Piruett för kannibaler blir teater

Intresset i media för den svenske författaren Sture Dahlström är fortfarande svalt. Detta blev inte minst tydligt förra året då det var tio år sedan han dog och 50 år sedan han debuterade. Äntligen fanns ett utmärkt tillfälle att uppmärksamma den beryktade författaren. Men någon matig SVT-dokumentär eller några fylliga artiklar i morgontidningarna syntes inte till under året. Inte ens en notis. Det var knäpptyst.

Sture Dahlströms Piruett för
kannibaler gavs ut 1985.

Mitt eget försök att motverka denna tystnad resulterade i en längre artikel om Sture Dahlström publicerad i nättidningen Kolet på årsdagen för hans död samt i Fria Tidningen kort därefter. Mig veterligen var texten den enda om författaren vid den här tiden. En tråkig såväl som märklig iakttagelse. Men trots att Sture Dahlström tycks befinna sig i konstant medieskugga har han en hängiven beundrarskara; de flesta av hans böcker har kommit i nya utgåvor och hans stil går igen hos författare som Gunnar Blå. Det mediala ointresset till trots – eller kanske just därför – är Sture Dahlström en av Sveriges främsta kultförfattare. För den som letar efter böcker som rör sig vid sidan om mittfåran, böcker med en uppfriskande anarkistisk uppkäftighet, är han något av en våt dröm.

I vår är Sture Dahlström aktuell på nytt. Den 25 maj har nämligen Piruett för kannibaler premiär på Inkonst i Malmö. Bakom föreställningen, som är baserad på en av författarens romaner med samma namn, ligger scenkonstkollektivet PotatoPotato.


Läs mer om föreställningen här.

Fotnot: En utmärkt ingång till Sture Dahlströms författarskap är romanerna Tango för enbenta och Huggormens tid.

Dahlström fortfarande underground

Nyligen publicerade Sydsvenskan en genomgång av olika författares kopplingar till Malmö.* Antingen har de själva bott i staden, eller placerat sina romanfigurer där på ett eller annat sätt. Burroughs Malmöbesök nämns – ett besök som analyserats i två tidigare inlägg på Ekarkivet – och en rad andra namn dyker upp. En som däremot saknas är Sture Dahlström, vilket kan tyckas lite märkligt eftersom flera av hans karaktärer vid olika tillfällen vistas i Malmö. Dahlström själv bodde dessutom en kort tid där (i stadsdelen Slottstaden), innan han och hans fru flyttade till en nedlagd skola i Heinge utanför Lövestad.**

Antingen har Sydsvenskans kulturredaktion inte koll på Dahlströms böcker, eller gillar de helt enkelt inte dem. Oavsett vilket är det en miss att han inte omnämns. Författaren hann skriva 18 böcker och flera av dem har kommit ut i nya utgåvor, vilket är skäl nog att ge honom lite uppmärksamhet. Om än postumt.


*Sydsvenskan 28/8, 2011
**Mats Keyet, Sture Dahlström - en biografi, s 207

Sture Dahlströms minne firas med festival

Den här månaden är det tio år sedan Sture Dahlström dog. I år är det också 50 år sedan hans debutroman Änglar blåser hårt gavs ut. Lördagen den 21 maj arrangeras Höghastighetsfestival på Teater Uno i Göteborg för att fira minnet av författaren.

Sara Ahlberg från Göteborgs Dramatiska Teater kommer att läsa Sture-texter och Björn Runges Vulkanmannen, en film om Sture Dahlström, visas under kvällen. Dessutom framför kontrabasisten Anton Blomgren en enligt programmet ”lång sugande basimprovisation”. Bakom festivalen står musikern Björn Kleinhenz.

Varför ska man läsa Sture Dahlström?
”När man läser Sture känner man sig lite mer levande, lite mer vaken. Man öppnar ögonen för saker som man inte tycker stämmer i det svenska samhället och världen i stort. Jag tror behovet av sådana författare är minst lika stort nu som någonsin innan. Dahlström står för ideal som har legat begravda i Sverige i många decennier. Han har aldrig tagit ställning politiskt, men det är tydligt att han står en klar bit till vänster på den politiska skalan. Och i takt med att välfärden helt håller på att monteras ner i Sverige tycker jag han känns mer och mer angelägen. Jag får kraft av Sture. Och det skadar inte heller med någon som inte väjer för det mer mustiga och halsbrytande i sina romaner. Uppfriskande!” skriver Björn Kleinhenz i ett mejl.

Sture har en hängiven skara fans, lite som en subkultur. Samtidigt är de etablerade medierna förvånansvärt ointresserade av honom. Vad tror du att det beror på? 

”Folk tycker väl det är jobbigt att det är så mycket knulla i böckerna. Och de saknar ju i väldigt många fall en tydlig form. Men det ska inte missförstås som slapphet från Dahlströms sida. Romanerna är djupt genomarbetade och följer sin helt egna röda tråd. En annan förklaring är att Dahlström själv tog ett sådant tydligt avstånd från sitt eget skrå. Om inspelningen av dokumentären Vulkanmannen av Björn Runge säger Dahlström t.ex. såhär: ’Om jag lät Runge göra filmen var jag övertygad om att han skulle koka ihop ett manus som helt skiljde sig från de vanliga klichéporträtten. Jag skulle naturligtvis fortfarande vara en cirkuspudel, men en cirkuspudel som dansade på glödande kol, som stod på ett ben och som tog vilda hopp rakt ut i mörkret utan att blinka.’ (Filmkonst nr48 1997)”

Om du fick rekommendera en Sture-bok för någon som aldrig läst honom, vilken skulle det bli? 

”Tango för enbenta och Huggormens tid. Böckerna handlar båda om småländske metallarbetaren Karl Andersson. En frihetskämpe som inte skyr några medel för att försöka lösgöra sig från ’mentalgulagen’ Sveriges bojor. Otroligt skarpt och roligt!” 

Vad kan man som besökare förvänta sig av ”Sture-festivalen”? 

”Man kan förvänta sig en underlig blandning som ändå har en röd tråd. Jag har verkligen försökt tänka på Sture när jag satt ihop programmet. Det ska avspegla hans författarskap genom att vara raskt och hjärtligt. Underligt och roligt om man så vill. Det kommer bli underbart.”

Festivalen äger rum lördagen den 21 maj klockan 19.00-23.30. Adressen är Esperantoplatsen 7-9. För fullständigt program besök festivalens Facebook-event.