Virpi Pahkinen i DN

I Dagens Nyheters söndagsbilaga intervjuas svenskfinska solodansaren och koreografen Virpi Pahkinen.

I intervjun berättar hon bland annat om när hon reste till Ecuador och tog den hallucinogena växtdrogen ayahuasca, en upplevelse som hon beskriver som "ett möte med Gud". Och vid ett besök i Vietnam åt Virpi Pahkinen ett ...pulserande ormhjärta, utskuret ur en levande orm.

"Mina verk har ofta ormtema, och jag hade läst att just den här sortens orm innehöll naturligt amfetamin, och att det gav en väldig kraft att äta den. Jag drack även ormens galla och blod", säger Virpi Pahkinen.

Men Virpi Pahkinens liv består inte enbart av spirituella experiment och mystiska riualer. Bakom hennes framgångar som dansare ligger år av hårt arbete; inför större framträdanden repeterar hon fem till sex timmar varje dag.

Nämnda intervju finns så vitt jag vet tyvärr endast återgiven i söndagens papperstidning. Om man inte har tillgång till denna, rekommenderas en annan intervju med dansaren publicerad 2002 i DN. I artikeln berättar Virpi Pahkinen om Bardo, en dansföreställning inspirerad av Den Tibetanska Dödsboken. Sistnämnda är en helig skrift inom den tibetanska buddhismen. Skriften läses för nyligen avlidna och syftar till att ge vägledning in i döden.


Läs intervjun här.

Sabrina Rattés hägringar

Wow.

Det är inte varje dag man ser något som får en att fantisera om att skutta runt barfota på en sommaräng med vinden i håret och ett fånigt leende på läpparna. Eller något liknande. För de som söker audiovisuella kickar av det psykedeliska slaget är mötet med videon Mirages av Montréal-baserade Sabrina Ratté lite som att... komma hem. Hennes experimentella 18-minutersvideo är nämligen en hallucinatorisk kalejdoskop-resa in i en parallell verklighet där färgerna är uppskruvade till max.

Mirages är lågbudget-enkel och raffinerad på samma gång. "I simly shot the images with a small digital camera", skriver Sabrina Ratté i en kommentar på Vimeo när hon får frågan om vilken utrustning hon använder. Kanske är det därför den är så bra.

Om Sabrina Ratté vet jag ytterst lite. En googling avslöjar att hon driver bloggarna Diamond Variations och Fin de Cinema samt att hon sedan december 2009 deltar i 52 Pick-Up, ett projekt som går ut på att göra en video i veckan under 52 veckor i följd. Men jag lyckas inte hitta någon biografi om Sabrina Ratté, ingen hemsida.

Genom den utmärkta bloggen The Sound Of Eye, där jag först hörde talas om Mirages, får jag reda på att Sabrina Ratté ägnat sig åt film i nästan tio år samt att hon har ett pågående samarbete med musikern Le Révélateur (även han från Montréal). Sistnämnda har gjort musiken till Mirages. Hans Tangerine Dream med en touch av Terry Riley-aktiga musik har en pulserande, kosmisk klang som är som gjord för Sabrina Rattés färgexplosioner.

Är Mirages ett videokonstverk? Eller "bara" en musikvideo? Allt jag vet är att Mirages är en fantastisk snygg film. Förförisk lockar den in mig i en magisk bildvärld där jag inte kan sluta titta.

En riktigt fet upplevelse helt enkelt.


Fotnot 1: "Mirage" betyder hägring, illusion. En hägring är enligt Ne.se ett "optiskt fenomen i atmosfären orsakat av ljusets brytning inom vissa luftlager".

Fotnot 2: Le Révélateurs Arco Naturale är ett Krautrock-pumpande guldkorn väl värt att bekanta sig närmare med. Låten finns på artistens Soundcloud-sida.

Se Mirages av Sabrina Ratté här.

Psychic TV återuppstår

Förra hösten aviserade Genesis Breyer P-Orridge på sin hemsida att Psychic TV skulle splittras; den inplanerade spelningen i Moskva skulle bli den sista någonsin. Men fans av det eminenta psych-rockbandet kan nu glädjas åt att de tycks ha återuppstått - den 9 december gör Psychic TV nämligen en spelning ("a live disconcert") på Club Europa i Brooklyn, New York.

Om återföreningen är tillfällig är oklart.

Genesis Breyer P-Orridge påbörjade under hösten en kort Europa-turné med sina gamla kollegor i Throbbing Gristle, men i slutet av oktober beslöt sig den legendariske frontfiguren för att lämna turnén. Bandet valde att genomföra resten av turnén, som avslutas ikväll i Porto, under namnet X-TG.

Japanese New Music Festival besöker Köpenhamn

Galenskap på gränsen till psykos, öronbedövande "oväsen" och en stor skopa humor. Detta och mycket mer kan publiken troligen räkna med när musikkonceptet "Japanese New Music Festival" kommer till Köpenhamn den 29 oktober.

Tre rutinerade japanska musiker inom psykedelia och punk utgör de totalt sju akterna som framträder under kvällen, däribland en slimmad upplag av det kultförklarade psych-rockbandet och kollektivet Acid Mothers Temple.

De tre musikerna som utgör Japanese New Music Festival är Kawabata Makoto och Tsuyama Atsushi från Acid Mothers Temple samt Yoshida Tatsuya från Ruins.

Japanese New Music Festival arrangeras på Huset Magstraede. Evenemanget ingår i den experimentella musikfestivalen Wundergrund som varar i tolv dagar med start den 27 oktober i Köpenhamn.

Huset Magstraede ligger på Rådhusstraede 13.

Läs mer om evenemanget här. Turnéplan, videoklipp och beskrivning av de olika akterna finns här.

Fotnot: Tyvärr besöker inte japanese New Music Festival Sverige. Två Skandinavien-spelningar är inbokade. Förutom i Köpenhamn spelar de japanska musikerna i Oslo den 17 november.

Extasanalys väcker dansglädje

"Dionysus was the first rock star."*

Påståendet tillhör Barbara Ehrenreich. I Dancing in the Streets - A History of Collective Joy från 2006, utgiven på svenska under titeln Karnevalsyra, gör den amerikanska journalisten en grundlig analys över den kollektiva glädjens och extasens historia. Och självklart finns Dionysos, vinets gud, med i berättelsen.

Dancing in the Streets är ett imponerande arbete. Visst, man kan invända mot den lite överdrivet akademiska tonen. Och varför finns där inget kapitel om schamanism? Trots att extasen är själva grunden för utövarna nämns bara schamaner vid några få tillfällen.

Barbara Ehrenreich hoppar också över acid house-kulturen. En trolig förklaring är hennes ålder. Journalisten var i 25-årsåldern när hippierörelsen uppstod; när ravekulturen föddes var hon närmare 50. För Barbara Ehrenreich är det naturligtvis lättare att skriva om Grateful Dead-konserter än om ravefester.

Men bortsett från dessa inte helt obetydliga luckor är Dancing in the Streets fylld av briljanta analyser och vassa formuleringar.

Som mest intressant blir det när Barbara Ehrenreich, född 1941, skriver om sin egen generation, den som var ung på 1960-talet. Vid utgivningen av bokens svenska översättning skrev Kajsa Ekis Ekman i en recension i DN att "Erenreichs kapitel om rocken är ren njutning att läsa: hon är fruktansvärt analytisk och får en att vilja dansa samtidigt." Jag kan bara hålla med. Dancing in the Streets är, sin akademiska inramning till trots, otroligt... inspirerande.

Läs och bli hänförd; Dancing in the Streets tillhör bland det bästa som har författats om extas.

*Barbara Ehrenreich, Dancing in the Streets (2006), s 41.

Fotnot: Mircea Eliades standardverk Shamanism - Archaic Techniques of Ecstacy är en utmärkt ingång till ämnet schamanism. Vill man få koll på acid house-kulturen rekommenderas Energy Flash - A Journey Through Rave Music and Dance Culture av Simon Reynolds.

Men vad hände egentligen med Tommy Hall?

Läsare av föregående inlägg undrar kanske vad som hände med 13th Floor Elevators jug-spelare och låtskrivare Tommy Hall. Jennifer Maerz har tagit reda på svaret.

I en längre artikel med rubriken A Long, Strange Trip, publicerad den 18 februari 2009 i SF Weekly, får läsaren följa Tommy Hall från livet som filosofi- och psykologistuderande på University of Texas i Austin i början av 1960-talet, via åren med 13th Floor Elevators till den äldre man han är idag.

Dessvärre visar det sig att Tommy Hall är både rasist och homofob. Dessutom avskyr han... eh... hippies.

Som beundrare av 13th Floor Elevators är det förstås svårt att inte känna sig knäckt över Tommy Halls unkna människosyn. Men låt inte detta avskräcka dig. Artikeln är lysande och alla som är intresserade av 13th Floor Elevators borde läsa den.

Läs Jennifer Maerz intervju med Tommy Hall här.

Psych-rocklegend besöker Sverige

Få musiker från 1960-talet är lika kultförklarade som Roky Erickson. Och till skillnad från en rockikon som Jim Morrison ligger han inte nedgrävd på en kyrkogård i Paris, utan är i allra högsta grad i livet. I december besöker Roky Erickson Sverige.

Roky Erickson var ledare för det psykedeliska rockbandet 13th Floor Elevators. Bandet släppte endast några få skivor, varav debutalbumet The Psychedelic Sounds of the 13th Floor Elevators från 1966 och uppföljaren Easter Everywhere (1967) tillhör bland det bästa som släppts i genren.

De flesta amerikanska band som spelade psykedelisk rock kom från Kalifornien; Grateful Dead, Country Joe & The Fish och Jefferson Airplane, för att nämna några exempel, var samtliga baserade i San Francisco-området. 13th Floor Elevators var från... Texas. Hur mycket bandets geografiska placering påverkade deras sound är förstås svårt att säga. Men att det hade en viss inverkan på låtarna är nog inte en helt vild gissning; musiken hade en rå nerv som sällan delades av banden från Kalifornien.

13th Floor Elevators karriär blev kort. Redan 1968 splittrades bandet och Roky Erickson blev inlagd på mentalsjukhus.*
 

Men skivorna finns kvar. Och återupptäcks hela tiden av nya generationer. Den mörka, lite olycksbådande tonen i musiken har en dragningskraft som gör att skivorna är värda att lyssna på även ett decennium in på 2000-talet. Titeln på debutplattan från 1966 var knappast någon falsk varudeklaration; 13th Floor Elevators var ett psykedeliskt band. Visserligen saknar deras inspelningar den typ av studiomanipulation som exempelvis Jimi Hendrix och Pink Floyd ägnade sig åt, men att det var fråga om musik med kosmiska förtecken är det ingen tvekan om. Debutplattans färgsprakande omslag, ljudet från Tommy Halls pulserande "electric jug" och de långa, ibland svårtolkade texterna gav bandet en klockren inramning.

"Well it starts like a roller coaster ride, so real it takes your breath away", sjunger Roky Erickson i Roller Coaster. Låten tillhör 13th Floor Elevators mest hyllade. Den engelska musikjournalisten John Savage satte den på nionde plats på The Psychedelic 100, en topplista publicerad 1994 i Mojo samt några år senare i boken I Want to Take You Higher - The Psychedelic Era 1965-1969.

Mängder med band och artister har gjort tolkningar av 13th Floor Elevators-låtar. Kvaliteten har förstås varit varierande. En av de mer lyckade tolkningarna kommer från Primal Scream som på albumet Screamadelica från 1991 gjorde trippig house av 13th Floor Elevators Slip Inside This House. Ett mera samtida exempel på en bra tolkning av bandets låtar är Psychic TV:s live-version av Roller Coaster, släppt som bonusspår på albumet Mr. Alien Brain vs The Skinwalkers från 2008.

Om Roky Erickson kommer att framföra några 13th Floor Elevators-låtar under de kommande Sverige-spelningarna låter jag vara osagt. Men chansen är hyfsat stor. Han brukar nämligen göra det.

Roky Erickson spelar i Stockholm den 14 december, i Göteborg den 16 och i Malmö den 17. Den 18 december besöker han Köpenhamn.

Lyssna på 13th Floor Elevators Slip Inside This House här.

*Behandlingen, som bland annat innefattade elchocker, varade i flera år. På 1970-talet återvände Roky Erickson till musiken och har släppt ett antal skivor efter åren med 13th Floor Elevators. Så sent som i år kom albumet True Love Cast Out All Evil, inspelad tillsammans med bandet Okkervil River.