C-M Edenborg: Jag kallar mig drogsocialist

Tidskriften Glänta publicerade 2007 ett temanummer om droger. Ämnet avhandlades på ett sätt som sällan sker i Sverige – nyanserat, intelligent och verklighetsförankrat. En av redaktörerna för numret var förläggaren och idéhistorikern Carl-Michael Edenborg. Han har också debatterat droger på Newsmill. Tillsammans med Daniel Berg och Ted Goldberg har Carl-Michael Edenborg bland annat skrivit ett inlägg om Portugals avkriminalisering av droger. De tre debattörernas hållning är unik i ett klimat där nolltolerans fortfarande är målet; det är få personer i Sverige som vågar föra en nyanserad debatt om narkotika.

Carl-Michael Edenborg tog en paus från arbetet med sitt nya café och berättade för Ekarkivet hur han ser på den svenska narkotikapolitiken.

Människor som är för en mera drogliberal politik försöker skilja på de olika drogernas effekter och de eventuella risker de medför, men drogmotståndarna talar oftast bara om "knark". Tror du att drogmotståndarna kommer att ge upp idén om nolltolerans?

- Ja. Faktum är att denna farliga tanke ges upp i land efter land. Det kommer även att ske i Sverige. Jag kallar mig "drogsocialist" eftersom jag menar att det är nödvändigt med ett socialt perspektiv på droger, droganvändning och drogers effekter och eftersom den nuvarande politiken är starkt orättvis ur ett klassperspektiv. De flesta som utpekas som och lever som "missbrukare" är socialt utslagna.

Ordet "missbruk" är betydligt vanligare än ordet "bruk" i tidningsartiklar om droger. Hur tycker du ämnet hanteras av svensk media? Är rapporteringen neutral?

- När det kommer till illegala substanser görs ingen skillnad mellan bruk, missbruk och rekreationsbruk. Det är ungefär som att säga att alla som dricker ett glas rödvin är alkoholister. Detta är både missvisande och farligt.

Svenskar som uttalar sig om droger på ett icke-fördömande, nyanserat sätt kallas inte sällan drogromantiker. Varför är det så svårt att tala om droger i Sverige?

- Sverige har varit ett mycket ordnat, homogent och toppstyrt samhälle i hundratals år. Statens åsikter om normalitet har haft ett enormt genomslag. När idén om narkotikans smutsighet, farlighet och samhällsomstörtande aspekter förvandlades till självklara sanningar under 60- och 70-talen fick detta ett enormt genomslag som än idag präglar debatten.

Konstnärer som Sture Johannesson, känd för "Haschflickan" och Galleri Cannabis, och Öyvind Fahlström, som gjort verket Esso-LSD, förde på 1960-talet in drogerna i den svenska konsten. Drogerna som de uppmärksammade var cannabis och hallucinogener som LSD - preparat som forskning visat orsakar mindre skada än alkohol, tobak och opiater*. Svenskarna chockades och media gick i taket. På 1990-talet var det bruket av Ecstasy som provocerade. Varför är droger som används i rekreationsbruk så kontroversiella?

- Tja, alkohol används ju mest som rekreation också, medan amfetamin används av många inom yrkeslivet men knappast är acceptabelt. När det kommer till psykedelika handlar det mycket om att användningen så flagrant strider mot idén om människan som en rationell individ som förväntas leva ordnat och nyttigt, det vill säga den lutheranska människan. Tydligen är det mycket provocerande att någon frivilligt vill gå in i psykotiska/mystiska tillstånd.

Svenska Dagbladet publicerade den 24 februari 2010 en artikel om "Portugals mjuka knarklinje". Där kunde man läsa att "förändringen grundade sig på synen att missbruk måste ses som ett folkhälsoproblem snarare än som kriminell aktivitet." När tror du kopplingen droger och synd/kriminalitet upphör?

- Det sker gradvis nu. Ingen av dem är egentligen något nytt synsätt, modellen fanns redan på 1800-talet, men den ena sidan har ibland dominerat över den andra. Just nu tycks synen på missbruk som en sjukdom snarare än ett brott vara på väg att ta över, vilket förmodligen kommer att rädda många liv.

*Enligt medicinska tidskriften The Lancet (24/3, 2007, vol 369). Uppgiften är hämtad från Glänta nr 2-3, 2007.

Fotnot: Intervjun gjordes via e-mail.

Fakta:

Carl-Michael Edenborg driver Vertigo förlag.

Daniel Berg är doktorand i ekonomisk historia vid Stockholms universitet.

Ted Goldberg är professor i sociologi på högskolan i Gävle.

Länkar:

I Glänta 2-3.07 publicerades texten Drogerna och skrivandet av Carl-Michael Edenborg och Daniel Berg. Läs texten här.

Läs inlägget på Newsmill av Carl-Michael Edenborg, Daniel Berg och Ted Goldberg här.

Artikeln i SvD som nämns i intervjun går att läsa här.

Psykedelisk seriestripp på Moderna i Malmö

Bor man i södra Sverige och är intresserad av konst från 1960-talet finns det fortfarande chans att se utställningen Spektakulära tider på Moderna Museet Malmö.

På utställningen visas bland annat John-E Franzéns legendariska Hell's Angels of California, United States of America (1966-1969). Mäktig och frånstötande på samma gång; det är svårt att slita ögonen från bilden. Hade Franzén läst Hunter S. Thompsons reportagebok Hell's Angels - A Strange and terrible saga (1966) när han gjorde verket? Precis som Thompsons bok förmedlade Franzén den ambivalenta känsla av fascination och rädsla som många människor kände inför motorcykelgänget under 1960-talet.

Spektakulära tider visar också Öyvind Fahlströms Sitting... från 1962. Verket framstår som en cut-up av bilder från en serietidning. Min blick flackar runt över bildytan. Söker efter logik. Efter en stund ger jag upp och konstaterar att Fahlströms psykedeliska "seriestripp" funkar lika bra utan narrativa inslag.

Det finns anledning att dröja kvar vid sistnämnda en stund. Fahlström är mest känd som konstnär, men arbetade också bland annat som översättare och journalist - några av de texter som han skrev för undergroundtidningen Puss var refuserade artiklar från DN!

Fahlström har också beskrivits som "psykonaut" (det vill säga en person som använder hallucinogener) och hans intresse för droger var ingen hemlighet; i ett program på Sveriges Television chockades de svenska tittarna när Fahlström i sändning tände en pipa med vad han påstod var hasch.

Tyvärr skickade Moderna Museet i Stockholm inte ner Fahlströms fantastiska Esso-LSD (1967) till Malmö-uställningen, ett verk som består av två skyltar. En av dessa är identisk med de som oljebolaget Esso, numera Statoil, använde sig av. Den andra har exakt samma form men i stället för "Esso" står det "LSD" på skylten. Att referenser till drogen letade sig in i konsten var helt logiskt*. LSD var på 1960-talet inte ett undergroundfenomen, som det senare kom att bli. Miljontals västerlänningar tog drogen och efterdyningarna märks än idag - även på en konsthall i Malmö.


Spektakulära tider på Moderna Museet Malmö visas till den 27:e februari.
*Sture Johannessons briljanta Andrée Will Take A Trip! (1969) är ett annat exempel.

Svensk affischkonst på Nordiska Museet

1960- och 1970-talens svenska affischkonst dammas av emellanåt och visas upp på museer och konsthallar, dvs. miljöer som ligger långt ifrån var affischerna ursprungligen kunde beskådas. Att affischerna plockas fram ur arkiven är förstås viktigt. Perioden var betydelsefull på flera plan. Affischerna innehåller ofta politiska kommentarer med en direkthet som inte så ofta syns i dag. Dessutom är flera av bilderna intressanta ur ett estetiskt perspektiv. Färgstarka och hallucinatoriska retar de ögat och de lekfulla kompositionerna skapar reaktioner hos betraktaren. Affischerna inspirerar och får många av oss att le, somliga tycker att de är "flummiga" produkter av hippiekonstnärer.

På Nordiska Museet i Stockholm visas till och med den 4:e oktober utställningen Proggens affischer. Besökaren hittar verk som Kjartan Slettemarks Nixon med kaffekopp (1971) och Carl Johan De Geers Vägra Vapen (1967). Med på utställningen finns också Sture Johannessons Revolution means revolutionary concsiousness (1968), för de flesta känd som "Hashflickan". Bilden väckte stor uppmärksamhet i samband med en utställning på Lunds Konsthall. Utställningen stoppades och affischer brändes! Trots den stränga censureringen av Johannesson, har "Haschflickan" etsat sig fast i svenskarnas medvetande. Bilden, som bland annat syns skymta förbi i Lucas Moodyssons film Tillsammans, är numera ett hett samlarobjekt.

Proggens affischer visar också en koncertaffisch som gör reklam för en spelning med det i dag kultförklarade bandet Hansson & Karlsson. Bilden är gjord i samma anda som de psykedeliska affischer som var vanliga i Californien under 1960-talet, vilka i sin tur var starkt influerade av Alfons Mucha, en tjeckisk affischkonstnär verksam i Paris under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet.

Hansson & Karlsson-affischen håller onekligen samma klass som de bilder som skapades av de amerikanska affischmakarna. Vilt och ohämmat rör sig bokstäverna över bilden. "Lucy is at Filips. REGERINGSG. 27-29", står det på affischen. 

"HANSSON & KARLSSON... FREAK OUT", läser jag i nedre vänstra hörnet. "TICKETS 5 KR.

F

L

A

S

H

IT"

Affischkonsten så som den såg ut på 1960-talet försvann i och med punken och 1980-talets plastiga uttryck. I dag finns ett nyvaknat intresse för hippierörelsens bildvärld. Psykedelisk, bubblande och politisk utmanar den betraktaren. 

Besök Nordiska Museets hemsida här.

Legendarisk affischkonstnär ställer ut på Macba

Tidningen Kvällsposten uppmärksammar i dag konstnären Sture Johannesson, just nu aktuell med utställningen Time as matter - the Macba collection i Barcelona. På Macba visas de nio numera legendariska affischer som Johannesson gjorde åren 1967-1969. Eftersom bilderna trycktes i Köpenhamn hos Permild & Rosengreen, går de under namnet the Danish collection. I serien ingår den välkända Revolution means revolutionary consciousness som i folkmun kallas "Haschflickan".

"Detta är förstås höjdpunkten i min karriär", säger Johannesson till Kvällsposten.

Artikeln är skriven av Olle Berggren. Den som har följt Johannesson under en längre tid känner till att Berggren är en av få svenska journalister som vid flertal tillfällen uppmärksammat konstnären på ett nyanserat sätt, utan försök till stigmatisering och moraliserande.

The Danish collection är en visuell krutdurk. När Johannesson skapade bilderna laddade han dessa med information och koder från 1960-talets motkultur på ett sätt som visat sig ha sprängkraft även i vår tid. Bob Dylan, tidningen International Times och Che Guevara är några exempel på referenser som dyker upp i affischerna. Många av de bilder som gjordes under andra halvan av 1960-talet, avsedda som reklam för rockkonserter, känns numera ofta daterade och kliché-aktiga. Johannessons affischer har däremot bibehållit en vibrerande energi och kraft som berör; kaxiga, uppkäftiga och ohämmat anarkistiska bränner de till än i dag, fyrtio år senare.

Time as matter - the Macba collection visas fram till den 31:e augusti.

För den som vill fördjupa sig i Sture Johannessons konst utgör boken When the legend becomes fact, print the legend, skriven av Lars Bang Larsen och Johannesson själv, en utmärkt ingång. Boken är utgiven av Sternberg Press och går att beställa direkt från deras hemsida.

Läs artikeln i Kvällsposten här.