onsdag 16 mars 2011

Nystartat förlag satsar på ostyrig litteratur

De planerar att släppa böcker präglade av det oväntade och oförutsägbara. Deras första bok är ett hommage till William Burroughs och Hunter S. Thompson. Och på utgivningslistan finns en bok om Pasolini. 

Svenska Bokvind är det ostyriga förlaget för frihetliga människor.

Kairo Blues av Lasse
Ekstrand är Bokvinds
första utgivning.
– Vi vill stå för det okammade, något som inte är politiskt korrekt. Vi funderade länge på namnet och fastnade för Bokvind eftersom vi tycker det fångar det vi står för, säger författaren Lasse Ekstrand som är en av personerna bakom förlaget.

Satsningen är en dröm sedan 20 år tillbaka. 

– Genom att starta eget förlag äger man hela utgivningsprocessen. Jag har gett ut ett antal böcker tidigare på olika förlag, så i mitt fall handlar det inte om att det är svårt att bli utgiven. 

Hur når man ut som nybliven förläggare?
– Det gäller att vara kreativ för att synas. Vi har startat en Facebookgrupp och byggt en hemsida. Vi kommer även att besöka lokala bokmässor. Sedan är det förstås viktigt att komma in på Adlibris. 

Bokvind kommer till att börja med endast ge ut Lasse Ekstrands egna böcker. Först ut är Kairo Blues. Boken skildrar en resa till Kairo med beatlegenden William Burroughs och Gonzo-journalisten Hunter S. Thompson. 

Kairo Blues är en ”road book”. Den var otroligt rolig att skriva och jag försökte verkligen ta ut svängarna. 

En andra bok, Speedway, är redan tryckt. Därefter följer en prosalyrisk bok om Pasolini. 

– Jag har även en fjärde på gång som jag hoppas kunna skriva klart i sommar. Men utgivningen hänger ihop med vad vi har råd med. 

Beskriv din stil som författare.
– Det är en blandning av fiktion och realitet. När det gäller Kairo Blues så har jag förstås inte varit i Kairo med Burroughs och Thompson, eftersom det hade varit omöjligt. Däremot har jag försökt skriva som om det hade kunnat vara sant. I boken lyfter jag fram det dråpliga och absurda. 

– Som författare tilltalas jag av det icke rumsrena. Jag läser hellre icke rumsrena än rumsrena författare. 

Hur ser din arbetsprocess ut när du skriver?
– Jag sätter mig varje morgon klockan åtta och arbetar fram till lunch. Jag sitter i min favoritfåtölj i mitt arbetsrum. Det är där jag trivs bäst. 

– Jag jobbar mycket med texterna. Det ska se ut som en tagning, vilket är ett jäkla filande. Jag skrev ganska trist fram till åttiotalet. Det var när jag blev inbjuden till Boston som gästföreläsare och provade andra sätt att skriva som det kom en vändpunkt. 

I Nätternas Natt, som gavs ut 1994, skriver du att man mest läser Guillou och ”julklappsböcker”. Är det något som även gäller i dag?
– Tyvärr har det nog blivit ännu värre, men det finns förstås människor som är intresserade av mer än att bara läsa Liza Marklund. 

– Som förlag försöker vi vända oss till frihetliga, medvetna och relativt unga människor.


Fakta: 
Bokvind förlag drivs av Lasse Ekstrand, författare och kulturskribent, Robert Månsson grafisk konstnär och Eva Åsén Ekstrand, doktor i kommunikationsvetenskap. 

Lasse Ekstrand förespråkar medborgarlön och skriver bland annat för Fria Tidningen. 

Besök Bokvinds hemsida här

Fotnot: Intervjun gjordes via Skype.

onsdag 2 mars 2011

Malmö enligt Burroughs del 2

Läsare av föregående inlägg om William S. Burroughs eventuella Malmö-besök på femtiotalet kanske fortfarande inte känner sig helt övertygade om att att beatlegenden verkligen var i staden. Men vid en närmare titt på saken är det högst sannolikt att Burroughs var där.

Vykort över Malmö poststämplat
1957 - året då Burroughs var i stan.
När berättarjaget (Burroughs?) säger till karaktären "K E" att de ska gå "raka vägen ombord på den där färjan igen", ligger det nära till hands att tänka att "K E" är en fiktiv person. Men vid en stunds funderande inser jag att initialerna troligen står för Kells Elvins, en vän till Burroughs. Elvins bodde nämligen i Köpenhamn på 1950-talet och Burroughs besökte honom sommaren 1957.

Jag vänder mig till Keith Seward på RealityStudio.org, ett community för Burroughs-entusiaster, i hopp om att få mer information om beatförfattarens eventuella Malmö-besök. I ett mail bekräftar Seward att "K E" syftar på Burroughs vän i Köpenhamn.

"'KE' står för Kells Elvins. Burroughs besökte Elvins i Köpenhamn juli-augusti 1957. Han förefaller även ha besökt Sverige under den resan", skriver Keith Seward.

I mailet nämner han också boken With William Burroughs: A Report from the Bunker, där Burroughs själv berättar att han var i Sverige under två dagar.

"Förmodligen besökte han Sverige i slutet av augusti eller i början av september 1957. Så vitt jag vet känner man inte till så mycket om denna korta resa."

Personligen ser jag ingen anledning att tvivla på om beatförfattaren besökte Malmö på 1950-talet. Men för säkerhets skull lämnar jag frågan med ett citat från Burroughs själv:

"The writer has been there or he can't write about it."*


*William S. Burroughs, The Adding Machine - Selected Essays, Arcade Publishing, 1993 (s 194)

lördag 19 februari 2011

Malmö enligt Burroughs

Att den amerikanske beatförfattaren William S. Burroughs gjorde många resor under sin livstid är välkänt. Säg hans namn och de flesta kommer att tänka på städer som Paris, Tanger och Mexico City. Men faktum är att Burroughs även passerade Malmö - åtminstone om man får tro Malmö stad, som på sin hemsida inkluderar författaren i Kulturarv Malmö A-Ö.

Första upplagan av
Naked Lunch, utgiven
på Olympia Press.
Den som är bekant med Burroughs litteratur har vid det här laget förmodligen räknat ut att det handlar om ett stycke i Naked Lunch (1959), där berättarjaget gör ett kort besök i Malmö.

Mig veterligen är det oklart om Burroughs verkligen var i staden vid den här tiden.* Det är nämligen inte otänkbart att han baserade avsnittet på en berättelse från någon av hans vänner som besökt Malmö. Huruvida beatlegenden reste till staden eller ej lär troligen aldrig gå att fastställa. Och det spelar förstås ingen roll; i litteraturens värld är det mesta tillåtet.

Vad tyckte då Burroughs berättarjag i Naked Lunch om Malmö? Det är en dyster bild som målas upp; 1950-talets Malmö är en plats utan barer och utan något att se på biograferna. I staden finns "inget att göra på eftermiddagen".

"Låt oss gå raka vägen ombord på den där färjan igen", säger berättarjaget och lämnar med det Malmö bakom sig.


På Malmö stads hemsida finns en kort artikel om Burroughs Malmö-besök. Läs artikeln här

*Enligt en text av Barry Miles och James Grauerholz publicerad i Naked Lunch: The Restored Text, vistades Burroughs sommaren 1957 i Köpenhamn, där hans vän Kells Elvins bodde med sin danska fru. Med tanke på närheten till Sverige, är det ganska troligt att besöket i Malmö i boken är självbiografiskt.

lördag 12 februari 2011

Ginsberg sjunger Blake

Författare som Aldous Huxley, 1950-talets beatpoeter och det följande decenniets motkultur influerades starkt av den engelske poeten och konstnären William Blake (1757-1827). Till exempel hämtade Huxley titeln till The Doors of Perception (1954), en bok om författarens upplevelser på meskalin, från Blakes The Marriage of Heaven and Hell (1790-1793)*:

"When the doors of perception are cleansed, man will see things as they truly are, infinite."

William Blake
Orden tycktes uttrycka exakt vad beatniks och hippies på 1950- och 1960-talen upplevde under förändrade medvetandetillstånd. Sannolikt kände de att Blake slog huvudet på spiken - trots att han dog redan 1827 och troligen aldrig kom i kontakt med hallucinogener under sin livstid. Men detta sågs inte som ett problem inom motkulturen; Blake var en mystiker som enligt egen utsago hade flera religiösa uppenbarelser under sin livstid, uppenbarelser där han hävdade att han bland annat såg Gud.

Att William Blake återupptäcktes under just 1960-talets hippierörelse var förstås ingen slump. Miljontals människor i västvärlden kom i kontakt med hallucinogener och många vittnade om starkt religiösa och mystiska upplevelser under drogrusen, något som tidigare nästan enbart hade varit förbehållet schamaner. När den psykedeliska rörelsen tog fart förvandlades en hel generation till potentiella... mystiker. Med de nya verktyg (framför allt LSD) som användes för att träda in i förändrade medvetandetillstånd, uppstod ett behov av historiska förebilder som skänkte mening i det kaos som kunde uppstå när det undermedvetna gav sig till känna under hallucinogenrusen. Sextiotalets hippies menade att Blake visste vad det handlade om - redan på 1700-talet.

Beatförfattaren Allen Ginsberg tillhör de som lät sig inspireras av den engelske poeten. 1969 spelade Ginsberg in skivan Songs of Innocence and Experience by William Blake, tuned by Allen Ginsberg (1970), där han sjunger tonsatta dikter från Blakes diktsamlingar Songs of Innocence (1789) och Songs of Experience (1794). Med på inspelningarna är bland andra poeten Peter Orlovsky (som även var Ginsbergs partner) och den legendariske jazzmusikern Don Cherry. Skivan producerades av Barry Miles, som bland annat drev konstgalleriet Indica Gallery i London.

Albumet lär vara svåra att hitta i fysisk form, men den som vill bekanta sig med inspelningarna kan göra det på UbuWeb.


*Även The Doors lät sig inspireras av The Marriage of Heaven and Hell och hämtade sitt namn från boken.

måndag 10 januari 2011

Hunter S. Thompson-biografi ges ut på Vertigo

Inom kort släpper Vertigo förlag en biografi om Hunter S. Thompson skriven av E. Jean Carroll. Den svenska översättningen, som är gjord av Per Stern, har fått titeln Hunter: Hunter S. Thompsons vilda och sällsamma leverne.

I väntan på boken rekommenderas Alex Gibneys två timmar långa dokumentärfilm Gonzo: The Life and Work of Dr. Hunter S. Thompson från 2008. I dokumentären möter vi förutom Hunter S. Thompson själv en mängd personer i gonzo-journalistens närhet. Sedan skadar det ju inte heller att läsa hans bok Hell's Angels: A Strange and Terrible Saga - kanske en av de bästa reportageböckerna som skrivits.


Vertigo förlag firar släppet av Hunter (tillsammans med utgåvan av Gunnar Blås Den tredje systern-trilogin) med en fest den 28 januari på Närkesgatan 8 i Stockholm. Läs mer om festen här.

lördag 8 januari 2011

Konstnär utforskar rituell dryck

Soma är namnet på den rituella dryck som omnämns i Rig Veda, en uråldrig samling hymner skrivna på sanskrit. Ingen har hittills lyckats bevisa vad drycken egentligen bestod av. Men teorierna är många. På 1960-talet föreslog till exempel bankmannen R. Gordon Wasson att Soma innehöll Amanita muscaria, det vill säga röd flugsvamp.

En som just nu utforskar Soma-myten är konstnären Carsten Höller (född i Belgien 1961), aktuell med utställningen Soma Hamburger Bahnhof i Berlin. I utställningen ingår bland annat stora skulpturer föreställande röd flugsvamp samt tolv stycken levande renar. Upplägget är förstås en referens till sibirisk schamanism där röd flugsvamp använts av schamaner i deras ritualer.

I utställningslokalen matas ett antal av renarna med röd flugsvamp, något som djuren även äter i det fria i Sibirien. Det verksamma ämnet i svampen finns sedan kvar i renarnas urin. På utställningen sparas urinen och förvaras i kylar (tillsammans med röd flugsvamp). För 1000 euro ges möjlighet att övernatta i konsthallen och under natten kan besökarna provsmaka innehållet i kylarna. Det är oklart om de som övernattar verkligen dricker av urinen. Men som sagt, möjligheten finns.

Soma verkar vara en påkostad, avancerad och för somliga en aning provocerande utställning.

I en intervju för The Guardian berättar Carsten Höller att han själv har ätit röd flugsvamp vid några tillfällen. Svampen orsakade kräkningar och försatte honom i koma-liknande tillstånd. Men vid ett av tillfällena hände något annat - Carsten Höller började mässa som en tibetansk munk.

Man kan förstås fråga sig om det är etiskt försvarbart att en konstnär ställer ut levande djur. Åsikterna lär gå isär om den saken. Däremot känns temat för utställningen välkommet; teorierna om Soma är spännande - och den röda flugsvampen är både förtrollande och otäck. Vi hittar den i sagorna. Och den är rikligt förekommande längs med stigarna under höstens skogspromenader. Vi har alla fått lära oss sedan barnsben att inte gå nära den röda svampen med de vita prickarna. Samtidigt användes den av sibiriska schamaner som verktyg för att få kontakt med andevärlden.

Vår fascination för den röda flugsvampen lär fortsätta - något som inte minst Carsten Höllers utställning visar.


Utställningen pågår till den 6 februari.

torsdag 6 januari 2011

Beatniks och sitarmusik i kultklassiker från -66

På pappret låter den onekligen intressant. Åtminstone om man är genuint intresserad av 60-talets motkultur med dess färgstarka persongalleri av musiker, författare och andra frisinnade själar. För vem vill inte se en film där beatpoeten Allen Ginsberg gör en "cameo" och William S. Burroughs gör en mindre roll som Opium Jones?

Chappaqua från 1966 har fått status som kultklassiker. Främst förstås för den kreddiga rollistan. När jag först får höra talas om filmen vill jag genast kolla in den. Samtidigt blir jag en aning misstänksam när jag får veta att filmens regissör och manusförfattare Conrad Rooks är en rikemansson (hans far ägde kosmetikaföretaget Avon) som kom på att han ville börja göra film. Men Chappaqua är faktiskt sevärd. Den stora behållningen ligger i att den emellanåt är väldigt estetiskt tilltalande; experimentell med snygga dubbelexponeringar och passager både i svartvitt och i färg framstår den i dag, 45 år senare, som en viktig undergroundklassiker. Och det underbara soundtracket av Ravi Shankar och minimalistkompositören Philip Glass är en upplevelse i sig.*

Dialogerna i filmen är få och Chappaqua är stundtals ganska... surrealistisk (60-talsklassiker som The Trip och Easy Rider framstår som ganska konventionella i jämförelse). Men där finns också en tydlig story. I Chappaqua får vi följa Russel Harwick, ett fyllo med cowboyhatt, som reser till Paris för att genomgå behandling för sitt alkohol- och drogmissbruk. Huvudrollen spelas av Conrad Rooks själv och berättelsen är delvis baserad på hans egna erfarenheter - regissören blev alkoholist i de tidiga tonåren och senare beroende av droger. Han behandlades så småningom för sitt missbruk på en klinik i Schweiz.

Att se filmen med 2010-talets blick är spännande. Framför allt för att 1960-talets starkt eklektiska strömningar är så tydliga; 
Chappaqua är en ohämmad mix av beatniks, indisk musik, psych-rock, hallucinogener, jazz, storstadsmiljöer och hippieestetik. 

Mixen kan kännas en aning naiv, men är samtidigt stundtals väldigt lyckad.


På YouTube finns flera klipp från filmen, bland annat här.

*Musiken till 
Chappaqua skrevs ursprungligen av jazzmusikern Ornette Coleman, men hans bidrag användes aldrig. Däremot gör han en kort "cameo" i filmen.