Ekarkivet summerar årets kulturhändelser

MUSIK

Kawabata Makoto på
Wundergrund-festivalen.

Japanese New Music Festival. Live-konceptet Japanese New Music Festival med Kawabata Makoto och Tsuyama Atsushi från Acid Mothers Temple och Yoshida Tatsuya från Ruins besökte i slutet av oktober den experimentella musikfestivalen Wundergrund i Köpenhamn. De tre musikerna, vilka utgjorde totalt sju akter, bjöd på humor, lekfullhet och framför allt - rå energi.


KONST
Homo Sapiens Sapiens. Pipilotti Rist. Homo Sapiens Sapiens är ett drömskt, psykedeliskt, introvert kalla det vad du vill-verk som skapats för att betraktas i... horisontalläge. På mjuka böljande soffor. Verket visades under våren på Louisiana i danska Humlebaek i samband med utställningen The World Is Yours. Med på utställningen var också Yayoi Kusamas magiska Gleaming Lights of the Souls.


SAKPROSA
Orange Sunshine - The Brotherhood of Eternal Love and its Quest to Spread Peace, Love and Acid to the World. Nicholas Schou. Den amerikanske journalisten Nicholas Schous grundliga arbete om The Brotherhood of Eternal Love, en religiös grupp i 1960-talets Kalifornien som använde LSD som sakrament och senare startade en omfattande smugglarverksamhet, rekommenderas varmt om man är intresserad av 1960-talets motkultur.


LITTERATUR
Vertigo förlag. I början av december postade Vertigo-förläggaren Carl-Michael Edenborg ett inlägg på sin blogg där han vädrade sitt missnöje mot att Sveriges kultursidor ignorerar förlagets utgivning. Det är synd att så är fallet, men knappast förvånande; den mest intressanta kulturen diskuteras sällan på kultursidorna. I inlägget skriver Edenborg att förlaget överlever även utan recensioner. Tack och lov för det.


VIDEO
Mirages. Sabrina Ratté. Den kanadensiska videoregissören Sabrina Rattés kortfilm Mirages var årets videoupptäckt och musiken i filmen, skapad av artisten Le Révélateur, var rena kraut-drömmen à la Tangerine Dream runt utgivningen av albumet Rubycon.


BLOGG
The Sound Of Eye. Video-bloggen The Sound Of Eye grävde fram saker som legat glömda i decennier. Opolerad som ett gammalt pappersfanzine är The Sound Of Eye så mycket intressantare än alla trötta bloggar utan egentligt innehåll.

Att vara eller inte vara

Skulle världen se bättre ut om vi talade annorlunda?

Den polsk-amerikanske filosofen och språkforskaren Alfred Korzybski såg det engelska verbet "is" och alla dess former som språkets största problem. "Isness is an illness", hävdade han. D. David Bourland, Jr., elev till Korzybski, inspirerades av sin lärare och ansåg att ordet "is" inte längre skulle användas. Denna nya variant av engelska kallade han E-Prime.

Bourland dog för tio år sedan. Och för 60 år sedan lämnade Korzybski jordelivet. Något som mig veterligen inte har uppmärksammats av... någon. Få personer utanför språkvetarkretsar känner i dag till E-Prime.

Robert Anton Wilson.
Foto: Wikipedia.

"'Is', 'is', 'is' - the idiocy of the word haunts me", har den amerikanske författaren Robert Anton Wilson (bilden) sagt. Men går det att sluta använda ett så pass vanligt ord som "är"? Och vad skulle vi tjäna på att sluta använda verbet? Förespråkarna av E-Prime menar att ett språk utan "är" blir mindre dogmatiskt och minskar risken för missförstånd.

Vi lever i ett samhälle där kommunikationen står i fokus och kanalerna för att kommunicera bara tycks bli fler och fler. Samtidigt verkar få benägna att vilja diskutera hur vi, rent språkligt, kommunicerar med varandra.

Robert Anton Wilson har skrivit en artikel om E-Prime. Läs texten här.

Fotnot: Det sägs att Bourland själv alltid talade i E-Prime. Enligt en student som tog hjälp av språkforskaren inledde han sina telefonsamtal med frasen "David Bourland here. How goes it?".

Bortglömd avantgarde-filmare får nytt liv på nätet

Hennes filmer har utelämnats från historieböckerna och på Wikipedia anges inte ens hennes födelseår. Men vill man bekanta sig närmare med filmaren Storm de Hirsch finns det en chans att göra det på UbuWeb, som fortsätter att vara en fantastisk källa till avantgarde-kultur.

Storm de Hirsch beskrivs som en viktig aktör i New Yorks alternativa filmscen på 1960-talet, även om erkännandet uteblev. Hon började sin bana som poet och gav ut flera verk. Så småningom sökte hon efter ett nytt sätt att uttrycka sig och började i stället göra experimentell film.

16-millimetersfilmen Peyote Queen av Storm de Hirsch från 1965 är en dansant, humoristisk och lekfull resa in i ett förändrat medvetandetillstånd. Färgstarka mönster flimrar i takt med den "primitiva" musiken, som tycks vara hämtad från någon form av... extatisk ritual.

Se Peyote Queen av Storm de Hirsch här.

Marie Menken i Alhambra

Marie Menken (död 1970) var experimentell filmare och "societetslejon" i New York.

Vid sidan om det egna filmandet medverkade Marie Menken i flera av Andy Warhols filmer, däribland Chelsea Girls från 1966.

Arabesque for Kenneth Anger (1958-1961) är titeln på en 16-millimetersfilm av Marie Menken som nu finns att se på UbuWeb. Filmen spelades in under en dag i Alhambra i Spanien. Musiken är komponerad av den japanske kompositören Teiji Ito.


Se Arabesque for Kenneth Anger här.

Superhjälte gör hallucinatorisk resa i Birdy Nam Nam-video

Den amerikanska hemsidan Dangerous Minds tipsade häromdagen om en video till The Parachute Ending av franska DJ-kollektivet Birdy Nam Nam. Videon beskrivs av Dangerous Minds som "gorgeously psychedelic". Jag kan bara hålla med.

I videon färdas en superhjälte genom en psykedelisk värld där sockerbitar faller från himlen och exploderar då de når marken. När röken från explosionerna lagt sig framträder en slags märkliga statyer. Sockerbitarna är förstås en referens till LSD (vilket ibland droppas på sockerbitar) och uttrycket "drop acid not bombs".

Birdy Nam Nams kyliga, elektroniska ljudbild och marsch-raka beats lär inte uppskattas av alla; personligen hade jag föredragit någonting mera subtilt och organiskt. Men videon är väl värd att bekanta sig med även om man inte gillar musiken.

Animationerna till videon är gjorda av Will Sweeney, som vanligtvis gör flyers, t-shirts och serier. Regissör är Steve Scott. Deras film har valts ut till You Tube Play. A Biennal of Creative Video (ett samarbete mellan Guggenheim museet, YouTube och företaget HP), där bland andra Laurie Anderson sitter i juryn.


Se videon till The Parachute Ending här.