Kusamas universum skapar wow-upplevelse

Yayoi Kusama

Gleaming Lights of the Souls (2008)

Louisiana, Humlebaek

Föreställ dig ett rum med små pingisbollstora klot hängandes i luften. Kloten består av lampor som växlar färg. Rummets väggar täcks av speglar vilka fångar upp kloten och upprepar dem i vad som tycks vara en... oändlighet. Och så vatten - som en organisk komponent i ett i huvudsak elektriskt verk.

Yayoi Kusamas mästerliga Gleaming Lights of the Souls får mig på fall på ett för dagen hektiskt Louisiana. Verket ingår i utställningen Farven i kunsten. Busslaster med pensionärer och skolungdomar trängs i utställningslokalerna. Den ouppmärksamme skulle med lätthet kunna missa dörren in till Yayoi Kusamas verk. Men kön utanför skapar nyfikenhet och gör att besökarna stannar upp. Vad pågår egentligen på andra sidan väggen?

Endast två personer åt gången tillåts gå in i rummet. När jag stiger in förstår jag varför. Det är trångt - samtidigt känns rummet oändligt. Att gå in i verket är som att få tillgång till en hemlig del av ens inre värld och Gleaming Lights of the Souls framstår som en påminnelse om människans enorma inneboende potential.

Vackert. Mystiskt. Och psykedeliskt.... Tre ord som dyker upp när jag försöker beskriva verket.

De relativt snabba färgväxlingarna skapar en dynamik och puls som är nödvändig och varje växling ger betraktaren ny energi. Om verket utförts med mindre finess hade upplevelsen inte varit lika djup och bestående. Men Yayoi Kusama ägnar sig inte åt effektsökeri. Med fingertoppskänsla har hon skapat ett eget universum som förför och hypnotiserar; så fort jag lämnat rummet längtar jag tillbaka.

Fotnot: Verket visas till och med den 13 juni 2010.

Besök Yayoi Kusamas hemsida här.

Besök Louisianas hemsida här.

C-M Edenborg: Jag kallar mig drogsocialist

Tidskriften Glänta publicerade 2007 ett temanummer om droger. Ämnet avhandlades på ett sätt som sällan sker i Sverige – nyanserat, intelligent och verklighetsförankrat. En av redaktörerna för numret var förläggaren och idéhistorikern Carl-Michael Edenborg. Han har också debatterat droger på Newsmill. Tillsammans med Daniel Berg och Ted Goldberg har Carl-Michael Edenborg bland annat skrivit ett inlägg om Portugals avkriminalisering av droger. De tre debattörernas hållning är unik i ett klimat där nolltolerans fortfarande är målet; det är få personer i Sverige som vågar föra en nyanserad debatt om narkotika.

Carl-Michael Edenborg tog en paus från arbetet med sitt nya café och berättade för Ekarkivet hur han ser på den svenska narkotikapolitiken.

Människor som är för en mera drogliberal politik försöker skilja på de olika drogernas effekter och de eventuella risker de medför, men drogmotståndarna talar oftast bara om "knark". Tror du att drogmotståndarna kommer att ge upp idén om nolltolerans?

- Ja. Faktum är att denna farliga tanke ges upp i land efter land. Det kommer även att ske i Sverige. Jag kallar mig "drogsocialist" eftersom jag menar att det är nödvändigt med ett socialt perspektiv på droger, droganvändning och drogers effekter och eftersom den nuvarande politiken är starkt orättvis ur ett klassperspektiv. De flesta som utpekas som och lever som "missbrukare" är socialt utslagna.

Ordet "missbruk" är betydligt vanligare än ordet "bruk" i tidningsartiklar om droger. Hur tycker du ämnet hanteras av svensk media? Är rapporteringen neutral?

- När det kommer till illegala substanser görs ingen skillnad mellan bruk, missbruk och rekreationsbruk. Det är ungefär som att säga att alla som dricker ett glas rödvin är alkoholister. Detta är både missvisande och farligt.

Svenskar som uttalar sig om droger på ett icke-fördömande, nyanserat sätt kallas inte sällan drogromantiker. Varför är det så svårt att tala om droger i Sverige?

- Sverige har varit ett mycket ordnat, homogent och toppstyrt samhälle i hundratals år. Statens åsikter om normalitet har haft ett enormt genomslag. När idén om narkotikans smutsighet, farlighet och samhällsomstörtande aspekter förvandlades till självklara sanningar under 60- och 70-talen fick detta ett enormt genomslag som än idag präglar debatten.

Konstnärer som Sture Johannesson, känd för "Haschflickan" och Galleri Cannabis, och Öyvind Fahlström, som gjort verket Esso-LSD, förde på 1960-talet in drogerna i den svenska konsten. Drogerna som de uppmärksammade var cannabis och hallucinogener som LSD - preparat som forskning visat orsakar mindre skada än alkohol, tobak och opiater*. Svenskarna chockades och media gick i taket. På 1990-talet var det bruket av Ecstasy som provocerade. Varför är droger som används i rekreationsbruk så kontroversiella?

- Tja, alkohol används ju mest som rekreation också, medan amfetamin används av många inom yrkeslivet men knappast är acceptabelt. När det kommer till psykedelika handlar det mycket om att användningen så flagrant strider mot idén om människan som en rationell individ som förväntas leva ordnat och nyttigt, det vill säga den lutheranska människan. Tydligen är det mycket provocerande att någon frivilligt vill gå in i psykotiska/mystiska tillstånd.

Svenska Dagbladet publicerade den 24 februari 2010 en artikel om "Portugals mjuka knarklinje". Där kunde man läsa att "förändringen grundade sig på synen att missbruk måste ses som ett folkhälsoproblem snarare än som kriminell aktivitet." När tror du kopplingen droger och synd/kriminalitet upphör?

- Det sker gradvis nu. Ingen av dem är egentligen något nytt synsätt, modellen fanns redan på 1800-talet, men den ena sidan har ibland dominerat över den andra. Just nu tycks synen på missbruk som en sjukdom snarare än ett brott vara på väg att ta över, vilket förmodligen kommer att rädda många liv.

*Enligt medicinska tidskriften The Lancet (24/3, 2007, vol 369). Uppgiften är hämtad från Glänta nr 2-3, 2007.

Fotnot: Intervjun gjordes via e-mail.

Fakta:

Carl-Michael Edenborg driver Vertigo förlag.

Daniel Berg är doktorand i ekonomisk historia vid Stockholms universitet.

Ted Goldberg är professor i sociologi på högskolan i Gävle.

Länkar:

I Glänta 2-3.07 publicerades texten Drogerna och skrivandet av Carl-Michael Edenborg och Daniel Berg. Läs texten här.

Läs inlägget på Newsmill av Carl-Michael Edenborg, Daniel Berg och Ted Goldberg här.

Artikeln i SvD som nämns i intervjun går att läsa här.

Porträttmålare blev abstrakt konstnär efter möte med väsen

Den svenska konstnären Hilma af Klint (1862-1944) ingick i en grupp som kallade sig De fem. Gruppen ägnade sig åt spiritistiska seanser. Det var under en sådan seans som Hilma af Klint fick ett meddelande av ett andligt väsen om att hon skulle ägna sig åt "mediumistiska målningar". Hennes konstnärskap tog en ny riktning; porträttmålaren Hilma af Klint började göra abstrakt konst.

Hilma af Klint

Hilma af Klint var ingen vanlig kvinna för sin tid. 1880 började hon sin långa utbildning till konstnär. Först på Tekniska skolan i Stockholm. Därefter en fem år lång utbildning på Konstakademin. Få människor hade på 1800-talet möjlighet att utbilda sig till yrket. Men så var också Hilma af Klint född på ett slott.

På 1910-talet bodde Hilma af Klint med sin mamma på Munsön. När hennes mamma dog lämnade Hilma ön och flyttade till Helsingborg. Mammans sjuksköterska, Thomasine Andersson, följde med på flytten. Liksom Hilma af Klint var hon intresserad av antroposofi och de två blev livskamrater. Varje år reste de till Dornach i Schweiz. Det var där som de lärde känna Rudolf Steiner, antroposofins grundare, som levde i staden. Under den här tiden introduceras Hilma af Klint för Rudolf Steiners egna konstteori. Mötet med honom gjorde så starkt intryck på henne att hon började måla i den antroposofiska andan.

Hilma, Thomasine och... Rudolf. I Schweiz. På 1920-talet. Visst skapar dessa ord intressanta bilder i huvudet? Hilma och Thomasine på ett tåg genom Europa. För att besöka Rudolf Steiner. Om man bara kunde höra vad de tre pratade om på sammankomsterna i Dornach.

Efter ett antal år i Helsingborg flyttade Hilma af Klint till Lund och bodde där i nio år. 1940 dog hennes följeslagare Thomasine. Hilma af Klint återvände till Stockholm, närmare bestämt Djursholm, där hon bodde med sin kusin. Tiden i Djursholm blev kort. Samma år som Hilma af Klint bosatte sig där dog hon efter skadorna orsakade av en trafikolycka.

Hilma af Klint lämnade efter sig över 1000 verk. Bilderna testamenterade hon till sin brorson. Enligt testamentet fick verken inte visas förrän 20 år efter hennes död. Men det dröjde ännu längre innan de ställdes ut. 1986, 42 år efter hennes död, visades Hilma af Klints verk på utställningen The Spiritual in Art. Abstract Painting 1890-1985 på Los Angeles County Museum of Art (LACMA).

Hilma af Klint är starkt förknippad med New Age-fenomenet antroposofi. Den som inte har problem med de religiösa (kristna) referenserna i hennes verk möter ett spännande konstnärskap.

I skuggan av John en Coltrane med harpa

1970. Rockstjärnorna Jimi Hendrix och Janis Joplin dör , Baader-Meinhofligan når löpsedlarna och världens första jumbojet, Boeing 747, sätts i trafik. Farväl 60-tal.

Samma år gjorde jazzmusikern Alice Coltrane (1937-2007) två av sina bästa album: Ptah, the El Daoud och Journey in Satchidananda.

Titelspåret på sistnämnda är min personliga favorit. En basgång spelad av Cecil McBee och ljudet av en tampura trakterad av en musiker vid namn Tulsi introducerar låten. De fyra tonerna från tampuran repeteras genom hela inspelningen och skapar en ram inom vilken bandet skapar något… alldeles fantastiskt.

Saxofonisten Pharoah Sanders medverkar också på inspelningen. Att han valde att spela med Alice Coltrane känns helt logiskt – deras musik är starkt besläktad. På titelspåret på Journey in Satchidananda kombinerar Pharoah Sanders flera olika känslolägen. Genom sin sopransax blåser han sorg, andlig eufori och en rad andra stämningar som jag inte vet namnen på.

Men utan Alice Coltranes närvaro hade låten inte fått samma kosmiska elegans. Hennes harpa rycker tag i mig likt en varm vind över en sommaräng. Alice Coltranes musik är fylld av det där som brukar kallas själ. Ibland är hennes musik tung. Ibland svår och komplicerad. Men aldrig utan hopp. 

Det sägs att Alice Coltrane ogillades av flera av samtidens jazzkritiker. Man kan inte låta bli att undra om det handlade om att hon var kvinna i en starkt mansdominerad värld. Alice Coltrane var gift med jazzgiganten John Coltrane. Skulle man rent av kunna kalla henne jazzens Yoko Ono? Kritikernas ogillande handlade möjligen också om att de tyckte att hon var för flummig. Visst, Alice Coltrane var en djup typ. Men det är också det som gör hennes musik så bra; hennes spirituella flumjazz har en ton och en klang som berör än idag, fyrtio år senare.

Alice Coltrane stod länge i skuggan av maken John, det hyllade geniet. Sistnämnda kastade långa skuggor. Det skulle dröja till 1990-talet innan Alice Coltranes musik upptäcktes av en ny publik. Unga musiker, DJs och hipsters letade upp hennes plattor och hörde saker i låtarna som förmodligen gick hennes samtids jazzkritiker helt förbi. De unga fansen lockades av den introverta, nästan psykedeliska, stämningen i hennes inspelningar.

Gillar man psykedelisk musik – eller kalla det kosmisk, spirituell – bör man förr eller senare kolla in Alice Coltrane. Chansen är stor att man hittar en artist att älska för livet.

The Verve Music Group representerar Alice Coltrane. Lyssna på ljudklipp från hennes skivor här.

Psykedelisk seriestripp på Moderna i Malmö

Bor man i södra Sverige och är intresserad av konst från 1960-talet finns det fortfarande chans att se utställningen Spektakulära tider på Moderna Museet Malmö.

På utställningen visas bland annat John-E Franzéns legendariska Hell's Angels of California, United States of America (1966-1969). Mäktig och frånstötande på samma gång; det är svårt att slita ögonen från bilden. Hade Franzén läst Hunter S. Thompsons reportagebok Hell's Angels - A Strange and terrible saga (1966) när han gjorde verket? Precis som Thompsons bok förmedlade Franzén den ambivalenta känsla av fascination och rädsla som många människor kände inför motorcykelgänget under 1960-talet.

Spektakulära tider visar också Öyvind Fahlströms Sitting... från 1962. Verket framstår som en cut-up av bilder från en serietidning. Min blick flackar runt över bildytan. Söker efter logik. Efter en stund ger jag upp och konstaterar att Fahlströms psykedeliska "seriestripp" funkar lika bra utan narrativa inslag.

Det finns anledning att dröja kvar vid sistnämnda en stund. Fahlström är mest känd som konstnär, men arbetade också bland annat som översättare och journalist - några av de texter som han skrev för undergroundtidningen Puss var refuserade artiklar från DN!

Fahlström har också beskrivits som "psykonaut" (det vill säga en person som använder hallucinogener) och hans intresse för droger var ingen hemlighet; i ett program på Sveriges Television chockades de svenska tittarna när Fahlström i sändning tände en pipa med vad han påstod var hasch.

Tyvärr skickade Moderna Museet i Stockholm inte ner Fahlströms fantastiska Esso-LSD (1967) till Malmö-uställningen, ett verk som består av två skyltar. En av dessa är identisk med de som oljebolaget Esso, numera Statoil, använde sig av. Den andra har exakt samma form men i stället för "Esso" står det "LSD" på skylten. Att referenser till drogen letade sig in i konsten var helt logiskt*. LSD var på 1960-talet inte ett undergroundfenomen, som det senare kom att bli. Miljontals västerlänningar tog drogen och efterdyningarna märks än idag - även på en konsthall i Malmö.


Spektakulära tider på Moderna Museet Malmö visas till den 27:e februari.
*Sture Johannessons briljanta Andrée Will Take A Trip! (1969) är ett annat exempel.

1960-talets experimentella reportage fortfarande unika

Kan journalistik vara hippt och nyskapande? Under ett antal år under 1960- och 1970-talen hade en grupp amerikanska journalister de vassaste pennorna. Med långa reportage i litterär stil berättade man sanna (nåja...) historier om idealistiska hippies, primitiva motorcykelgäng och svala fotomodeller.

Tom Wolfe och E.W. Johnsons antologi The New Journalism (1973) är förstås tänkt som en ingång till genren med samma namn. För den som vill få koll på de viktigaste personerna och reportagen är boken, åtminstone på pappret, en bra start. Varje text introduceras av Tom Wolfe på ett underhållande sätt; välskrivna och läsvärda tillhör dessa bokens höjdpunkter.

Men varför är jag inte redo att utnämna The New Journalism till den optimala ingången till genren? En av orsakerna är bokens längd som drar ner läsupplevelsen; The New Journalism innehåller helt enkelt för många exempel. En sträckläsning av boken är en mastig och, tyvärr, stundtals lite tröttsam upplevelse. De 430 sidorna hade utan vidare kunnat redigeras ner till 300 hundra där det allra bästa ur genren presenterats. Det kan tyckas märkligt att man valde att klämma in så mycket exempel från genren. Kanske handlade det om att man ivrigt ville visa upp hur... duktiga "vanliga" journalister hade blivit på att skriva - skriva som "riktiga" författare. "Se, här! Vi kan också!" tycks boken signalera. Detta gör förstås inte antologin mindre intressant. Tom Wolfe och kompani nöjde sig inte med att vara simpla journalister, utan det här gänget hade uppenbara konstnärliga ambitioner. Dessa ambitioner måste beundras. Hur ofta händer det att du idag imponeras av det grymma, nyskapande och innovativa språket hos en journalist på en dagstidning? Min gissning: aldrig.

Genrens mästare är otvivelaktigt Tom Wolfe. Hans styrka låg i hans känsla för att leta upp intressanta, ofta udda, människor och därefter skriva texter som inte sällan var starkt experimentella. Texter som skulle få de flesta språklärare att se rött och säga "så där kan man inte skriva"! Wolfe (som är en skicklig stilist) fyllde sina reportage med versaler, utropstecken och passager som mera liknade dikter än löpande text.

Vid sidan om Wolfe var Hunter S. Thompson en viktig förnyare. I The New Journalism finns ett utdrag ur hans bok The Hell's Angels - A Strange and Terrible Saga. Det korta exemplet gör inte Thompson rättvisa. Boken är en av de bästa reportageböckerna som har skrivits. Mitt råd: Börja inte med att läsa texten i antologin utan läs hela boken direkt!

Att döma av urvalet i The New Journalism var genren starkt mansdominerad: Av 23 texter är endast två skrivna av kvinnor - Joan Didion och Barbara L. Goldsmith. Didions text är hämtad från hennes klassiska essäsamling Slouching Towards Bethlehem. Goldsmiths La Dolce Viva handlar om en person, Viva, som var en del av Andy Warhols The Factory. Artikeln publicerades i veckotidningen New York. La Doce Viva var nära att orsaka tidningens fall, då ett flertal annonsörer tyckte innehållet var för kontroversiellt.

Läs gärna The New Journalism - men läs först någon av de klassiska reportageböckerna som kom innan. Som ingång till genren har antologin sina svagheter. Som komplement är den däremot given. Inte minst för Tom Wolfes presentationer och klassiska artiklar som La Dolce Viva.

Tre lästips inom genren new journalism från Ekarkivet:

1. Tom Wolfe - The Electric Kool-Aid Acid Test (1968)

2. Hunter S. Thompson - The Hell's Angels - A Strange and Terrible Saga (1966)

3. Joan Didion - Slouching Towards Bethlehem (1968)

Collagekonst för psykonauter

Bortglömd och förpassad till historieböckernas notiser; det är tyvärr få som känner till den i San Francisco baserade tyske konstnären Sätty (även stavat "Satty"). Svartvita collage föreställande märkliga inre landskap var hans signum. Avsaknaden av färg bidrog till bildernas mörka och dystopiska uttryck. De framstod som en motsats till de färgexplosioner som hans kollegor ägnade sig åt under sextiotalets hippievåg. Men Sättys konst var likväl psykedelisk. Verken bär på starkt hallucinatoriska motiv och förlagorna tycks hämtade från upplevelser under förändrade medvetandetillstånd.

Den som söker information om Sätty på Internet kommer tyvärr inte så långt. Det finns väldigt lite skrivet om konstnären. En person vid namn Claudio Moure har byggt en hemsida dedikerad Sätty, eller Wilfried Sätty, som han också kallades. (Hans riktiga namn var Wilfried Podriech.) Hemsidan om Sätty är daterad 1996. Det är den enda sida jag lyckas hitta på nätet som exklusivt handlar om konstnären. Där finns bland annat en bild på Sättys dödscertifikat. "Deceased fell from ladder to floor", står det. Året var 1982.

San Franscisco-konstnären Michael Bowen, berättar i en text med titeln Sätty is Dead på hemsidan om sin konstnärskollega och vän:

"Everybody who visited San Francisco or was part of the Citys hip scene from actor Mike Douglas to Herb Caen to Wim Wenders to me to the multitudes of assorted freaks, porn stars , lawyers, politicians and dope gangsters all wanted to crawl down the hole into Sattys Bunker . For a while it was the underground place to see and be seen. And then in the late 70s Sattys scene began to slowly crash".

De sista åren i Sättys liv var svåra. Hans hälsa var i dåligt skick efter en bilolycka där han bröt foten. "Satty looked terrible, his face and hands were bloated and splotchy from the cheap vodka which he drank for the pain in his foot straight out of the bottle", skriver Bowen.

Sätty må vara bortglömd för de flesta. Men den som gör sig besväret att bekanta sig med hans bilder hittar ett konstnärskap som är både komplext och förbryllande.

Läs mer om Sätty här.
Ett urval av Sättys bilder hittar man här.

Böckerna The Cosmic Bicycle (1971) och Time Zone (1973) innehåller Sättys verk.

Sätty gjorde också bilderna till The Illustrated Edgar Alan Poe (1976). Boken innehåller sammanlagt 80 illustrationer.

The Archaic Revival (1991) av författaren och filosofen Terence McKenna innehåller ett flertal av Sättys collage, vilket gjorde hans bilder kända för en ny generation.