Radio för öppna sinnen

"From me and Maja, keep your minds open." Han brukar säga så, Erik Davis, efter varje sändning av sitt knappt timslånga radioprogram Expanding Mind.

Erik Davis.
Foto: Wikipedia.

Första gången jag kom i kontakt med programmet var någon gång runt 2010. Även om jag tyckte det verkade intressant och initierat blev jag aldrig särskilt fångad. Efter några avsnitt slutade jag lyssna och vände min uppmärksamhet åt annat håll. Men så någon gång i våras bestämde jag mig för att ge programmet en ny chans och upptäckte att något hade hänt. Kanske var det gästerna som hade förändrats. Eller ämnena. Eller var det helt enkelt jag som lyssnade med nya öron. Oavsett vilket kändes programmet plötsligt så mycket bättre.

Det som fick mig att fastna var en intervju med illustratören Arik Roper. Förutom att göra skivomslag till band i metalgenren ligger Roper bakom Mushroom Magick, en ”fälthandbok” av det mer udda slaget med akvarellmålningar av mestadels hallucinogena svampar (undertiteln är ”A visionary fieldguide”). I intervjun berättar han bland annat om sin uppväxt i Alaska, vilken han beskriver som en viktig inspirationskälla. Sändningen om det nyväckta intresset för det ockulta var också mycket intressant, och satte pulsen på något som även märks här i Sverige. Det är till exempel ingen slump att Kobra hade det ockulta som tema i ett av vårens program.

I sändningsarkivet hittade jag fler spännande avsnitt. Ett av dessa berör de mörkare sidorna av Carlos Castaneda. I sändningen intervjuas Amy Wallace om sin bok Sorcerer's Apprentice: My Life With Carlos Castaneda. Wallace hade en relation med den legendariske författaren och tillhörde den sektliknande samling människor som följde honom. I intervjun lyfts Castanedas mindre trevliga sidor fram – som att han enligt Wallace bestämde vad kvinnorna runt honom skulle äta eller ha på sig för kläder.

Erik Davis är född -67 i Kalifornien. Årtalet känns passande. Platsen likaså. För Davis är onekligen en hippie. I sin ungdom var han både deadhead och psykonaut och han rör sig nyfiket och lätt inom fält som psykedelisk kultur, ockultism och nyandlighet (själv pratar han om "consciousness culture"). Men han är inte hippie på det där nyandliga sättet, utan det är tydligt att Davis är en skeptiker till sin natur. Oavsett ämne, kan man räkna med att han kommer ifrågasätta det han har framför sig, något som möjligen hänger ihop med hans bakgrund som journalist.

Expanding Mind är ett program som låter de medverkande ta rejält med plats utan att bli avbrutna. Upplägget känns sympatiskt. Nämnas bör också Davis medhjälpare Maja D'Aoust, som spelar en viktig roll i programmet. De båda kompletterar varandra utmärkt och Expanding Mind skulle inte vara det samma utan hennes medverkan. Liksom Davis närmar sig D'Aoust – på sin hemsida kallar hon sig "White Witch of L.A." – ämnena kritiskt och med självdistans.

Ljudet i sändningarna är uruselt och det låter som att programmet spelas in i en garderob med teknik från 20-talet. Men det gör förstås inget. Kanske bidrar det till och med till charmen med programmet. För det finns inget tillrättalagt med Expanding Mind. Och vad spelar det förresten för roll när diskussionerna är så pass inspirerande?

Lyssna på Expanding Mind här.

Fotnot: Erik Davis är även författare. Hans senaste bok Nomad Codes kom 2010.

Kosmisk television

Under ett par korta veckor i början av året visades på Russgatan i Malmö en smått fantastisk utställning om en "maskin" med rötterna i beatrörelsen kallad Dreamachine. Bakom utställningen stod ljusdesignern Ossian Ekman, och förutom originalet visade Ekman även egna varianter av den legendariska uppfinningen. Men principen var den samma: att med ljusets hjälp åstadkomma förändrade medvetandetillstånd.

Informationen om utställningen spreds endast via Facebook. Sannolikt var det därför en och annan potentiell besökare som aldrig fick höra talas om den. Men nu ges en ny chans att bekanta sig med det hypnotiska flimret från en Dreamachine. Den här gången är platsen Skissernas Museum i Lund, där en vidareutvecklad version av ett av verken från Russgatan visas.

Verket, som går under namnet a (alfa), för tankarna till en gigantisk tv av äldre snitt, och liksom Brion Gysins och Ian Sommervilles ursprungliga skapelse, är tanken att verket ska upplevas med slutna ögon. Men till skillnad från originalversionen ger denna maskin även ifrån sig ett pulserande ljud, vilket på ett effektivt och sinnrikt sätt samverkar med ljusflimret.

En av effekterna av Dreamachine är en känsla av att förlora den rumsliga orienteringen. I den bemärkelsen är upplevelsen besläktad med att vistas i en så kallad flyttank. Men vill man inte helt tappa taget om verkligheten kan man alltid greppa tag om de handtag som a (alfa) utrustats med.


Mer information om utställningen finns här.
Fotnot: a (alfa) är skapad av Ossian Ekman och Andreas Nilsson med ljud av Mikael Syréhn. Verket ingår i grupputställningen På besök som visas till den 13 maj.

Piruett för kannibaler blir teater

Intresset i media för den svenske författaren Sture Dahlström är fortfarande svalt. Detta blev inte minst tydligt förra året då det var tio år sedan han dog och 50 år sedan han debuterade. Äntligen fanns ett utmärkt tillfälle att uppmärksamma den beryktade författaren. Men någon matig SVT-dokumentär eller några fylliga artiklar i morgontidningarna syntes inte till under året. Inte ens en notis. Det var knäpptyst.

Sture Dahlströms Piruett för
kannibaler gavs ut 1985.

Mitt eget försök att motverka denna tystnad resulterade i en längre artikel om Sture Dahlström publicerad i nättidningen Kolet på årsdagen för hans död samt i Fria Tidningen kort därefter. Mig veterligen var texten den enda om författaren vid den här tiden. En tråkig såväl som märklig iakttagelse. Men trots att Sture Dahlström tycks befinna sig i konstant medieskugga har han en hängiven beundrarskara; de flesta av hans böcker har kommit i nya utgåvor och hans stil går igen hos författare som Gunnar Blå. Det mediala ointresset till trots – eller kanske just därför – är Sture Dahlström en av Sveriges främsta kultförfattare. För den som letar efter böcker som rör sig vid sidan om mittfåran, böcker med en uppfriskande anarkistisk uppkäftighet, är han något av en våt dröm.

I vår är Sture Dahlström aktuell på nytt. Den 25 maj har nämligen Piruett för kannibaler premiär på Inkonst i Malmö. Bakom föreställningen, som är baserad på en av författarens romaner med samma namn, ligger scenkonstkollektivet PotatoPotato.


Läs mer om föreställningen här.

Fotnot: En utmärkt ingång till Sture Dahlströms författarskap är romanerna Tango för enbenta och Huggormens tid.

SR uppmärksammar Klaus Schulze

"En av den elektroniska psykedelians viktigaste förgrundsgestalter." 

Så beskrivs Klaus Schulze på Sveriges Radios hemsida. Nyligen uppmärksammades Krautrock-pionjärens musik av electronica-programmet Monitor i P2. I sändningen (vilken enbart innehåller musik) spelas två av hans tidiga 70-talsinspelningar: I was Dreaming I was Awake and Then I Woke Up and Found Myself Asleep och Traumraum.

Klaus Schulze (född 1947) började sin karriär som trummis i Tangerine Dream, och medverkade på bandets debutalbum Electronic Meditation (1969). Redan året därpå lämnade han bandet och bildade Ash Ra Tempel med Manuel Göttsching och Hartmut Enke. Även detta samarbete blev kortvarigt. 1971 hoppade Schulze av för att satsa på en solokarriär, vilket resulterade i debutskivan Irrlicht året därpå samt en lång rad skivor genom åren.

Lyssna på sändningen här.

Fotnot: Klaus Schulze-specialen sändes 1 februari och ligger uppe i 30 dagar efter sändning.

Klaus Schulzes diskografi finns här.

Mytomspunnen maskin ställs ut i Malmö

Dropin to dropout på kontorstid. Så lyder rubriken på ett Facebook-event som jag fick en inbjudan till nyligen. Frasen väckte onekligen min nyfikenhet, vilken bara växte när jag förstod vad det handlade om – en utställning om Dreamachine.

I år är det 50 år sedan ritningarna till Brion Gysins och Ian Sommervilles mytomspunna uppfinning för första gången offentliggjordes. Detta uppmärksammas på Russgatan 5 i Malmö med start den 16 januari.

Utställningen utgörs av två ”avdelningar”. Den första går under det fantasieggande namnet 10 Herz from home. Denna del består av två rum. I det ena visas bland annat Nik Sheehans mycket sevärda dokumentär Flicker (2008), och i ett angränsande rum ges tillfälle att på egen hand uppleva effekterna av en Dreamachine. 

Den andra ”avdelningen” bär namnet Endast för förryckta. Vad som bjuds vid denna station framgår inte av event-texten, bara att ambitionen med Endast för förryckta varit att ”på ett minimalistiskt och direkt vis applicera Gysins och Sommervilles principer på dagens teknik.”

Förutom en vink till Herman Hesse innehåller event-texten citat från bland andra Aldous Huxley, William S. Burroughs och Tom Wolfe – samtliga viktiga namn inom psykedelisk kultur. Men så är också Dropin to dropout på kontorstid en tillställning som lär tilltala de flesta som är intresserade av detta fält.


Utställningen äger rum mellan den 16 och den 27 januari och har öppet vardagar 9-17. Besök Facebook-eventet här.

Språkets otillräcklighet

Vissa saker är svåra att sätta ord på. Språket räcker helt enkelt inte till. Detta gäller inte minst beskrivningar av förändrade medvetandetillstånd. Det har gjorts otaliga försök att sätta ord på dessa upplevelser. Få (om någon) har lyckats. Är det ens möjligt att beskriva det som rör sig bortom det vi kallar verkligheten? En som kände till dilemmat var författaren och psykonauten Terence McKenna:

"There is a transcendental dimension beyond language... It's just hard as hell to talk about!"

Språkets begränsningar har fått människor att söka andra uttryck än de verbala och litterära. Många har till exempel försökt illustrera mystiska upplevelser genom konst och musik. Men vad McKenna beträffar slutade han aldrig att tro på ordens potential som verktyg för att beskriva visionära tillstånd. Kanske tänkte han att vi ska komma till en punkt i framtiden då språket är rikt nog för detta ändamål:

"The engineers of the future will be poets."

Vill man bekanta sig med Terence McKenna i litterär form är True Hallucinations (1993) en utmärkt ingång. I boken, som är självbiografisk, skildras McKennas och hans medresenärers upplevelser på hallucinogena svampar i Amazonas i början av 1970-talet. True Hallucinations är en klassiker i sin genre  och har beskrivits som en blandning av Charles Darwins The Voyage of the Beagle och Hunter S. Thompsons Fear and Loathing in Las Vegas.


Fotnot: Fler McKenna-citat finns på MindofMcKenna.com. 
En recension av True Hallucinations finns att läsa här.

Från popstjärnor till motkultur

Bob Dylan, Otis Redding och Dennis Hopper. Det är bara några exempel på alla de personer som den legendariska fotografen Lisa Law har fångat på bild. Hon är kanske främst förknippad med 1960-talets motkultur och idag framstår hennes bilder från den tiden som klassiker (däribland en bild på Allen Ginsberg som dansar extatiskt till Grateful Dead under Human Be-In, en happening i Golden Gate Park i San Franscico 1967).

Lisa Law växte upp i en medelklassfamilj i Burbank i Kalifornien. Hon började sin bana som fotograf 1964 när hon blev tillfrågad att fotografera musiker för ett skivbolag. Samma år träffade hon sin man Tom Law och paret bosatte sig i ett hus som de kallade för "the Castle". En del av huset hyrdes ut till konstnärer, musiker och skådespelare och bland gästerna fanns Bob Dylan, David Crosby från The Byrds och Andy Warhol. Flera av besökarna fotograferades av Lisa Law, däribland Nico och Lour Reed från Velvet Underground, som fångades på bild 1965 när de repade på husets balkong.

Efter hand som 1960-talet gick mot sitt slut ändrades hennes motiv från renodlade musikerbilder till att skildra motkulturen på ett bredare plan. Lisa Law dokumenterade bland annat demonstrationer mot Vietnamkriget, Woodstock-festivalen och kollektivt boende. Paret Law var själva hippies och levde en period i kollektiv i New Mexico.


Vill man ta en titt på Lisa Laws bilder kan man göra det här.

Fotnot: Lisa Law är fortfarande verksam som fotograf. Hon har till exempel fotograferat Brightblack Morning Light för tidningen Arthur.