world is yours så bra är dess ljussättning, färgsättning och rumsindelning. Första delen av utställningen går helt i svart och vitt. Detta tema ersätts sedan med nya distinkta rum. Det är få, om några, saker som känns slumpmässigt utförda. Verken i de olika rummen känns besläktade med varandra. Detta gäller inte minst det rum där Corey McCorkles An Arrangements (Phalanx) finns placerat. Optiskt, närmast hallucinatoriskt, sugs jag in i McCorkles spegelvärd och framför mig ser jag en hel armé av... mig själv.

The world is yours visas på Louisiana t.o.m. 10 januari 2010.

Läs Sydsvenskans recension av utställningen här.

Helsingborgs Dagblad recenserar utställningen här.

Hemmavideon som kultförklarades

2009-09-06T00:05:00.011+02:00

Berättelsen om hur en val kom till New York

Till de fenomen inom västerländsk motkultur som gjort störst intryck hör onekligen berättelsen om The Merry Pranksters. Mytbildningen om gruppen är omfattande. Tyvärr råder det stor förvirring om vad de egentligen ägnade sig åt. Historierna är vaga och otydliga. Synd tycker jag. För det hela är ganska enkelt. Så här var det: Författaren Ken Kesey hade just skrivit Sometimes a great notion, uppföljaren till succé-romanen One flew over the cuckoo's nest (Gökboet). I juni 1964 skulle det hållas en releasefest, där författaren förväntades närvara. Tillsammans med några polare fick Kesey en brilliant idé – en idé som hittills resulterat i en bok av Tom Wolfe, mängder med tidningsartiklar och snart också en film av Gus Van Sant: Med pengar från den framgångsrika debutromanen köpte Kesey en gammal skolbuss och bestämde sig för att köra från Kalifornien ända till festen i New York med sina polare. De målade bussen – som fick namnet FURTHUR – i alla färger som reflekteras av en prisma och installerade sovplatser och en ljudanläggning i fordonet. Chaufför på resan var... och det här är lysande... genialt! …Neal Cassady. That’s right, beat-legenden från Jack Kerouacs On the road, där omnämnd som ”Dean Moriarty”. De som läst Kerouacs bok vet att Neal Cassady gillade att sitta bakom ratten. Men vad mer? Centralt för detta projekt var att gruppen skulle DOKUMENTERA resan. Planen var att göra en film och de investerade i dyr filmutrustning. Medlemmar från gruppen har i efter hand sagt att man var helt seriösa med att göra en film om resan och hade stora förhoppningar om slutresultatet. I sann idealistisk DIY-anda valde de att göra all inspelning själva, trots att de saknade teknisk kunskap om hur man gör en film. Materialet visade sig vara oanvändbart. Det blev ingen film.

Men Ken Kesey gav inte upp idén om att klippa ihop materialet till en sammanhängande berättelse. Tillsammans med sonen Zane och en annan medlem av gruppen, Ken Babbs, och dennes son Simon, lyckades man till slut göra Ken Kesey’s Intrepid Traveller and his merry band of pranksters look for a kool place (uppdelad på två DVD-filmer). För den som är intresserad av The Merry Pranksters och 1960-talets motkultur är filmerna väl värda att bekanta sig med. Trots att bild- och ljudkvaliteten är undermålig är det en fröjd att t ex se klippen med Neal Cassady bakom ratten. Bilderna ger en ökad förståelse för beatlegendens personlighet och berättelserna om Cassadys rytm och höga kognitiva hastighet besannas. Cassady är brilljant! Cassady är… galen? Kaskader av amfetamin-triggade ord i rasande tempo lämnar hans läppar. Wow, intensivt liksom. The Merry Pranksters busschaufför räds inte att ta plats. Kedjerökande och med ryckiga rörelser – det tycks som om han hade svårt att sitta stil – fyrar han av nonsens och poetiskt färgade iakttagelser om vart annat. Ibland plockar han upp en flöjt och blåser några toner som för att stoppa flödet av de verbala explosionerna. I filmen ser man hans välfriserade, kortklippta nacke – de här hippierna hade kort hår – och hans ögon i bakspegeln. Klippen på Cassady är riktigt snygga.

Vad som inte är lika kul är inramningen som Kesey och kompani valde att ge materialet. Vid redigeringen gjordes nya, kompletterande videoinspelningar där bland andra Kesey och Babbs sitter och… eh… larvar sig. Det känns teatralt och dekoren är ful. Dessutom har man "piffat till" ursprungsmaterialet med billiga digitala effekter för att förtydliga den psykedeliska aspekten av ursprungsmaterialet. Det hade inte behövts. Men detta till trots är Intrepid traveller and his merry band of pranksters en ovärderlig pusselbit för att bättre förstå The Merry Pranksters.

Underbara är också klippen från New York. Den gamla, slitna bussen med spräckt framruta når till slut den stora staden i väst. Filmklippen när FURTHUR likt en gammal val på hjul rullar längs med New Yorks gator är fantastiska. De flesta människorna vinkar och ler; cirkusen har kommit till stan. Kontrasten mellan ”freaksen” och New York-borna är stark. Glöm inte att året är 1964. Människorna på gatorna bär strikta kläder som går i svarta, mörkblå och grå toner. Man skulle lugnt kunna säga att The Merry Pranksters stack ut. Ordentligt. Och deras fria improvisationer och sociala experiment möttes inte sällan av misstänksamhet. Under resans gång stoppas de av polisen. Och stoppas igen. Och igen. Men The Merry Pranksters gjorde inget olagligt. Neal Cassady visar snällt upp körkortet och kör sin kosmiska rap medan poliskonstaplarna inspekterar den gamla valen till buss.

Men hur var det nu med syran? LSD. L... S... D... Ett, två tre... bokstäver som en gång i tiden hamnade på löpsedlarna. INSTANT PSYCHOSIS! Men det här var ännu tidigare. 1964. Drogen blev inte olaglig förrän i oktober 1966. Om bussen gick på bensin och Cassady gick på tjack så gick Ken Kesey och de andra i gruppen definitivt på syra. Eller Kool-Aid som man sa. På den här tiden tog man inte drogen på små papperslappar, utan man intog den i flytande form. Det finns en hel del klipp i filmen där gruppen är märkbart påverkade av drogen. De ser... glada ut. Kosmiska liksom. OK, man skulle kunna säga att The Merry Pranksters handlade om mycket mer än droger. Det hade förstås varit fullt möjligt att genomföra hela resan utan några sinnesutvidgande substanser. Men jag betvivlar att bussen hade sett ut som en graffitivägg. Och Neal Cassady hade nog varit lite tystare där framme i bussen. Så oavsett vad man tycker om droger är de inte sällan ingredienser i de sociala experiment som når historieböckerna.

"The worlds mightiest home movie" har Tom Wolfe sagt om The Merry Pranksters filmprojekt – en klockren beskrivning.

Ken Kesey’s Intrepid Traveller and his merry band of pranksters går att beställa här.

The Merry Pranksters-medlem bakom Vietnam-skildring

2009-08-29T22:49:00.018+02:00

Somliga saker är värda att vänta på. Ett av de mer... extrema exemplen är en novell om Vietnam-kriget skriven i början av 1960-talet av Ken Babbs, medlem i The Merry Pranksters. 1964 samlades gruppen runt författaren Ken Kesey för en "road trip" i en psykedeliskt målad buss genom USA. Resan var ett socialt experiment som TÄNJDE PÅ GRÄNSERNA för vad som var acceptabelt i dåtidens amerikanska samhälle. Chaufför på resan var Neal Cassady, känd som förlagan till Jack Kerouacs Dean Moriarty i On the Road. Lite senare började The Merry Pranksters anordna så kallade Acid Tests - regnbågsvibrerande multimediafester med LSD som bränsle där The Grateful Dead agerade husband. Vid sidan av Kesey, var Babbs drivkraften i The Merry Pranksters. Gruppens eskapader kommer snart på film. Det är regissören Gus Van Sant som jobbar med en filmatisering av Tom Wolfes kultförklarade bok The Electric Kool-Aid Acid Test som handlar om gruppen. Filmen är planerad att släppas 2010.

Novellen som Ken Babbs skrev heter Who Shot the Water Buffalo? och är fortfarande inte utgiven. Men det finns åtminstone en chans att läsa ett avsnitt ur texten. Lost a Bird, Gained a Bird heter smakprovet och finns i en liten bok tryckt i 400 exemplar. Samtliga är signerade av författaren.

Men varför ska man bry sig om ett utdrag ur en novell från 1960-talet som aldrig publicerats? Helt enkelt för att Lost a Bird, Gained a Bird är ett riktigt bra tidsdokument. Babbs var helikopterpilot i Vietnam-kriget och erfarenheterna därifrån resulterade i en ögonvittnesskildring från en konflikt som skakade om världen.

Det skulle vara lätt att avfärda Ken Babbs som en misslyckad författare som alltid stått i skuggan av bäste vännen Ken Kesey. Sistnämnda skrev ju trots allt Gökboet. Men Lost a Bird, Gained a Bird är inget mediokert verk utan bjuder på riktigt välskriven prosa. Det är både lättsam och nattsvart läsning. Babbs berättar om en vardag mitt i brinnande krig där deltagarna blir märkbart uttråkade, men där det meningslösa våldet också finns närvarande. Det är denna kombination av stämningar som gör de tjugofyra sidorna så läsvärda. Det faktum att Ken Babbs var en av 1960-talets mest betydelsefulla personer från den amerikanska motkulturen ger förstås också materialet extra tyngd.

Beställ Lost a Bird, Gained a Bird här.

Fotnot: Under juli 2009 gjorde jag en intervju med Ken Babbs. Mer info om denna kommer inom kort. Enligt Babbs finns det ännu hopp om att boken ska ges ut.

Semesterstängt

2009-08-15T14:54:00.001+02:00

Ekarkivet tar en paus, men är tillbaka inom kort med nya inlägg om motkultur.

Färdigflummat på reggaefestival

2009-08-09T14:15:00.005+02:00

Reggaefestival i Uppsala. What a concept! Det är ett hedervärt initiativ att ordna en festival dedikerad reggae i ett land som Sverige. Reggaekulturen föddes som bekant på Jamaica och att importera denna dimhöljda rörelse till ett fyrkantigt, fylle-jönsigt och kylslaget land i norra Europa där alkohol och kaffe är de rådande drogerna är ingen lätt match. Visst, det finns massor av människor som gillar reggae och som inte använder cannabis, men att musiken i huvudsak är gjord av och för folk som röker holk är ingen hemlighet. Om man skulle fråga en cannabisrökande reggaeentusiast om varför han eller hon röker på, skulle personen förmodligen säga något om att basen blir fetare och... tja, att det svänger mer helt enkelt under påverkan av drogen.

Att cannabis och reggae går hand i hand är så klart något som den svenska polisen noterat. I årets festival verkar det som att man har bestämt sig för att ta i med hårdhandskarna. "Nu är det banne mig färdigflummat", tycks budskapet vara. Resultatet? 1-0 till polisen. På DN:s hemsida kan man läsa om att 240 personer är misstänkta för narkotikabrott på festivalen och att det uteslutande rör sig om cannabis. 240 personer. En ganska stor siffra i sammanhanget. Men vad säger de här uppgifterna om svenskarnas drogvanor? Det finns säkert någon gammal fyrtiotalist som ropar "hårdare straff" och som beklagar sig över dagens ungdom. Men förhoppningsvis får uppgifterna om det stora antalet misstänkta cannabis-rökare på festivalen också några att... tänka efter... och omvärdera svenskars droganvändande. Svenskar använder sig bevisligen inte bara av sprit, folköl och kaffe längre för att förändra medvetandet. I vårt grannland Danmark diskuteras avkriminalisering av cannabis och i såväl Nederländerna som Portugal kan medborgarna röka på utan att riskera att hamna i finkan. Är det möjligt att föreställa sig samma sak i ett framtida Sverige? Man vet förstås aldrig, men det tycks i nuläget otänkbart. Detta trots att cannabis-rökarna sällan utför våldshandlingar. "Några rapporter om bråk och våld på festivalen har polisen däremot inte", skriver DN. Det är allmänt känt att cannabis inte gör människor aggressiva. De flesta varvar ner och slappnar av. Kanske är det därför myndigheterna ogillar drogen. Folk kan ju bli förslappade. Och de kan få för sig saker när de sitter där och flummar - som att inte jobba kvar på ett meningslöst jobb, eller att 40 timmars arbetsvecka inte är en så bra idé om man vill uppleva saker utanför arbetsplatsen.

Svenskarnas förhållande till cannabis har blivit en följetång som kommer att pågå ett bra tag till. Än så länge är det mest kulturarbetare som vågar öppna munnen och ge en n-y-a-n-s-e-r-a-d bild av läget. Frågan är när vi ska se en etablerad politiker göra det samma?

Läs DN:s rapportering här.

Svensk affischkonst på Nordiska Museet

2009-08-08T14:24:00.008+02:00

1960- och 1970-talens svenska affischkonst dammas av emellanåt och visas upp på museer och konsthallar, dvs. miljöer som ligger långt ifrån var affischerna ursprungligen kunde beskådas. Att affischerna plockas fram ur arkiven är förstås viktigt. Perioden var betydelsefull på flera plan. Affischerna innehåller ofta politiska kommentarer med en direkthet som inte så ofta syns i dag. Dessutom är flera av bilderna intressanta ur ett estetiskt perspektiv. Färgstarka och hallucinatoriska retar de ögat och de lekfulla kompositionerna skapar reaktioner hos betraktaren. Affischerna inspirerar och får många av oss att le, somliga tycker att de är "flummiga" produkter av hippiekonstnärer.

På Nordiska Museet i Stockholm visas till och med den 4:e oktober utställningen Proggens affischer. Besökaren hittar verk som Kjartan Slettemarks Nixon med kaffekopp (1971) och Carl Johan De Geers Vägra Vapen (1967). Med på utställningen finns också Sture Johannessons Revolution means revolutionary concsiousness (1968), för de flesta känd som "Hashflickan". Bilden väckte stor uppmärksamhet i samband med en utställning på Lunds Konsthall. Utställningen stoppades och affischer brändes! Trots den stränga censureringen av Johannesson, har "Haschflickan" etsat sig fast i svenskarnas medvetande. Bilden, som bland annat syns skymta förbi i Lucas Moodyssons film Tillsammans, är numera ett hett samlarobjekt.

Proggens affischer visar också en koncertaffisch som gör reklam för en spelning med det i dag kultförklarade bandet Hansson & Karlsson. Bilden är gjord i samma anda som de psykedeliska affischer som var vanliga i Californien under 1960-talet, vilka i sin tur var starkt influerade av Alfons Mucha, en tjeckisk affischkonstnär verksam i Paris under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet.

Hansson & Karlsson-affischen håller onekligen samma klass som de bilder som skapades av de amerikanska affischmakarna. Vilt och ohämmat rör sig bokstäverna över bilden. "Lucy is at Filips. REGERINGSG. 27-29", står det på affischen.

"HANSSON & KARLSSON... FREAK OUT", läser jag i nedre vänstra hörnet. "TICKETS 5 KR.

IT"

Affischkonsten så som den såg ut på 1960-talet försvann i och med punken och 1980-talets plastiga uttryck. I dag finns ett nyvaknat intresse för hippierörelsens bildvärld. Psykedelisk, bubblande och politisk utmanar den betraktaren.

Besök Nordiska Museets hemsida här.