Visar inlägg med etikett Tom Wolfe. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Tom Wolfe. Visa alla inlägg

måndag 11 januari 2010

1960-talets experimentella reportage fortfarande unika

Kan journalistik vara hippt och nyskapande? Under ett antal år under 1960- och 1970-talen hade en grupp amerikanska journalister de vassaste pennorna. Med långa reportage i litterär stil berättade man sanna (nåja...) historier om idealistiska hippies, primitiva motorcykelgäng och svala fotomodeller.

Tom Wolfe och E.W. Johnsons antologi The New Journalism (1973) är förstås tänkt som en ingång till genren med samma namn. För den som vill få koll på de viktigaste personerna och reportagen är boken, åtminstone på pappret, en bra start. Varje text introduceras av Tom Wolfe på ett underhållande sätt; välskrivna och läsvärda tillhör dessa bokens höjdpunkter.

Men varför är jag inte redo att utnämna The New Journalism till den optimala ingången till genren? En av orsakerna är bokens längd som drar ner läsupplevelsen; The New Journalism innehåller helt enkelt för många exempel. En sträckläsning av boken är en mastig och, tyvärr, stundtals lite tröttsam upplevelse. De 430 sidorna hade utan vidare kunnat redigeras ner till 300 hundra där det allra bästa ur genren presenterats. Det kan tyckas märkligt att man valde att klämma in så mycket exempel från genren. Kanske handlade det om att man ivrigt ville visa upp hur... duktiga "vanliga" journalister hade blivit på att skriva - skriva som "riktiga" författare. "Se, här! Vi kan också!" tycks boken signalera. Detta gör förstås inte antologin mindre intressant. Tom Wolfe och kompani nöjde sig inte med att vara simpla journalister, utan det här gänget hade uppenbara konstnärliga ambitioner. Dessa ambitioner måste beundras. Hur ofta händer det att du idag imponeras av det grymma, nyskapande och innovativa språket hos en journalist på en dagstidning? Min gissning: aldrig.

Genrens mästare är otvivelaktigt Tom Wolfe. Hans styrka låg i hans känsla för att leta upp intressanta, ofta udda, människor och därefter skriva texter som inte sällan var starkt experimentella. Texter som skulle få de flesta språklärare att se rött och säga "så där kan man inte skriva"! Wolfe (som är en skicklig stilist) fyllde sina reportage med versaler, utropstecken och passager som mera liknade dikter än löpande text.

Vid sidan om Wolfe var Hunter S. Thompson en viktig förnyare. I The New Journalism finns ett utdrag ur hans bok The Hell's Angels - A Strange and Terrible Saga. Det korta exemplet gör inte Thompson rättvisa. Boken är en av de bästa reportageböckerna som har skrivits. Mitt råd: Börja inte med att läsa texten i antologin utan läs hela boken direkt!

Att döma av urvalet i The New Journalism var genren starkt mansdominerad: Av 23 texter är endast två skrivna av kvinnor - Joan Didion och Barbara L. Goldsmith. Didions text är hämtad från hennes klassiska essäsamling Slouching Towards Bethlehem. Goldsmiths La Dolce Viva handlar om en person, Viva, som var en del av Andy Warhols The Factory. Artikeln publicerades i veckotidningen New York. La Doce Viva var nära att orsaka tidningens fall, då ett flertal annonsörer tyckte innehållet var för kontroversiellt.

Läs gärna The New Journalism - men läs först någon av de klassiska reportageböckerna som kom innan. Som ingång till genren har antologin sina svagheter. Som komplement är den däremot given. Inte minst för Tom Wolfes presentationer och klassiska artiklar som La Dolce Viva.


Tre lästips inom genren new journalism från Ekarkivet:
1. Tom Wolfe - The Electric Kool-Aid Acid Test (1968)
2. Hunter S. Thompson - The Hell's Angels - A Strange and Terrible Saga (1966)
3. Joan Didion - Slouching Towards Bethlehem (1968)

söndag 6 september 2009

Hemmavideon som kultförklarades

Till de fenomen inom västerländsk motkultur som gjort störst intryck hör onekligen berättelsen om The Merry Pranksters. Mytbildningen om gruppen är omfattande. Tyvärr råder det stor förvirring om vad de egentligen ägnade sig åt. Historierna är vaga och otydliga. Synd tycker jag. För det hela är ganska enkelt.

Så här var det: Författaren Ken Kesey hade just skrivit Sometimes a great notion, uppföljaren till succé-romanen One flew over the cuckoo's nest (Gökboet). I juni 1964 skulle det hållas en releasefest, där författaren förväntades närvara. Tillsammans med några polare fick Kesey en brilliant idé – en idé som hittills resulterat i en bok av Tom Wolfe, mängder med tidningsartiklar och snart också en film av Gus Van Sant: Med pengar från den framgångsrika debutromanen köpte Kesey en gammal skolbuss och bestämde sig för att köra från Kalifornien ända till festen i New York med sina polare. De målade bussen – som fick namnet FURTHUR – i alla färger som reflekteras av en prisma och installerade sovplatser och en ljudanläggning i fordonet. Chaufför på resan var... och det här är lysande... genialt! …Neal Cassady. That’s right, beat-legenden från Jack Kerouacs On the road, där omnämnd som ”Dean Moriarty”. De som läst Kerouacs bok vet att Neal Cassady gillade att sitta bakom ratten. Men vad mer? Centralt för detta projekt var att gruppen skulle DOKUMENTERA resan. Planen var att göra en film och de investerade i dyr filmutrustning. Medlemmar från gruppen har i efter hand sagt att man var helt seriösa med att göra en film om resan och hade stora förhoppningar om slutresultatet. I sann idealistisk DIY-anda valde de att göra all inspelning själva, trots att de saknade teknisk kunskap om hur man gör en film. Materialet visade sig vara oanvändbart. Det blev ingen film. 

Men Ken Kesey gav inte upp idén om att klippa ihop materialet till en sammanhängande berättelse. Tillsammans med sonen Zane och en annan medlem av gruppen, Ken Babbs, och dennes son Simon, lyckades man till slut göra Ken Kesey’s Intrepid Traveller and his merry band of pranksters look for a kool place (uppdelad på två DVD-filmer). För den som är intresserad av The Merry Pranksters och 1960-talets motkultur är filmerna väl värda att bekanta sig med. Trots att bild- och ljudkvaliteten är undermålig är det en fröjd att t ex se klippen med Neal Cassady bakom ratten. Bilderna ger en ökad förståelse för beatlegendens personlighet och berättelserna om Cassadys rytm och höga kognitiva hastighet besannas. Cassady är brilljant! Cassady är… galen? Kaskader av amfetamin-triggade ord i rasande tempo lämnar hans läppar. Wow, intensivt liksom. The Merry Pranksters busschaufför räds inte att ta plats. Kedjerökande och med ryckiga rörelser – det tycks som om han hade svårt att sitta stil – fyrar han av nonsens och poetiskt färgade iakttagelser om vart annat. Ibland plockar han upp en flöjt och blåser några toner som för att stoppa flödet av de verbala explosionerna. I filmen ser man hans välfriserade, kortklippta nacke – de här hippierna hade kort hår – och hans ögon i bakspegeln. Klippen på Cassady är riktigt snygga.

Vad som inte är lika kul är inramningen som Kesey och kompani valde att ge materialet. Vid redigeringen gjordes nya, kompletterande videoinspelningar där bland andra Kesey och Babbs sitter och… eh… larvar sig. Det känns teatralt och dekoren är ful. Dessutom har man "piffat till" ursprungsmaterialet med billiga digitala effekter för att förtydliga den psykedeliska aspekten av ursprungsmaterialet. Det hade inte behövts. Men detta till trots är Intrepid traveller and his merry band of pranksters en ovärderlig pusselbit för att bättre förstå The Merry Pranksters.

Underbara är också klippen från New York. Den gamla, slitna bussen med spräckt framruta når till slut den stora staden i väst. Filmklippen när FURTHUR likt en gammal val på hjul rullar längs med New Yorks gator är fantastiska. De flesta människorna vinkar och ler; cirkusen har kommit till stan. Kontrasten mellan ”freaksen” och New York-borna är stark. Glöm inte att året är 1964. Människorna på gatorna bär strikta kläder som går i svarta, mörkblå och grå toner. Man skulle lugnt kunna säga att The Merry Pranksters stack ut. Ordentligt. Och deras fria improvisationer och sociala experiment möttes inte sällan av misstänksamhet. Under resans gång stoppas de av polisen. Och stoppas igen. Och igen. Men The Merry Pranksters gjorde inget olagligt. Neal Cassady visar snällt upp körkortet och kör sin kosmiska rap medan poliskonstaplarna inspekterar den gamla valen till buss.

Men hur var det nu med syran? LSD. Ett, två tre... bokstäver som en gång i tiden hamnade på löpsedlarna. INSTANT PSYCHOSIS! Men det här var ännu tidigare. 1964. Drogen blev inte olaglig förrän i oktober 1966. Om bussen gick på bensin och Cassady gick på tjack så gick Ken Kesey och de andra i gruppen definitivt på syra. Eller Kool-Aid som man sa. På den här tiden tog man inte drogen på små papperslappar, utan man intog den i flytande form. Det finns en hel del klipp i filmen där gruppen är märkbart påverkade av drogen. De ser... glada ut. Kosmiska liksom. OK, man skulle kunna säga att The Merry Pranksters handlade om mycket mer än droger. Det hade förstås varit fullt möjligt att genomföra hela resan utan några sinnesutvidgande substanser. Men jag betvivlar att bussen hade sett ut som en graffitivägg. Och Neal Cassady hade nog varit lite tystare där framme i bussen. Så oavsett vad man tycker om droger är de inte sällan ingredienser i de sociala experiment som når historieböckerna.

"The worlds mightiest home movie" har Tom Wolfe sagt om The Merry Pranksters filmprojekt – en klockren beskrivning.


Ken Kesey’s Intrepid Traveller and his merry band of pranksters går att beställa här.

lördag 29 augusti 2009

The Merry Pranksters-medlem bakom Vietnam-skildring

Somliga saker är värda att vänta på. Ett av de mer... extrema exemplen är en novell om Vietnam-kriget skriven i början av 1960-talet av Ken Babbs, medlem i The Merry Pranksters.

1964 samlades gruppen runt författaren Ken Kesey för en "road trip" i en psykedeliskt målad buss genom USA. Resan var ett socialt experiment som TÄNJDE PÅ GRÄNSERNA för vad som var acceptabelt i dåtidens amerikanska samhälle. Chaufför på resan var Neal Cassady, känd som förlagan till Jack Kerouacs Dean Moriarty i On the Road. Lite senare började The Merry Pranksters anordna så kallade Acid Tests - regnbågsvibrerande multimediafester med LSD som bränsle där The Grateful Dead agerade husband. Vid sidan av Kesey, var Babbs drivkraften i The Merry Pranksters. Gruppens eskapader kommer snart på film. Det är regissören Gus Van Sant som jobbar med en filmatisering av Tom Wolfes kultförklarade bok The Electric Kool-Aid Acid Test som handlar om gruppen. Filmen är planerad att släppas 2010.

Novellen som Ken Babbs skrev heter Who Shot the Water Buffalo? och är fortfarande inte utgiven. Men det finns åtminstone en chans att läsa ett avsnitt ur texten. Lost a Bird, Gained a Bird heter smakprovet och finns i en liten bok tryckt i 400 exemplar. Samtliga är signerade av författaren.

Men varför ska man bry sig om ett utdrag ur en novell från 1960-talet som aldrig publicerats? Helt enkelt för att Lost a Bird, Gained a Bird är ett riktigt bra tidsdokument. Babbs var helikopterpilot i Vietnam-kriget och erfarenheterna därifrån resulterade i en ögonvittnesskildring från en konflikt som skakade om världen.

Det skulle vara lätt att avfärda Ken Babbs som en misslyckad författare som alltid stått i skuggan av bäste vännen Ken Kesey. Sistnämnda skrev ju trots allt Gökboet. Men Lost a Bird, Gained a Bird är inget mediokert verk utan bjuder på riktigt välskriven prosa. Det är både lättsam och nattsvart läsning. Babbs berättar om en vardag mitt i brinnande krig där deltagarna blir märkbart uttråkade, men där det meningslösa våldet också finns närvarande. Det är denna kombination av stämningar som gör de tjugofyra sidorna så läsvärda. Det faktum att Ken Babbs var en av 1960-talets mest betydelsefulla personer från den amerikanska motkulturen ger förstås också materialet extra tyngd.


Beställ Lost a Bird, Gained a Bird här.

Fotnot: Under juli 2009 gjorde jag en intervju med Ken Babbs. Mer info om denna kommer inom kort. Enligt Babbs finns det ännu hopp om att boken ska ges ut.

lördag 25 juli 2009

Joan Didions historieskrivning väcker blandade känslor

De senaste åren har den genre inom journalistiken som går under namnet New Journalism, vilken jag skrivit om i ett tidigare inlägg, fått ett rejält uppsving bland journalister. Tekniken utmärks av att rapporteringen sker i form av låååånga reportage präglade av skönlitterära grepp. Den kanske främsta företrädaren för genren är Tom Wolfe, en annan viktig förgrundsgestalt är Joan Didion.

Magasinet Filter har New Journalism som inspirationskälla och det tyvärr numera (i pappersform) nedlagda amerikanska magasinet Arthur nämner specifikt Didion som influens. The New York Times Book Review har beskrivit sistnämnda som en journalist som vill förstå människor, snarare än att avslöja dem. Hennes stil har beskrivits som minimalistisk och distanserad, vilket tenderar att göra hennes texter lite känslokalla och tyvärr, i några fall, en aning platta, nästan oengagerade. Didion är samtidigt en mycket skicklig författare och historieberättare; när jag läser hennes reportage glömmer jag ibland bort att de inte är fiktiva, vilket förstås gör New Journalism-genren så otroligt spännande.

Slouching towards Bethlehem är namnet på ett reportage av Didion. Texten publicerades första gången 1967 och ses i dag som ett viktigt dokument för att förstå 1960-talets hippiekultur som den såg ut i San Franciscos Haight Ashbury. I reportaget undersöker hon de mörka sidorna av hippierörelsen. Att det fanns en nattsvart sida av denna är väl dokumenterat och Didion är en viktig röst i det sammanhanget. Journalisten reste till San Francisco 1967 och kom till ett samhälle i förfall. Unga människor vallfärdade från hela USA för att söka lyckan i den mytomspunna staden i nordvästra Kalifornien, men tvingades ofta leva i ren misär. Hippierörelsen hade också dragit till sig kriminella element, i några fall ren ondska, vilket snabbt gjorde Haight Ashbury till en paranoid, otrygg plats.

Men Slouching Towards Bethlehem väcker blandade känslor i mig. Vem var Joan Didion 1967? Kunde hon verkligen förstå de unga hippies hon träffade i San Francisco?

Många ser säkert Didions reportage om Haight Ashbury som en rapport från själva insidan av hippiekulturen. Det här stämmer förstås inte; journalisten droppade inte LSD med kidsen. Hennes bakgrund var mera square än hip; Didion är uppväxt i en republikansk familj och det var inte förrän på 1970-talet som hon övergav sina republikanska värderingar. De unga, starkt åldersfixerade hippies som Didion träffade tyckte dessutom att hon var en person från vuxenvärlden. Detta är någonting som hon själv tar upp i sitt reportage: "One day Norris asks how old I am. I tell him I am thirty-two. It takes a few minutes, but Norris rises to it. 'Don’t worry,' he says at last. 'There's old hippies too.'"*

Hippa mediamänniskor i USA, eller för all del i Sverige, tycker just nu att New Journalism-författare som Joan Didion är the shit. "Hon var där! Mitt bland alla hippies i Haight Ashbury!! 1967!!! Hur ball är inte det?" Så klart, men Joan Didion var en betraktare, inte en i gänget. Efter att hon skrivit sitt reportage tog hon flyget hem till New York. Det råder just nu en något ohälsosam romantisering av det sena 1960-talets journalister. Det är lätt att tro att New Journalism-pionjärerna utförde en slags deltagande observation likt gamla 1900-talsantropologer, vilka inte sällan bodde långa tider med exotiska stammar och deltog i krävande ritualer. Sorry, men Joan Didion var ingen hippie. Detta gäller också Tom Wolfe. Detta betyder förstås inte att de reportage som de skrev saknar värde. Flera av texterna är mycket viktiga för förståelsen av 1960-talets motkultur. Men läsaren får inte glömma vilka glasögon dessa journalister såg genom när de begav sig ut för att undersökta 1960-talets motkultur. Didion, såväl som Wolfe, ville få med sig spännande historier hem till tidningsredaktionerna. Att ge en schysst bild av verkligheten var tyvärr inte alltid högsta prioritet.

Slouching towards Bethlehem finns publicerad i en bok med samma namn. I förordet till denna berättar Didion att hon var sjuk och gick på gin och det amfetaminliknande preparatet dexedrin (!), när hon skrev sitt omtalade reportage om hippiekulturen. Det är svårt att veta vilket förhållande Didion hade till droger. Man kan lätt få för sig att hon hade en nyanserad attityd när hon gjorde reportaget; Didion dömer ingen. Samtidigt väljer hon att lyfta fram de mest extrema livsstilarna i The Haight, vilket gör att man kan ifrågasätta hennes motiv. I essän berättar Didion om en mamma som ger sin femåriga dotter LSD. Den som har någon som helst kunskap om 1960-talets motkultur, vet så klart att 99,99 % småbarnsföräldrarna i Haight Ashbury inte matade sina barn med hallucinoger! De flesta hippies hade en enorm respekt för droger som LSD och närmade sig dessa med stor försiktighet. Begreppen ”set” och ”setting” etablerades tidigt i kulturen och många tog LSD bara några få gånger för att aldrig mer göra det igen. Därför är det olyckligt att Didion väljer att lyfta fram de mest vrickade personligheterna från motkulturen. Läsarna av The Saturday Evening Post, tidningen där texten först publicerades, chockades säkert av Didions reportage, men är hennes text verkligen bra journalistik? Visst, reportaget handlar om mörker och förfall, men det ger knappast en nyanserad bild av hippierörelsen och personerna i Slouching Towards Bethlehem framstår som trasiga och förvirrade. Didion är medveten om detta, men menar att det är priset man får betala när man hamnar i media: ”Writers are always selling somebody out”, skriver hon i förordet. Jag håller inte med.


*Joan Didion, Slouching Towards Bethlehem (1968), s. 94

fredag 19 juni 2009

Reportaget är på väg tillbaka

I dagens Sydsvenskan listar Tobias Regnell, redaktör för magasinet Filter, tre lästips inför semestern. Överst på listan finns inte helt förvånande reportageantologin The New Journalism av Tom Wolfe och E.W. Johnson. Kanske kan man se det som en reaktion mot den "snuttifieringsmedia" som omger oss i form av bloggar och gratistidningarnas starkt komprimerade texter. Oavsett förklaring är reportaget på väg tillbaka.

Begreppet New Journalism myntades i början av 1970-talet. Denna genre byggde på ett av journalisten omfattande utfört researcharbete. Det som emellertid gjorde stilgreppet intressant var det faktum att man lånade element från den fiktiva litteraturens värld. Som läsare får man därför ofta en känsla av att det man läser är ren fiktion.

Jag letar upp en artikel i Svenska Dagbladet publicerad 14 mars 2008. Den handlar om Filter som då var aktuella med sitt första nummer. "En av anledningarna till att profilstarka journalister möter nykomlingen med respekt är att den uppger New Journalism som inspirationskälla", skriver artikelförfattaren. "Ja, där är vi värsta bakåtsträvarna", svarar chefredaktören. Att blicka bakåt kan emellertid ibland vara en nödvändighet när behovet av förnyelse är akut. Tidningens intresse för det långa, subjektivt färgade reportaget är den främsta förklaringen till att den hyllats av kritikerna.

2006 publicerade Sydsvenskan en artikel om New Journalism skriven av journalisten Jan Gradvall. Texten fungerar som en utmärkt ingång för den som vill bekanta sig med begreppet. Artikeln visar med stor övertygelse att New Journalism har ett värde i vår tid. "Chefredaktörer i Sverige betonar ständigt vikten av att jaga nyheter och avslöjanden, men få lägger lika stor vikt vid hur dessa historier berättas", skriver Gradvall.


Läs Jan Gradvalls artikel här.