Japanese New Music Festival besöker Köpenhamn

Galenskap på gränsen till psykos, öronbedövande "oväsen" och en stor skopa humor. Detta och mycket mer kan publiken troligen räkna med när musikkonceptet "Japanese New Music Festival" kommer till Köpenhamn den 29 oktober.

Tre rutinerade japanska musiker inom psykedelia och punk utgör de totalt sju akterna som framträder under kvällen, däribland en slimmad upplag av det kultförklarade psych-rockbandet och kollektivet Acid Mothers Temple.

De tre musikerna som utgör Japanese New Music Festival är Kawabata Makoto och Tsuyama Atsushi från Acid Mothers Temple samt Yoshida Tatsuya från Ruins.

Japanese New Music Festival arrangeras på Huset Magstraede. Evenemanget ingår i den experimentella musikfestivalen Wundergrund som varar i tolv dagar med start den 27 oktober i Köpenhamn.

Huset Magstraede ligger på Rådhusstraede 13.

Läs mer om evenemanget här. Turnéplan, videoklipp och beskrivning av de olika akterna finns här.

Fotnot: Tyvärr besöker inte japanese New Music Festival Sverige. Två Skandinavien-spelningar är inbokade. Förutom i Köpenhamn spelar de japanska musikerna i Oslo den 17 november.

Extasanalys väcker dansglädje

"Dionysus was the first rock star."*

Påståendet tillhör Barbara Ehrenreich. I Dancing in the Streets - A History of Collective Joy från 2006, utgiven på svenska under titeln Karnevalsyra, gör den amerikanska journalisten en grundlig analys över den kollektiva glädjens och extasens historia. Och självklart finns Dionysos, vinets gud, med i berättelsen.

Dancing in the Streets är ett imponerande arbete. Visst, man kan invända mot den lite överdrivet akademiska tonen. Och varför finns där inget kapitel om schamanism? Trots att extasen är själva grunden för utövarna nämns bara schamaner vid några få tillfällen.

Barbara Ehrenreich hoppar också över acid house-kulturen. En trolig förklaring är hennes ålder. Journalisten var i 25-årsåldern när hippierörelsen uppstod; när ravekulturen föddes var hon närmare 50. För Barbara Ehrenreich är det naturligtvis lättare att skriva om Grateful Dead-konserter än om ravefester.

Men bortsett från dessa inte helt obetydliga luckor är Dancing in the Streets fylld av briljanta analyser och vassa formuleringar.

Som mest intressant blir det när Barbara Ehrenreich, född 1941, skriver om sin egen generation, den som var ung på 1960-talet. Vid utgivningen av bokens svenska översättning skrev Kajsa Ekis Ekman i en recension i DN att "Erenreichs kapitel om rocken är ren njutning att läsa: hon är fruktansvärt analytisk och får en att vilja dansa samtidigt." Jag kan bara hålla med. Dancing in the Streets är, sin akademiska inramning till trots, otroligt... inspirerande.

Läs och bli hänförd; Dancing in the Streets tillhör bland det bästa som har författats om extas.

*Barbara Ehrenreich, Dancing in the Streets (2006), s 41.

Fotnot: Mircea Eliades standardverk Shamanism - Archaic Techniques of Ecstacy är en utmärkt ingång till ämnet schamanism. Vill man få koll på acid house-kulturen rekommenderas Energy Flash - A Journey Through Rave Music and Dance Culture av Simon Reynolds.

Men vad hände egentligen med Tommy Hall?

Läsare av föregående inlägg undrar kanske vad som hände med 13th Floor Elevators jug-spelare och låtskrivare Tommy Hall. Jennifer Maerz har tagit reda på svaret.

I en längre artikel med rubriken A Long, Strange Trip, publicerad den 18 februari 2009 i SF Weekly, får läsaren följa Tommy Hall från livet som filosofi- och psykologistuderande på University of Texas i Austin i början av 1960-talet, via åren med 13th Floor Elevators till den äldre man han är idag.

Dessvärre visar det sig att Tommy Hall är både rasist och homofob. Dessutom avskyr han... eh... hippies.

Som beundrare av 13th Floor Elevators är det förstås svårt att inte känna sig knäckt över Tommy Halls unkna människosyn. Men låt inte detta avskräcka dig. Artikeln är lysande och alla som är intresserade av 13th Floor Elevators borde läsa den.

Läs Jennifer Maerz intervju med Tommy Hall här.

Psych-rocklegend besöker Sverige

Få musiker från 1960-talet är lika kultförklarade som Roky Erickson. Och till skillnad från en rockikon som Jim Morrison ligger han inte nedgrävd på en kyrkogård i Paris, utan är i allra högsta grad i livet. I december besöker Roky Erickson Sverige.

Roky Erickson var ledare för det psykedeliska rockbandet 13th Floor Elevators. Bandet släppte endast några få skivor, varav debutalbumet The Psychedelic Sounds of the 13th Floor Elevators från 1966 och uppföljaren Easter Everywhere (1967) tillhör bland det bästa som släppts i genren.

De flesta amerikanska band som spelade psykedelisk rock kom från Kalifornien; Grateful Dead, Country Joe & The Fish och Jefferson Airplane, för att nämna några exempel, var samtliga baserade i San Francisco-området. 13th Floor Elevators var från... Texas. Hur mycket bandets geografiska placering påverkade deras sound är förstås svårt att säga. Men att det hade en viss inverkan på låtarna är nog inte en helt vild gissning; musiken hade en rå nerv som sällan delades av banden från Kalifornien.

13th Floor Elevators karriär blev kort. Redan 1968 splittrades bandet och Roky Erickson blev inlagd på mentalsjukhus.*
 

Men skivorna finns kvar. Och återupptäcks hela tiden av nya generationer. Den mörka, lite olycksbådande tonen i musiken har en dragningskraft som gör att skivorna är värda att lyssna på även ett decennium in på 2000-talet. Titeln på debutplattan från 1966 var knappast någon falsk varudeklaration; 13th Floor Elevators var ett psykedeliskt band. Visserligen saknar deras inspelningar den typ av studiomanipulation som exempelvis Jimi Hendrix och Pink Floyd ägnade sig åt, men att det var fråga om musik med kosmiska förtecken är det ingen tvekan om. Debutplattans färgsprakande omslag, ljudet från Tommy Halls pulserande "electric jug" och de långa, ibland svårtolkade texterna gav bandet en klockren inramning.

"Well it starts like a roller coaster ride, so real it takes your breath away", sjunger Roky Erickson i Roller Coaster. Låten tillhör 13th Floor Elevators mest hyllade. Den engelska musikjournalisten John Savage satte den på nionde plats på The Psychedelic 100, en topplista publicerad 1994 i Mojo samt några år senare i boken I Want to Take You Higher - The Psychedelic Era 1965-1969.

Mängder med band och artister har gjort tolkningar av 13th Floor Elevators-låtar. Kvaliteten har förstås varit varierande. En av de mer lyckade tolkningarna kommer från Primal Scream som på albumet Screamadelica från 1991 gjorde trippig house av 13th Floor Elevators Slip Inside This House. Ett mera samtida exempel på en bra tolkning av bandets låtar är Psychic TV:s live-version av Roller Coaster, släppt som bonusspår på albumet Mr. Alien Brain vs The Skinwalkers från 2008.

Om Roky Erickson kommer att framföra några 13th Floor Elevators-låtar under de kommande Sverige-spelningarna låter jag vara osagt. Men chansen är hyfsat stor. Han brukar nämligen göra det.

Roky Erickson spelar i Stockholm den 14 december, i Göteborg den 16 och i Malmö den 17. Den 18 december besöker han Köpenhamn.

Lyssna på 13th Floor Elevators Slip Inside This House här.

*Behandlingen, som bland annat innefattade elchocker, varade i flera år. På 1970-talet återvände Roky Erickson till musiken och har släppt ett antal skivor efter åren med 13th Floor Elevators. Så sent som i år kom albumet True Love Cast Out All Evil, inspelad tillsammans med bandet Okkervil River.

Obskyr hippie-organisation åter i ljuset

Rolling Stone Magazine kallade dem för "hippie-maffia". Men från början var de något helt annat; The Brotherhood of Eternal Love bestod 1965 av något så osannolikt som en grupp djupt religiösa surfare som använde LSD för att komma närmare Gud. Gruppen, som var baserad i södra Kalifornien, registrerade sig till och med som kyrka i förhoppning om att använda drogen som ett religiöst sakrament. Men LSD förbjöds i oktober 1966 och att lagligt använda syra i religiösa sammanhang var därmed otänkbart.

Förbudet ändrade ingenting; The Brotherhood of Eternal Love hade hittat sitt sakrament och fortsatte att använda LSD. De ville att så många människor som möjligt skulle ta drogen och började så småningom också distribuera den (tillsammans med cannabis) i stora mängder. Flera av medlemmarna dömdes senare till långa fängelsestraff för narkotikasmuggling.

Trots att deras historia på många sätt är häpnandsväckande har förvånansvärt lite skrivits om The Brotherhood of Eternal Love. Stewart Tendlers och David Mays klassiska The Brotherhood of Eternal Love - From Flower Power to Hippie Mafia: The Story of the LSD Counterculture från 1984 var länge den enda utgivna bok som exklusivt handlade om gruppen.

Men tidigare i år kom Orange Sunshine: The Brotherhood of Eternal Love and Its Quest to Spread Peace and Acid to the World skriven av den amerikanske journalisten Nicholas Schou. Nicholas Schou har intresserat sig för de psykedeliska surfarna under ett flertal år och har skrivit en rad artiklar om dem för tidningen OCWeekly, däribland en längre text från 2005 med rubriken Lords of Acid som är klart läsvärd.

Mitt eget intresse för The Brotherhood of Eternal Love började på allvar runt 2003. Jag kom då i kontakt med en man vid namn Skip som var med alldeles i början när gruppen bildades. Skip började skriva ner sin egen berättelse om sin tid med The Brotherhood of Eternal Love, vilket utvecklades till en fantastisk historia som tar sin början i en bibelläsning i bergen, på LSD. Men Skips tid med The Brotherhood of Eternal Love blir kort. Mötet med en buddhistmunk får honom att lämna gruppen.

Tyvärr är flera av medlemmarna i gruppen döda och de som fortfarande finns i livet börjar nå en hög ålder. Därför är förstås Nicholas Schous bok välkommen. Det är inte heller otänkbart att fler människor som var en del av The Brotherhood of Eternal Love kliver fram och berättar sina historier innan det är för sent. Låt oss hoppas på det.

Dangerous Minds har gjort en intervju med Nicholas Schou med anledning av hans nya bok. Se intervjun här.

Skip's Story: The Beginnings of The Brotherhood of Eternal Love finns publicerad på The Oak Tree Review och går att läsa här.

Orange Sunshine: The story of The Brotherhood of Eternal Love and the Last Days of the Endless Summer är titeln på en kommande film om gruppen. På Orangesunshinemovie.com kan man bland annat se intervjuer med tidigare medlemmar.

Fotnot: The Brotherhood of Eternal Love leddes ursprungligen av John Griggs (bilden).