Mytomspunnen maskin ställs ut i Malmö

Dropin to dropout på kontorstid. Så lyder rubriken på ett Facebook-event som jag fick en inbjudan till nyligen. Frasen väckte onekligen min nyfikenhet, vilken bara växte när jag förstod vad det handlade om – en utställning om Dreamachine.

I år är det 50 år sedan ritningarna till Brion Gysins och Ian Sommervilles mytomspunna uppfinning för första gången offentliggjordes. Detta uppmärksammas på Russgatan 5 i Malmö med start den 16 januari.

Utställningen utgörs av två ”avdelningar”. Den första går under det fantasieggande namnet 10 Herz from home. Denna del består av två rum. I det ena visas bland annat Nik Sheehans mycket sevärda dokumentär Flicker (2008), och i ett angränsande rum ges tillfälle att på egen hand uppleva effekterna av en Dreamachine. 

Den andra ”avdelningen” bär namnet Endast för förryckta. Vad som bjuds vid denna station framgår inte av event-texten, bara att ambitionen med Endast för förryckta varit att ”på ett minimalistiskt och direkt vis applicera Gysins och Sommervilles principer på dagens teknik.”

Förutom en vink till Herman Hesse innehåller event-texten citat från bland andra Aldous Huxley, William S. Burroughs och Tom Wolfe – samtliga viktiga namn inom psykedelisk kultur. Men så är också Dropin to dropout på kontorstid en tillställning som lär tilltala de flesta som är intresserade av detta fält.


Utställningen äger rum mellan den 16 och den 27 januari och har öppet vardagar 9-17. Besök Facebook-eventet här.

Språkets otillräcklighet

Vissa saker är svåra att sätta ord på. Språket räcker helt enkelt inte till. Detta gäller inte minst beskrivningar av förändrade medvetandetillstånd. Det har gjorts otaliga försök att sätta ord på dessa upplevelser. Få (om någon) har lyckats. Är det ens möjligt att beskriva det som rör sig bortom det vi kallar verkligheten? En som kände till dilemmat var författaren och psykonauten Terence McKenna:

"There is a transcendental dimension beyond language... It's just hard as hell to talk about!"

Språkets begränsningar har fått människor att söka andra uttryck än de verbala och litterära. Många har till exempel försökt illustrera mystiska upplevelser genom konst och musik. Men vad McKenna beträffar slutade han aldrig att tro på ordens potential som verktyg för att beskriva visionära tillstånd. Kanske tänkte han att vi ska komma till en punkt i framtiden då språket är rikt nog för detta ändamål:

"The engineers of the future will be poets."

Vill man bekanta sig med Terence McKenna i litterär form är True Hallucinations (1993) en utmärkt ingång. I boken, som är självbiografisk, skildras McKennas och hans medresenärers upplevelser på hallucinogena svampar i Amazonas i början av 1970-talet. True Hallucinations är en klassiker i sin genre  och har beskrivits som en blandning av Charles Darwins The Voyage of the Beagle och Hunter S. Thompsons Fear and Loathing in Las Vegas.


Fotnot: Fler McKenna-citat finns på MindofMcKenna.com. 
En recension av True Hallucinations finns att läsa här.

Från popstjärnor till motkultur

Bob Dylan, Otis Redding och Dennis Hopper. Det är bara några exempel på alla de personer som den legendariska fotografen Lisa Law har fångat på bild. Hon är kanske främst förknippad med 1960-talets motkultur och idag framstår hennes bilder från den tiden som klassiker (däribland en bild på Allen Ginsberg som dansar extatiskt till Grateful Dead under Human Be-In, en happening i Golden Gate Park i San Franscico 1967).

Lisa Law växte upp i en medelklassfamilj i Burbank i Kalifornien. Hon började sin bana som fotograf 1964 när hon blev tillfrågad att fotografera musiker för ett skivbolag. Samma år träffade hon sin man Tom Law och paret bosatte sig i ett hus som de kallade för "the Castle". En del av huset hyrdes ut till konstnärer, musiker och skådespelare och bland gästerna fanns Bob Dylan, David Crosby från The Byrds och Andy Warhol. Flera av besökarna fotograferades av Lisa Law, däribland Nico och Lour Reed från Velvet Underground, som fångades på bild 1965 när de repade på husets balkong.

Efter hand som 1960-talet gick mot sitt slut ändrades hennes motiv från renodlade musikerbilder till att skildra motkulturen på ett bredare plan. Lisa Law dokumenterade bland annat demonstrationer mot Vietnamkriget, Woodstock-festivalen och kollektivt boende. Paret Law var själva hippies och levde en period i kollektiv i New Mexico.


Vill man ta en titt på Lisa Laws bilder kan man göra det här.

Fotnot: Lisa Law är fortfarande verksam som fotograf. Hon har till exempel fotograferat Brightblack Morning Light för tidningen Arthur.

Underbart är kort?

Går du också och väntar på en uppföljare till Brightblackblack Morning Lights briljanta album Motion to Rejoin från 2008? I så fall kan du sluta vänta. Bandet finns nämligen inte längre. Enligt Wikipedia slutade de existera redan förra året. Tråkigt, eftersom deras plattor kändes som en början på något fantastiskt.

Men det verkar som att de två medlemmarna Nathan Shineywater och Rachael Hughes har fortsatt göra musik ihop. Åtminstone om man får tro skivbolaget Matador, som gav ut Brightblack Morning Light. Enligt skivbolagets hemsida har paret startat ett nytt band. Vad bandet heter framgår inte och någon ytterligare information finns varken på Brightblack-hemsidan eller på MySpace. Enda släppet från det nya icke-namngivna bandet är en kassett-EP i limiterad upplaga som såldes på internet och på spelningar i Europa redan 2009, skriver Matador. 

Fortsättning följer, förhoppningsvis ...


Brightblack Morning Lights (korta) diskografi finns här.

Fotnot: Ursprungligen hette bandet bara "Brightblack" och debuterade 2003 med albumet Ala.Cali.Tucky.

Dahlström fortfarande underground

Nyligen publicerade Sydsvenskan en genomgång av olika författares kopplingar till Malmö.* Antingen har de själva bott i staden, eller placerat sina romanfigurer där på ett eller annat sätt. Burroughs Malmöbesök nämns – ett besök som analyserats i två tidigare inlägg på Ekarkivet – och en rad andra namn dyker upp. En som däremot saknas är Sture Dahlström, vilket kan tyckas lite märkligt eftersom flera av hans karaktärer vid olika tillfällen vistas i Malmö. Dahlström själv bodde dessutom en kort tid där (i stadsdelen Slottstaden), innan han och hans fru flyttade till en nedlagd skola i Heinge utanför Lövestad.**

Antingen har Sydsvenskans kulturredaktion inte koll på Dahlströms böcker, eller gillar de helt enkelt inte dem. Oavsett vilket är det en miss att han inte omnämns. Författaren hann skriva 18 böcker och flera av dem har kommit ut i nya utgåvor, vilket är skäl nog att ge honom lite uppmärksamhet. Om än postumt.


*Sydsvenskan 28/8, 2011
**Mats Keyet, Sture Dahlström - en biografi, s 207

R.I.P. Conrad Schnitzler

Ännu en krautlegend har lämnat jordelivet; den 4 augusti dog Conrad Schnitzler (född i Düsseldorf 1937). Schnitzler medverkade på Tangerine Dreams klassiska debutskiva Electronic Meditation (1970) samt var med och grundade Kluster (vilka bytte namn till Cluster när Schnitzler lämnade gruppen).

I början av 1960-talet studerade Conrad Schnitzler ljudkonst vid Staatliche Kunstakademie Düsseldorf, där konstnären Joseph Beuys var professor (Beuys fick senare sparken från skolan). Schnitzlers framträdanden liknade ibland konstperformances och iklädd vita läderkläder gick han runt med en motorcykelhjälm med ett högtalarhorn på huvudet. Genom att vara i rörelse behövde han inte riskera att bli tillsagd av polisen att flytta på sig. 

1967 startade Schnitzler tillsammans med Hans-Joachim Roedelius och Boris Schaak Zodiak Free Arts Lab i dåvarande Västberlin, en klubb för experimentell musik där bland andra Ash Ra Tempel spelade. Under sin livstid hann Schnitzler också släppa ett stort antal soloskivor, varav flera gavs ut på egen hand på CD-R och såldes via internet. Han var verksam som musiker ända fram till sin död - sista inspelningen gjordes bara några dagar innan han dog.

En längre intervju med Conrad Schnitzler publicerades 2006 i brittiska Wire. Läs intervjun här.

Sture Dahlströms minne firas med festival

Den här månaden är det tio år sedan Sture Dahlström dog. I år är det också 50 år sedan hans debutroman Änglar blåser hårt gavs ut. Lördagen den 21 maj arrangeras Höghastighetsfestival på Teater Uno i Göteborg för att fira minnet av författaren.

Sara Ahlberg från Göteborgs Dramatiska Teater kommer att läsa Sture-texter och Björn Runges Vulkanmannen, en film om Sture Dahlström, visas under kvällen. Dessutom framför kontrabasisten Anton Blomgren en enligt programmet ”lång sugande basimprovisation”. Bakom festivalen står musikern Björn Kleinhenz.

Varför ska man läsa Sture Dahlström?
”När man läser Sture känner man sig lite mer levande, lite mer vaken. Man öppnar ögonen för saker som man inte tycker stämmer i det svenska samhället och världen i stort. Jag tror behovet av sådana författare är minst lika stort nu som någonsin innan. Dahlström står för ideal som har legat begravda i Sverige i många decennier. Han har aldrig tagit ställning politiskt, men det är tydligt att han står en klar bit till vänster på den politiska skalan. Och i takt med att välfärden helt håller på att monteras ner i Sverige tycker jag han känns mer och mer angelägen. Jag får kraft av Sture. Och det skadar inte heller med någon som inte väjer för det mer mustiga och halsbrytande i sina romaner. Uppfriskande!” skriver Björn Kleinhenz i ett mejl.

Sture har en hängiven skara fans, lite som en subkultur. Samtidigt är de etablerade medierna förvånansvärt ointresserade av honom. Vad tror du att det beror på? 

”Folk tycker väl det är jobbigt att det är så mycket knulla i böckerna. Och de saknar ju i väldigt många fall en tydlig form. Men det ska inte missförstås som slapphet från Dahlströms sida. Romanerna är djupt genomarbetade och följer sin helt egna röda tråd. En annan förklaring är att Dahlström själv tog ett sådant tydligt avstånd från sitt eget skrå. Om inspelningen av dokumentären Vulkanmannen av Björn Runge säger Dahlström t.ex. såhär: ’Om jag lät Runge göra filmen var jag övertygad om att han skulle koka ihop ett manus som helt skiljde sig från de vanliga klichéporträtten. Jag skulle naturligtvis fortfarande vara en cirkuspudel, men en cirkuspudel som dansade på glödande kol, som stod på ett ben och som tog vilda hopp rakt ut i mörkret utan att blinka.’ (Filmkonst nr48 1997)”

Om du fick rekommendera en Sture-bok för någon som aldrig läst honom, vilken skulle det bli? 

”Tango för enbenta och Huggormens tid. Böckerna handlar båda om småländske metallarbetaren Karl Andersson. En frihetskämpe som inte skyr några medel för att försöka lösgöra sig från ’mentalgulagen’ Sveriges bojor. Otroligt skarpt och roligt!” 

Vad kan man som besökare förvänta sig av ”Sture-festivalen”? 

”Man kan förvänta sig en underlig blandning som ändå har en röd tråd. Jag har verkligen försökt tänka på Sture när jag satt ihop programmet. Det ska avspegla hans författarskap genom att vara raskt och hjärtligt. Underligt och roligt om man så vill. Det kommer bli underbart.”

Festivalen äger rum lördagen den 21 maj klockan 19.00-23.30. Adressen är Esperantoplatsen 7-9. För fullständigt program besök festivalens Facebook-event.