P3 Dans goes acieed!

I lördags sände P3 Dans en special om den sub-genre inom housen som kallas acid. Missade man programmet kan man lyssna i efterhand på P3 Dans hemsida. 

För den som inte har så bra koll på acid, är programmet en utmärkt ingång. Programledaren Calle Dernulf guidar lyssnaren med stadig hand genom scenens födelse i 1980-talets Chicago fram till vår tids acid-mutationer. Dernulf berättar historien om den en gång i tiden så radikalt nyskapande, sexuellt frustande och skoningslösa musiken på ett engagerande sätt. Förutom gamla house-klassiker bjuds det på acid-influerad musik från 1990- och 2000-talet. Daft Punk klarar man sig utan, men i övrigt känns låtvalen relevanta. 

Två artister som inte spelades i programmet, men som utan problem hade passat in där är Hieroglyphic Being och Chris Moss Acid. Hieroglyphic Being från Chicago har med sina ruffiga och kompromisslösa inspelningar skapat en alldeles egen, uppdaterad, variant av acid. Denne producent verkar inte särskilt intresserad av att göra produktioner baserade på TB-303:an - bas-synthen med det knorrande ljudet som är själva signumet för acid - utan har i stället tagit till sig acid-pionjärernas sätt att programmera rytmer. 

Min andra favorit i genren är en ung britt som släpper plattor under namnet Chris Moss Acid. Denne produktive producent har pepprat världen med gratis mp3:or fyllda med vintageljud i 00-talskostym. Han ligger också bakom vinyltolvan London Calling E.P. - en briljant platta utgiven på Hieroglyphic Beings egna skivbolag Mathematics. På skivan samsas bubblande acid-slingor med lekfulla rytmer gjorda på trummaskinen TR-707 och stråkar som för tankarna till Derrick Mays finare stunder. Chris Moss Acid och Hieroglyphic Being visar med sin musik att acid är en genre att räkna med ett tag till.

Lyssna på P3 Dans acid-special här.

Joan Didions historieskrivning väcker blandade känslor

De senaste åren har den genre inom journalistiken som går under namnet New Journalism, vilken jag skrivit om i ett tidigare inlägg, fått ett rejält uppsving bland journalister. Tekniken utmärks av att rapporteringen sker i form av låååånga reportage präglade av skönlitterära grepp. Den kanske främsta företrädaren för genren är Tom Wolfe, en annan viktig förgrundsgestalt är Joan Didion.

Magasinet Filter har New Journalism som inspirationskälla och det tyvärr numera (i pappersform) nedlagda amerikanska magasinet Arthur nämner specifikt Didion som influens. The New York Times Book Review har beskrivit sistnämnda som en journalist som vill förstå människor, snarare än att avslöja dem. Hennes stil har beskrivits som minimalistisk och distanserad, vilket tenderar att göra hennes texter lite känslokalla och tyvärr, i några fall, en aning platta, nästan oengagerade. Didion är samtidigt en mycket skicklig författare och historieberättare; när jag läser hennes reportage glömmer jag ibland bort att de inte är fiktiva, vilket förstås gör New Journalism-genren så otroligt spännande.

Slouching towards Bethlehem är namnet på ett reportage av Didion. Texten publicerades första gången 1967 och ses i dag som ett viktigt dokument för att förstå 1960-talets hippiekultur som den såg ut i San Franciscos Haight Ashbury. I reportaget undersöker hon de mörka sidorna av hippierörelsen. Att det fanns en nattsvart sida av denna är väl dokumenterat och Didion är en viktig röst i det sammanhanget. Journalisten reste till San Francisco 1967 och kom till ett samhälle i förfall. Unga människor vallfärdade från hela USA för att söka lyckan i den mytomspunna staden i nordvästra Kalifornien, men tvingades ofta leva i ren misär. Hippierörelsen hade också dragit till sig kriminella element, i några fall ren ondska, vilket snabbt gjorde Haight Ashbury till en paranoid, otrygg plats.

Men Slouching Towards Bethlehem väcker blandade känslor i mig. Vem var Joan Didion 1967? Kunde hon verkligen förstå de unga hippies hon träffade i San Francisco?

Många ser säkert Didions reportage om Haight Ashbury som en rapport från själva insidan av hippiekulturen. Det här stämmer förstås inte; journalisten droppade inte LSD med kidsen. Hennes bakgrund var mera square än hip; Didion är uppväxt i en republikansk familj och det var inte förrän på 1970-talet som hon övergav sina republikanska värderingar. De unga, starkt åldersfixerade hippies som Didion träffade tyckte dessutom att hon var en person från vuxenvärlden. Detta är någonting som hon själv tar upp i sitt reportage: "One day Norris asks how old I am. I tell him I am thirty-two. It takes a few minutes, but Norris rises to it. 'Don’t worry,' he says at last. 'There's old hippies too.'"*

Hippa mediamänniskor i USA, eller för all del i Sverige, tycker just nu att New Journalism-författare som Joan Didion är the shit. "Hon var där! Mitt bland alla hippies i Haight Ashbury!! 1967!!! Hur ball är inte det?" Så klart, men Joan Didion var en betraktare, inte en i gänget. Efter att hon skrivit sitt reportage tog hon flyget hem till New York. Det råder just nu en något ohälsosam romantisering av det sena 1960-talets journalister. Det är lätt att tro att New Journalism-pionjärerna utförde en slags deltagande observation likt gamla 1900-talsantropologer, vilka inte sällan bodde långa tider med exotiska stammar och deltog i krävande ritualer. Sorry, men Joan Didion var ingen hippie. Detta gäller också Tom Wolfe. Detta betyder förstås inte att de reportage som de skrev saknar värde. Flera av texterna är mycket viktiga för förståelsen av 1960-talets motkultur. Men läsaren får inte glömma vilka glasögon dessa journalister såg genom när de begav sig ut för att undersökta 1960-talets motkultur. Didion, såväl som Wolfe, ville få med sig spännande historier hem till tidningsredaktionerna. Att ge en schysst bild av verkligheten var tyvärr inte alltid högsta prioritet.

Slouching towards Bethlehem finns publicerad i en bok med samma namn. I förordet till denna berättar Didion att hon var sjuk och gick på gin och det amfetaminliknande preparatet dexedrin (!), när hon skrev sitt omtalade reportage om hippiekulturen. Det är svårt att veta vilket förhållande Didion hade till droger. Man kan lätt få för sig att hon hade en nyanserad attityd när hon gjorde reportaget; Didion dömer ingen. Samtidigt väljer hon att lyfta fram de mest extrema livsstilarna i The Haight, vilket gör att man kan ifrågasätta hennes motiv. I essän berättar Didion om en mamma som ger sin femåriga dotter LSD. Den som har någon som helst kunskap om 1960-talets motkultur, vet så klart att 99,99 % småbarnsföräldrarna i Haight Ashbury inte matade sina barn med hallucinoger! De flesta hippies hade en enorm respekt för droger som LSD och närmade sig dessa med stor försiktighet. Begreppen ”set” och ”setting” etablerades tidigt i kulturen och många tog LSD bara några få gånger för att aldrig mer göra det igen. Därför är det olyckligt att Didion väljer att lyfta fram de mest vrickade personligheterna från motkulturen. Läsarna av The Saturday Evening Post, tidningen där texten först publicerades, chockades säkert av Didions reportage, men är hennes text verkligen bra journalistik? Visst, reportaget handlar om mörker och förfall, men det ger knappast en nyanserad bild av hippierörelsen och personerna i Slouching Towards Bethlehem framstår som trasiga och förvirrade. Didion är medveten om detta, men menar att det är priset man får betala när man hamnar i media: ”Writers are always selling somebody out”, skriver hon i förordet. Jag håller inte med.


*Joan Didion, Slouching Towards Bethlehem (1968), s. 94

Brev från fristaden

För precis en vecka sedan tog jag tåget över sundet för att besöka fristaden Christiania i Köpenhamn - vida känd i Norden som platsen där hippies och människor med alternativa sätt att leva samlats sedan i början av 1970-talet. Motståndarna talar om hasch och kriminalitet. Men i Christiania flockas också turister, turister i mängder; fristaden är Köpenhamns näst största attraktion med omkring en miljon besökare årligen. Det är en otrolig siffra, eller hur?

Senast jag besökte Christiania var när jag i höstas tillsammans med en vän såg en fantastisk konsert med det minst sagt psykedeliska rockbandet Acid Mothers Temple från Japan. Bandet spelade på Loppen, vilket är ett konsertställe beläget inne i fristaden. Jag har under åren besökt Christiania vid en mängd tillfällen, ofta med blandade känslor. Fristaden är för mig både mjuk och hård, varm och kall. Men mitt hjärta har alltid bankat för Christiania ända sedan jag först satte min fot där någon gång under mitten av 1990-talet. I augusti 2003 deltog jag i den stora demonstration som anordnades för bevarandet av fristaden. Tusentals demonstranter, mestadels danskar förstås, men även en del svenskar och andra nordbor, var på plats. Jag lyckades aldrig övertyga mina vänner att följa med, så jag åkte över till Köpenhamn på egen hand den dagen. Kanske var de rädda för att offentligt visa sitt stöd och kanske hamna på bild på TV-nyheterna, men det där struntade jag i. Stolt gick jag i det gigantiska demonstrationståget genom staden. "Bevar Christiania" var budskapet. En medelålders kvinna sålde en stödknapp till mig med orden "JA til Frihed og forskellighed. Folkeoptog. 30. august 2003". Känslorna svallade och många befarade att detta var slutet för fristaden, men Christiania lever envist kvar i dag, sommaren 2009.

Hur är det då att besöka Christiania en vanlig tisdag i juli? Jag ska försöka ge mig på en liten lägesrapport: När jag går in i området är det full aktivitet som råder. Det är en mängd turister på plats denna vackra sommardag. En lång, gänglig man i hatt, jag skulle gissa att han är i sextioårsåldern, står och talar på engelska till en liten grupp människor. De ser ut att vara turistande tanter i femtiofem-, kanske sextioårsåldern. Senare på dagen stöter jag på mannen och hans grupp igen på ett annat ställe i fristaden. Det lär inte vara den enda guidetur som genomförs denna dag.

Jag passerar den lilla marknadsplatsen där det säljs etno-aktigt tingeltangel samt vad man på engelska brukar benämna som "smoking paraphernalia", det vill säga rullpapper och andra tillbehör för cannabis-rökare, och fortsätter längs med Pusher Street. De så kallade "haschbodarna" är rivna för länge sedan, men namnet på gatan lever kvar, det är till och med utsatt på min lilla, tummade Köpenhamnskarta! På Pusher Street trängs turister i alla åldrar med slitna människor som ser ut som missbrukare, stora hundar, tonårsgäng och christianiter - sistnämnda är namnet på de cirka 850 människor som bor i Christiania. Längs med gatan står också muskulösa män med rakade huvuden och tatuerade överarmar. De är alla solbrända efter långa dagar utomhus och en av dem bär solglasögon av pilotmodell. De är snubbar man inte skulle vilja bråka med. Jag sänker blicken och promenerar vidare.

"Ytringsfrihed?" står det på en skylt placerad på en öppen yta i anslutning till Pusher Street. Den kryptiska skylten påminner besökarna om Christianias ständiga kamp mot myndigheterna. Jag går upp på vallen som löper längs med den lilla sjön som ligger vid fristaden. Det är en väldigt vacker miljö och jag funderar över om myndigheternas främsta skäl att stänga Christiania egentligen är att lägga vantarna på den värdefulla marken. Här finns möjlighet att bygga exklusiva bostadshus som kan säljas till välbärgade köpenhamnare. Men denna sommardag 2009 är Christiania sig likt. Folk sitter och tittar ut över sjön och de lummiga träden och jag slås av hur tyst och lugnt det är. En bit bort sitter ett välklätt par i trettioårsåldern och längs med sjön ser jag två joggande kvinnor. De bär grälla, rosafärgade sportkläder. Nere vid sjön spelar två unga män pingis. Ur en bandspelare hörs Primal Scream. ”Get your rocks off, get your rocks off honey” sjunger Bobbie Gillespie när jag passerar pingiskillarna. Borta på Pusher Street bjöds det på brölig gubbrock.

Jag bestämmer mig för att gå in i Christianias bostadsområde. Bruset från Pusher Street tynar bort och jag möts i stället av fina, pittoreska hus och prunkande trädgårdar. Kontrasten mellan den paranoida stämningen på Pusher Street och husen en bit in i området är stark. Jag ser två kvinnor som hjälper varandra med att vattna varandras trädgårdar. De har varsin grön vattenkanna till hjälp. "Var er Gandalf?" står det på en skylt på utsidan av ett fint gammalt hus en bit bort. "Langt ude" läser jag på en annan skylt nedanför! Den här typen av humor är typisk för christianiterna.

En vit gammal traktor av modell 995 David Brown står och rostar intill en liten hage. I den lilla inhägnaden står en vit häst. På marken ser jag en kvarglömd skateboard och längs med husväggarna växer stockrosor. Jag går i riktning mot Pusher Street igen och får syn på några små barn. De kastar vattenballonger på de passerande. Barnen skrattar högt och de som drabbas av ballongerna verkar inte bli särkilt upprörda. Jag får ett intryck av att det är högt i tak i Christiania när det gäller barnuppfostran. Ungarnas upptåg känns befriande. Kort därefter passerar jag ett skjul fyllt av kläder. "Put og tag" står det. Mina kunskaper i det danska språket är begränsade, men jag förmodar att frasen betyder "ge och ta". En kvinna och en man står och tittar i klädtravarna. Mannen stoppar ner ett par jeans i en påse. För en stund framstår Christiania som ett hippie-paradis där alla sextiotalets drömmar besannats, men när jag närmar mig hårda Pusher Street dämpas min romantisering av fristaden igen.

Jag bestämmer mig för att svalka mig med en kall öl på ett av ölhaken i närheten av gatan och jag slår mig ner bredvid ett ungt par, runt tjugo. De talar engelska med brittisk accent. Killen har svart lockigt hår, tjejen rakt, långt mörkbrunt. Hon bär stora solglasögon. De två ser fina ut ihop. "Oh, she's going to Amsterdam! Sex!! DRUGS!!!" säger tjejen och imiterar sin far samtidigt som de skickar en joint mellan varandra. Det unga paret ska åka till Amsterdam. Tjejens mamma tycker det är ok, men hennes pappa tycker att det är en dålig idé. Vid bordet framför oss sitter två medelålders par. De talar norska och ser ut som vilka tonårsföräldrar som helst. Deras skratt fyller uteserveringen. Det engelska paret bestämmer sig för att sätta sig vid vallen intill sjön och lämnar bordet. Två fransktalande män i trettioårsåldern slår sig ner bredvid mig. Jag tänker på att de flesta som besöker Christiania gör det tillsammans med någon. Det är få personer som är utan sällskap.

Efter en stund lämnar jag stöket på ölhaket och slår mig ner på en stor trädstam vid Den Grå Hal, Christianias största konsertställe. Lugnet infinner sig på nytt. Efter en stund kommer en kvinna, runt femtio, fram till mig. Hon bär skor med höga klackar. "Undskuld" säger hon. Hon undrar om jag har några småpengar. "Nej, tyvärr", svarar jag. Hon vänder sig hastigt om och går fram till två killar som passerar. "Undskuld". De skakar på huvudet och går vidare. Avlägsna billjud och röster blandas med fågelsång. Efter en stund reser jag mig upp och går mot tingeltangel-marknaden där jag vet att det går att köpa falafel. "Vill du ha chili?", frågar mannen i snabbmatsvagnen. "Ja", svarar jag utan att tänka mig för. Jag sätter mig ner i närheten för att äta och titta på folk en kort stund innan jag beger mig tillbaka till Malmö. Det är den starkaste falafel jag ätit på flera år. Chilin bränner i munnen och mina ögon och näsa rinner. Jag rör mig mot utgången och kastar ett öga på skylten med den kaxiga texten "You are now entering the EU". Vän eller motståndare - fristaden lämnar ingen oberörd.

Rewind the remix!

De senaste åren har re-edits fått ett rejält uppsving. Begreppet hörs och syns ständigt i danspress och "hipstermedia". Om man har ambitioner att vara en efterfrågad DJ ska man i dag fyra av re-edits på löpande band, göra mixar med re-edits och publicera dessa med tillhörande tracklists på nätet. Vill man vara cynisk, skulle man förstås kunna säga att vem som helst skulle kunna slänga ihop en re-edit på max tjugo minuter. Vad ska vi egentligen med alla dessa nya versioner av gamla "obskyra" låtar?

Begreppet re-edit började höras och synas oftare för ett par år sedan. För den som inte har koll på detta begrepp, handlar det om att ta en befintlig inspelning, gärna från 1970- eller 1980-talet, och redigera om själva masterspåret. Det är alltså inte fråga om att redigera enskilda spår från låten. En re-edit i strikt mening är en låt som enbart stuvats om arrangemangsmässigt. Originalet är fullt igenkännligt och inga nya element har lagts till. Om så var fallet, skulle det i stället vara fråga om en remix. Att man jobbar med masterinspelningen betyder förstås att man inte behöver kontakta upphovsmannen för att be om lov för att få göra ombearbetningen - den absoluta majoriteten av re-edits görs utan upphovsrättsinnehavarnas välsignelse. Men eftersom re-edits i regel släpps under olika alias på vinyl i mycket små upplagor, eller sprids gratis som downloads i DJ-kretsar, är risken minimal att man blir stämd för detta. Personligen har jag ännu inte hört talas om någon som har råkat illa ut för att ha gjort en re-edit, men med tanke på att scenen växer är det inte otänkbart att det skulle kunna hända i framtiden.

Det är ännu få personer som har diskuterat det nyvaknade intresset för re-edits, men den brittiske musikjournalisten Simon Reynolds har skrivit några rader om fenomenet. I den uppdaterade upplagan av hans fantastiska bok Energy Flash - A journey through rave music and dance culture som gavs ut förra året, spekulerar han i varför re-edits har blivit populära igen. Reynolds menar att DJs börjar tröttna på remix-kulturen. Ursprungligen var en remix en omarbetning av en låt. Flera element av originalet fanns alltså kvar i remixen. Men under 1990-talet började producenter att göra remixer där det var omöjligt att höra någon likhet med originalet. I själva verket var det fråga om helt nya kompositioner. Begreppet remix fick en ny definition. När en DJ gör en remix åt en annan DJ eller artist handlar det i dag snarare om att man vill visa att man hör ihop musikaliskt och estetiskt. För somliga kan det säkert vara fråga om att få mera cred genom att ens låtar remixas av rätt DJs. Eftersom remixen inte längre är en remix i ordets rätta bemärkelse har kulturen tagits till sin spets. Det som händer är att DJn känner nostalgi och saknad för hur det var i DJ-kulturens begynnelse, när man faktiskt kände igen originalet i remixen!

"The mid-noughties fad for 're-edits' is basically the neoconservative backlash against remixology (...): a return to the original idea of remixing, where all or most of the original track is retained, but it's chopped up and rearranged sequentially"*, skriver Reynolds.

Simon Reynolds poängterar också att dagens DJs och artister har tillgång till väldigt avancerad studioutrustning, vilken man använder för att... eh... gå tillbaka till hur man gjorde saker på 1980-talet. Med skarpa, sofistikerade studioverktyg söker man efter det primitiva.

Re-edit-kulturen är förstås också kopplad till upphovsrätt. Att unga människor i dag plockar upp re-edit-tekniken handlar kanske om att man inte känner samma vördnad och respekt för upphovsrätt och skivbolag som man gjorde förr. Om illegal nedladdning av musik är en självklarhet och något som man har gjort under hela ens uppväxt, känns det också självklart att göra egna re-edits av favoritlåtarna i iPoden.

Reynolds pratar om re-edit-scenen som en "neoconservative backlash". I en kultur där de som varit mest "cutting edge" ständigt hyllats, vill så klart ingen bli kallad konservativ. Samtidigt finns det ingen som kan förneka att scenen är starkt retro. Bläddrandes i gamla dammiga skivbackar letar re-edit-killarna - det är 99% män som sysslar med det här - efter nya guldklimpar att stuva om och lägga upp på nätet. Så visst är det en bakåtsträvande kultur. Men det finns positiva sidor också. En mängd glömda skivor plockas fram ur reabackarna och genom re-edit-makarnas filter passerar emellanåt riktigt bra musik som i sin nya kontext får nytt liv.


*Simon Reynolds, Energy Flash (2008), s. 475

Legendarisk affischkonstnär ställer ut på Macba

Tidningen Kvällsposten uppmärksammar i dag konstnären Sture Johannesson, just nu aktuell med utställningen Time as matter - the Macba collection i Barcelona. På Macba visas de nio numera legendariska affischer som Johannesson gjorde åren 1967-1969. Eftersom bilderna trycktes i Köpenhamn hos Permild & Rosengreen, går de under namnet the Danish collection. I serien ingår den välkända Revolution means revolutionary consciousness som i folkmun kallas "Haschflickan".

"Detta är förstås höjdpunkten i min karriär", säger Johannesson till Kvällsposten.

Artikeln är skriven av Olle Berggren. Den som har följt Johannesson under en längre tid känner till att Berggren är en av få svenska journalister som vid flertal tillfällen uppmärksammat konstnären på ett nyanserat sätt, utan försök till stigmatisering och moraliserande.

The Danish collection är en visuell krutdurk. När Johannesson skapade bilderna laddade han dessa med information och koder från 1960-talets motkultur på ett sätt som visat sig ha sprängkraft även i vår tid. Bob Dylan, tidningen International Times och Che Guevara är några exempel på referenser som dyker upp i affischerna. Många av de bilder som gjordes under andra halvan av 1960-talet, avsedda som reklam för rockkonserter, känns numera ofta daterade och kliché-aktiga. Johannessons affischer har däremot bibehållit en vibrerande energi och kraft som berör; kaxiga, uppkäftiga och ohämmat anarkistiska bränner de till än i dag, fyrtio år senare.

Time as matter - the Macba collection visas fram till den 31:e augusti.

För den som vill fördjupa sig i Sture Johannessons konst utgör boken When the legend becomes fact, print the legend, skriven av Lars Bang Larsen och Johannesson själv, en utmärkt ingång. Boken är utgiven av Sternberg Press och går att beställa direkt från deras hemsida.

Läs artikeln i Kvällsposten här.

Ernst Haeckels fantastiska teckningar

Ibland är det de till synes små sakerna som gör störst intryck. Nyligen besökte jag Louisiana i danska Humlebaeck. I museuishopen hittade jag en bok så liten att den ryms i min handflata; Art Forms in Nature innehåller en samling teckningar av Ernst Haeckel (1834-1919). 

 Trachomedusae. Aspidonia. Asteridea. De olika motivens poetiska namn går hand i hand med hur de ser ut. Kaleidoskopisk är ett ord som används i boken för att beskriva Haeckels stil. Psykedelisk är ett annat som passar in. Virvlande, pulserande och närmast hypnotiserande - Haeckels bilder fascinerar. 90 år har passerat sedan denne vetenskapsman dog. Hans exakta och med stor skärpa utförda teckningar håller än. Jag tittar på de vackra och mystiska bilderna med förundran. Långsamt vänder jag sidorna i den lilla boken och kommer till rubriken Octopus. Bläckfiskens ögon tittar ut från bilden och Haeckels detaljrika och symmetriska teckning håller greppet om min blick. Längre fram i boken stannar jag vid rubriken Tympanidium. Jag slås av att de explosiva formerna hämtats från den vidunderliga naturen.

Ernst Haeckels teckningar får mig att längta efter nya möten med märkliga organiska former, långt från stadens asfalterade gator och betong.

Tyst i media om censurering

SVT:s censurering av Lykke Li i programmet Sommaren med Lykke har gått obemärkt förbi i media. Tidningen Expressen utgör ett undantag. De har intervjuat Henrik Burman, producent för det censurerade programmet. "Det kändes inte rätt. Det är lite oproblematiserande och det var ett misstag av oss. Samtalet var lite grunt", säger Burman till Expressen om Lykke Lis droguttalande.

Det censurerade programmet väcker frågan om hur högt i tak - eller ska man säga lågt - det egentligen är på SVT. Enligt Expressens artikel medger Lykke Li i det stoppade programmet att hon tagit drogen ecstasy och att hon i samband med det känt lycka, men säger samtidigt att hon "inte skulle rekommendera det, för man blir helt olycklig också efteråt." Det är således knappast någon drogpropaganda som Lykke Li ägnar sig åt; uttalandet kommer från en ung människa som öppnar sig inför media och visar upp en personlig sida.Det skulle kunna tillhöra tusentals unga människor i Sverige. Ändå betraktas Lykke Lis droguttalande av Burman som "grunt". Vad skulle Lykke Li ha sagt i stället för att undvika censurering? Ska man diskutera droger i Sverige verkar detta endast accepteras om man starkt fördömer alla former av berusningsmedel, med undantag för alkohol.

Expressen lyckades inför artikeln få tag på Lykke Li. Hon kände då inte till att hennes droguttalande klippts bort och ville inte heller kommentera inslaget.


Läs Expressens artikel här.

Lykke Li censurerad av SVT

På SVT-bloggen PSL, med musikjournalisten Per Sinding-Larsen i spetsen, kunde man i eftermiddags läsa att programmet Sommaren med Lykke har lyfts bort eftersom droger diskuteras "på ett något oproblematiskt sätt". Ingen vidare förklaring ges i inlägget.

"Är det SVT eller Lyke som har varit på er?" skriver en besökare i en kommentar. Projektledaren och producenten Henrik Burman svarar strax före elva på kvällen med följande: "Nej, Lykke har inte bett oss ta bort det, men i och med att resonemanget om droger är något oproblematiserat skulle serien kunna bryta mot SVTs sändningsavtal, vilket vi naturligtvis inte vill göra."

Burmans kommentar tydliggör det minimala utrymme en artist ges inom SVT:s ramar för att uttrycka "oproblematiserade" åsikter. Det som passerar genom kanalens filter tenderar därför att bli urvattnat, eftersom det som tillåts sägas präglas av en allmän rädsla för att närma sig komplicerade frågor. 


Läs inlägget och tillhörande kommentarer här.