Konstnär skapade psykedelisk filmklassiker efter svampjakt

1962 lämnade den amerikanske videokonstnären Bruce Conner (1933-2008) San Francisco för att bo i Mexiko. Själv har han sagt att flytten handlade om att vänta ut nästa atombomb. Under Bruce Conners ettåriga vistelse i Mexiko fick han besök av psykologiprofessorn Timothy Leary, senare känd för att ha populariserat drogen LSD.

Tillsammans gav de sig ut på svampexkursioner på den mexikanska landsbygden. Det var förstås inte vanliga soppar som Bruce Conner och Timothy Leary letade efter, utan de visionära svampar som innehåller det hallucinogena ämnet psilocybin. Svamparna hade redan använts under mycket lång tid av schamaner, men efter en artikel publicerad i Life 1957, skriven av bankmannen R. Gordon Wasson, började även västerlänningar att intressera sig för hallucinogena svampar.

Det är oklart om konstnären och psykologiprofessorn faktiskt hittade vad de sökte. Men exkursionerna resulterade i Bruce Conners psykedeliska 16-milimetersfilm LOOKING FOR MUSHROOMS (hans titlar skrevs alltid med versaler). En första version färdigställdes 1965, då som en loop ämnad att projiceras utan avbrott. Två år senare inkluderade Bruce Conner The Beatles-låten Tomorrow Never Knows i verket. John Lennons text, med fraser som "Turn off your mind, relax and float downstream", är tagen från Timothy Learys "trippmanual" The Psychedelic Experience, vilken i sin tur är en bearbetning av den tibetanska dödsboken.

I mitten av 1990-talet redigerade Bruce Conner om filmen ännu en gång. LOOKING FOR MUSHROOMS förlängdes till 15 minuter och fick ett nytt soundtrack. Den nya versionen innehöll Terry Rileys Poppy Nogood And The Phantom Band, också det ett utmärkt val. Terry Rileys vibrerande och nervöst hetsiga tape-loopar manar till djup introspektion och är som gjorda för Bruce Conners bilder.

Ladda ner LOOKING FOR MUSHROOMS (15-minutersversionen) via bloggen The Sound Of Eye här.

Färgstark revoltör blickar bakåt

"Skända flaggan. Vägra vapen. Svik fosterlandet. Var onationell."
 
Orden är hämtade från Carl Johan De Geers legendariska affisch Skända flaggan från 1967. Hans uppmaning sågs knappast med blida ögon; konstnären dömdes för skymfande av rikssymbol och uppvigling.

Under 1960- och 1970-talen var Carl Johan De Geer vad man skulle kunna kalla en mångsysslare. Förutom att trycka affischer arbetade han som fotograf, filmare, scenograf och musiker. Han var också en av personerna bakom kultförklarade tidningen Puss. Som om detta inte var nog var han med och startade textilkonstnärskollektivet 10-gruppen och på 1970-talet blev han känd för TV-serien Tårtan, som han gjorde tillsammans med kollegan och vännen Håkan Alexandersson.

Den som är intresserad av att veta mer om Carl Johan De Geer bör förstås läsa hans självbiografi Jakten mot nollpunkten (2008). Boken är också viktig för de som vill få inblick i 1960-talets svenska motkultur. Jo, det fanns en sådan. Även i Sverige. 

För Carl Johan De Geer kom 1960-talet ”väldigt lämpligt”, som han själv uttrycker det. ”Det tidiga 60-talet var avantgardism, experiment, brott mot de gamla borgerliga konventionerna. 60-talet – visst var det vackert.”

Nu låter det säkert som att Carl Johan De Geer och hans bohemvänner bara gick runt och skrattade av lycka över att vara unga och lovande under decenniet som gav världen Beatleshysteri och Summer of love. Men han är noga med att poängtera att 1960-talet också handlade om att bo i rivningshus med drag och iskallt vatten. Och på det psykiska planet var det en tid präglad av sömnlöshet och oro.

Boken handlar framför allt om att vara klassresenär. Nedåt. Mot fattigdom. I Jakten mot nollpunkten berättar han med humor och självdistans till exempel om hur han tvingats agera jultomte på ett varuhus. Yes, du hörde rätt, jultomte.

Och visst tjänar jultomtehistorien som utmärkt exempel på hur svårt det kan vara att arbeta som kulturarbetare. Det spelar liksom ingen roll om man har kultförklarade TV-serier på sitt CV; i slutet av månaden ska räkningarna betalas. Annars… ja, vi vet ju alla vad som händer då.

Den generation konstnärer som Carl Johan De Geer tillhörde på 1960-talet föraktade etablissemanget. Föraktet var ömsesidigt – de svenska konstnärerna på den här tiden sågs inte sällan som bråkstakar och provokatörer. Likheterna med den amerikanska hippierörelsen fanns där förstås. Därför är det förvånande att Carl Johan De Geer ventilerar ett uttalat hippieförakt i boken.

”Vi var inte långhåriga, smutsiga, lata eller inriktade på missbruk”, skriver Carl Johan De Geer. Att reducera en hel rörelse till en hop lata missbrukare som inte tvättade sig är oseriöst. Plötsligt ser han världen ur samma inskränkta ögon som de människor som provocerades av konstnären.

Den största styrkan med Jakten mot nollpunkten är Carl Johan De Geers ärliga ton. Under läsningen får jag en känsla av att konstnären skriver precis vad han tänker utan att först fundera över vad folk ska tycka. Han räds till exempel inte för att kalla sig själv för kommunist. Ett annat exempel: Carl Johan De Geer var trombonist i Blå Tåget i 29 år. Den långa tiden i bandet hindrar inte honom från att beskriva sig själv som djupt omusikalisk. Som sagt, en befriande ärlighet.

Den svenska flaggan står i brand. Röda lågor äter upp den blågula symbolen - färgerna i Skända flaggan är starka. Det är svårt att tänka sig samma tryck i svartvitt. Det hade liksom inte varit samma sak.

Carl Johan De Geer säger att det inte var en slump att han blev formgivare. Färgen blev ett sätt att ställa sig i opposition mot borgerligheten. Han var trött på de bruna hem som han omgav sig med och fyllde därför sitt eget hem med färg. ”Jag hade ett så färgsprakande hem att mina släktingar nekade att besöka mig”, skriver han.

Men idag verkar Carl Johan De Geer ha tappat tron på färgernas kraft: ”Jag har många bruna möbler numera, ganska få färger och väldigt lite musik.” Orden gör ont i hjärtat. Jag läser meningen igen för att försäkra mig om att jag inte har läst fel. 

Varför denna uppgivenhet Carl Johan De Geer? Du gillar ju färg! Och musik!

Hans värderingar tycks i alla fall inte ha förändrats något nämnvärt. Adeln, kungahuset, kyrkan och religionen ser han även idag som en "sorglig, patriarkal feodal odemokratisk kvarleva från medeltiden".

C-M Edenborg reciterar dikt om Augustpriset

I en video publicerad på YouTube reciterar förläggaren Carl-Michael Edenborg en "upphittad" konkretistisk dikt om Augustpriset, som sedan 1989 delas ut av Svenska Förläggareföreningen.

I samband med att Vertigo-förläggaren funderade på att skicka in nomineringsförslag, tog han reda på vilka förlag som blivit nominerade till prisets skönlitterära del de senaste åren. Resultatet var nedslående; dominansen från en handfull mäktiga aktörer, i synnerhet Bonniers, var i det närmaste total.

"Alla svenska förlag kan anmäla böcker till Augustpriset", står det på Augustprisets hemsida.

"Men endast ett fåtal har möjlighet att bli nominerade."

Nej, det där sista står förstås inte på sajten. Fast det är så verkligheten ser ut, vilket Carl-Michael Edenborg upplyser om i dikten.

Odödlighetens gåta

Gevärsskott. Blod. Och döda kroppar. Ur kulhålen flyger fåglar.

Inledningen på filmen The Holy Mountain (1973) av Alejandro Jodorowsky är en ansträngande upplevelse. Men också fängslande. Det är svårt att inte ryckas med i det komplexa kollage som regissören kastar i ansiktet på tittaren. Efter den våldsamma starten läggs betoningen på mystiken. Men varför en så blodig inledning?

Alejandro Jodorowsky har sagt att det inte går att göra en mystisk film utan våld; hemska saker och vackra saker hänger ihop.

The Holy Mountain är en i huvudsak visuell och fåordig upplevelse. Den första dialogen äger rum en halvtimme in i filmen. Scenografin och kostymerna är förföriska. Det visuella står i fokus. Även musiken fyller en viktig funktion och de österländska etno-klangerna förstärker den spirituella känslan i filmen.

Filmen brukar peppras med adjektiv som bisarr, surrealistisk, mystisk, brutal och obegriplig. Att The Holy Mountain triggar den här typen av reaktioner är förståeligt. Filmen innehåller mängder av referenser till mysticism, psykologi och religion. Det hjälper förstås om man är bevandrad i dessa fält, fast det är inget måste.

Till en början kan det verka som om The Holy Mountain inte handlar om någonting. Men efter en stund framträder en historia som, utan att avslöja för mycket, kan kokas ner till följande: En Kristusliknande man som benämns som ”tjuv” möter en alkemist. Den senare introducerar tjuven för sju andra ”tjuvar”, vilka beskrivs som de mäktigaste personerna på planeten. Tillsammans beger sig gruppen ut för att söka efter hemligheten bakom... odödligheten.

Filmen fascinerar såväl som irriterar. Några av scenerna är direkt patetiska. Men utan mod att ta ut svängarna blir det inga storverk och stundtals är filmen också briljant; i flödet av händelser och situationer slår det gnistor som gör att The Holy Mountain förtjänar det slitna epitetet ”kultklassiker”. Alejandro Jodorowskys ohämmade experimentlusta måste beundras – det är svårt att föreställa sig något liknande idag.

En av mina favoritscener i filmen är den när vapentillverkaren Isla berättar om de vapen hon tillverkar. Scenen innehåller en för tiden nödvändig kritik mot hippierörelsen, vilken framförs med en stor skopa humor: ”The young generation needs arms for its marches and sit-ins”, säger hon. ”We have psychedelic shotguns… grenade necklaces… rock and roll weapons… mystical weapons for Buddhists… Jews… and Christians”, fortsätter Isla till ljudet av tidstypisk 1960-talsrock. Scenen är fantastisk och replikerna en underhållande känga till en hippierörelse som kort innan den kollapsade mest framstod som fåfäng och ytlig.

Att se The Holy Mountain är till en början otroligt förvirrande. Graderande termer som ”bra” eller ”dåligt” är irrelevanta i sammanhanget. När förvirringen lagt sig tar nyfikenheten över och den raffinerande estetiken – kostymerna, scenografin, formerna – blir svår att värja sig emot. Och så förstås alla symboler som måste avkodas. Men vad vill Alejandro Jodorowsky uppnå med The Holy Mountain? Kanske är den ett försök att hela mänskligheten. Enligt Alejandro Jodorowsky är världen sjuk. Därför måste vi göra terapeutiska filmer, menar han. 


Se trailern för filmen här.

Den som vill veta mer om Alejandro Jodorowsky bör läsa Damien Loves intervju med regissören. Intervjun går att läsa här.

5 fakta:

Alejandro Jodorowsky använder ofta djur i sina filmer och har anklagats för att exploatera djur i konstens namn. Själv förnekar regissören detta.

George Harrison från The Beatles var aktuell i rollen som tjuven, men drog sig ur när det visade sig att han var tvungen att få stjärten rengjord framför kameran.

John Lennon och Yoko Ono hjälpte till att finansiera filmen.

Inför inspelningen av The Holy Mountain ägnade sig skådespelarna åt andliga övningar utformade av Oscar Ichazo från Arica institute, en grupp inom det som kallas "human potential movement". Oscar Ichazo instruerade också Alejandro Jodorowsky att ta LSD som ett led i hans andliga utforskande.

Vid inspelningen av scenerna då några av karaktärerna i filmen dör och sedan återföds gav Alejandro Jodorowsky skådespelarna psykedeliska svampar.

Kusamas universum skapar wow-upplevelse

Yayoi Kusama

Gleaming Lights of the Souls (2008)

Louisiana, Humlebaek

Föreställ dig ett rum med små pingisbollstora klot hängandes i luften. Kloten består av lampor som växlar färg. Rummets väggar täcks av speglar vilka fångar upp kloten och upprepar dem i vad som tycks vara en... oändlighet. Och så vatten - som en organisk komponent i ett i huvudsak elektriskt verk.

Yayoi Kusamas mästerliga Gleaming Lights of the Souls får mig på fall på ett för dagen hektiskt Louisiana. Verket ingår i utställningen Farven i kunsten. Busslaster med pensionärer och skolungdomar trängs i utställningslokalerna. Den ouppmärksamme skulle med lätthet kunna missa dörren in till Yayoi Kusamas verk. Men kön utanför skapar nyfikenhet och gör att besökarna stannar upp. Vad pågår egentligen på andra sidan väggen?

Endast två personer åt gången tillåts gå in i rummet. När jag stiger in förstår jag varför. Det är trångt - samtidigt känns rummet oändligt. Att gå in i verket är som att få tillgång till en hemlig del av ens inre värld och Gleaming Lights of the Souls framstår som en påminnelse om människans enorma inneboende potential.

Vackert. Mystiskt. Och psykedeliskt.... Tre ord som dyker upp när jag försöker beskriva verket.

De relativt snabba färgväxlingarna skapar en dynamik och puls som är nödvändig och varje växling ger betraktaren ny energi. Om verket utförts med mindre finess hade upplevelsen inte varit lika djup och bestående. Men Yayoi Kusama ägnar sig inte åt effektsökeri. Med fingertoppskänsla har hon skapat ett eget universum som förför och hypnotiserar; så fort jag lämnat rummet längtar jag tillbaka.

Fotnot: Verket visas till och med den 13 juni 2010.

Besök Yayoi Kusamas hemsida här.

Besök Louisianas hemsida här.

C-M Edenborg: Jag kallar mig drogsocialist

Tidskriften Glänta publicerade 2007 ett temanummer om droger. Ämnet avhandlades på ett sätt som sällan sker i Sverige – nyanserat, intelligent och verklighetsförankrat. En av redaktörerna för numret var förläggaren och idéhistorikern Carl-Michael Edenborg. Han har också debatterat droger på Newsmill. Tillsammans med Daniel Berg och Ted Goldberg har Carl-Michael Edenborg bland annat skrivit ett inlägg om Portugals avkriminalisering av droger. De tre debattörernas hållning är unik i ett klimat där nolltolerans fortfarande är målet; det är få personer i Sverige som vågar föra en nyanserad debatt om narkotika.

Carl-Michael Edenborg tog en paus från arbetet med sitt nya café och berättade för Ekarkivet hur han ser på den svenska narkotikapolitiken.

Människor som är för en mera drogliberal politik försöker skilja på de olika drogernas effekter och de eventuella risker de medför, men drogmotståndarna talar oftast bara om "knark". Tror du att drogmotståndarna kommer att ge upp idén om nolltolerans?

- Ja. Faktum är att denna farliga tanke ges upp i land efter land. Det kommer även att ske i Sverige. Jag kallar mig "drogsocialist" eftersom jag menar att det är nödvändigt med ett socialt perspektiv på droger, droganvändning och drogers effekter och eftersom den nuvarande politiken är starkt orättvis ur ett klassperspektiv. De flesta som utpekas som och lever som "missbrukare" är socialt utslagna.

Ordet "missbruk" är betydligt vanligare än ordet "bruk" i tidningsartiklar om droger. Hur tycker du ämnet hanteras av svensk media? Är rapporteringen neutral?

- När det kommer till illegala substanser görs ingen skillnad mellan bruk, missbruk och rekreationsbruk. Det är ungefär som att säga att alla som dricker ett glas rödvin är alkoholister. Detta är både missvisande och farligt.

Svenskar som uttalar sig om droger på ett icke-fördömande, nyanserat sätt kallas inte sällan drogromantiker. Varför är det så svårt att tala om droger i Sverige?

- Sverige har varit ett mycket ordnat, homogent och toppstyrt samhälle i hundratals år. Statens åsikter om normalitet har haft ett enormt genomslag. När idén om narkotikans smutsighet, farlighet och samhällsomstörtande aspekter förvandlades till självklara sanningar under 60- och 70-talen fick detta ett enormt genomslag som än idag präglar debatten.

Konstnärer som Sture Johannesson, känd för "Haschflickan" och Galleri Cannabis, och Öyvind Fahlström, som gjort verket Esso-LSD, förde på 1960-talet in drogerna i den svenska konsten. Drogerna som de uppmärksammade var cannabis och hallucinogener som LSD - preparat som forskning visat orsakar mindre skada än alkohol, tobak och opiater*. Svenskarna chockades och media gick i taket. På 1990-talet var det bruket av Ecstasy som provocerade. Varför är droger som används i rekreationsbruk så kontroversiella?

- Tja, alkohol används ju mest som rekreation också, medan amfetamin används av många inom yrkeslivet men knappast är acceptabelt. När det kommer till psykedelika handlar det mycket om att användningen så flagrant strider mot idén om människan som en rationell individ som förväntas leva ordnat och nyttigt, det vill säga den lutheranska människan. Tydligen är det mycket provocerande att någon frivilligt vill gå in i psykotiska/mystiska tillstånd.

Svenska Dagbladet publicerade den 24 februari 2010 en artikel om "Portugals mjuka knarklinje". Där kunde man läsa att "förändringen grundade sig på synen att missbruk måste ses som ett folkhälsoproblem snarare än som kriminell aktivitet." När tror du kopplingen droger och synd/kriminalitet upphör?

- Det sker gradvis nu. Ingen av dem är egentligen något nytt synsätt, modellen fanns redan på 1800-talet, men den ena sidan har ibland dominerat över den andra. Just nu tycks synen på missbruk som en sjukdom snarare än ett brott vara på väg att ta över, vilket förmodligen kommer att rädda många liv.

*Enligt medicinska tidskriften The Lancet (24/3, 2007, vol 369). Uppgiften är hämtad från Glänta nr 2-3, 2007.

Fotnot: Intervjun gjordes via e-mail.

Fakta:

Carl-Michael Edenborg driver Vertigo förlag.

Daniel Berg är doktorand i ekonomisk historia vid Stockholms universitet.

Ted Goldberg är professor i sociologi på högskolan i Gävle.

Länkar:

I Glänta 2-3.07 publicerades texten Drogerna och skrivandet av Carl-Michael Edenborg och Daniel Berg. Läs texten här.

Läs inlägget på Newsmill av Carl-Michael Edenborg, Daniel Berg och Ted Goldberg här.

Artikeln i SvD som nämns i intervjun går att läsa här.

Porträttmålare blev abstrakt konstnär efter möte med väsen

Den svenska konstnären Hilma af Klint (1862-1944) ingick i en grupp som kallade sig De fem. Gruppen ägnade sig åt spiritistiska seanser. Det var under en sådan seans som Hilma af Klint fick ett meddelande av ett andligt väsen om att hon skulle ägna sig åt "mediumistiska målningar". Hennes konstnärskap tog en ny riktning; porträttmålaren Hilma af Klint började göra abstrakt konst.

Hilma af Klint

Hilma af Klint var ingen vanlig kvinna för sin tid. 1880 började hon sin långa utbildning till konstnär. Först på Tekniska skolan i Stockholm. Därefter en fem år lång utbildning på Konstakademin. Få människor hade på 1800-talet möjlighet att utbilda sig till yrket. Men så var också Hilma af Klint född på ett slott.

På 1910-talet bodde Hilma af Klint med sin mamma på Munsön. När hennes mamma dog lämnade Hilma ön och flyttade till Helsingborg. Mammans sjuksköterska, Thomasine Andersson, följde med på flytten. Liksom Hilma af Klint var hon intresserad av antroposofi och de två blev livskamrater. Varje år reste de till Dornach i Schweiz. Det var där som de lärde känna Rudolf Steiner, antroposofins grundare, som levde i staden. Under den här tiden introduceras Hilma af Klint för Rudolf Steiners egna konstteori. Mötet med honom gjorde så starkt intryck på henne att hon började måla i den antroposofiska andan.

Hilma, Thomasine och... Rudolf. I Schweiz. På 1920-talet. Visst skapar dessa ord intressanta bilder i huvudet? Hilma och Thomasine på ett tåg genom Europa. För att besöka Rudolf Steiner. Om man bara kunde höra vad de tre pratade om på sammankomsterna i Dornach.

Efter ett antal år i Helsingborg flyttade Hilma af Klint till Lund och bodde där i nio år. 1940 dog hennes följeslagare Thomasine. Hilma af Klint återvände till Stockholm, närmare bestämt Djursholm, där hon bodde med sin kusin. Tiden i Djursholm blev kort. Samma år som Hilma af Klint bosatte sig där dog hon efter skadorna orsakade av en trafikolycka.

Hilma af Klint lämnade efter sig över 1000 verk. Bilderna testamenterade hon till sin brorson. Enligt testamentet fick verken inte visas förrän 20 år efter hennes död. Men det dröjde ännu längre innan de ställdes ut. 1986, 42 år efter hennes död, visades Hilma af Klints verk på utställningen The Spiritual in Art. Abstract Painting 1890-1985 på Los Angeles County Museum of Art (LACMA).

Hilma af Klint är starkt förknippad med New Age-fenomenet antroposofi. Den som inte har problem med de religiösa (kristna) referenserna i hennes verk möter ett spännande konstnärskap.