Malmö enligt Burroughs

Att den amerikanske beatförfattaren William S. Burroughs gjorde många resor under sin livstid är välkänt. Säg hans namn och de flesta kommer att tänka på städer som Paris, Tanger och Mexico City. Men faktum är att Burroughs även passerade Malmö - åtminstone om man får tro Malmö stad, som på sin hemsida inkluderar författaren i Kulturarv Malmö A-Ö.

Första upplagan av
Naked Lunch, utgiven
på Olympia Press.

Den som är bekant med Burroughs litteratur har vid det här laget förmodligen räknat ut att det handlar om ett stycke i Naked Lunch (1959), där berättarjaget gör ett kort besök i Malmö.

Mig veterligen är det oklart om Burroughs verkligen var i staden vid den här tiden.* Det är nämligen inte otänkbart att han baserade avsnittet på en berättelse från någon av hans vänner som besökt Malmö. Huruvida beatlegenden reste till staden eller ej lär troligen aldrig gå att fastställa. Och det spelar förstås ingen roll; i litteraturens värld är det mesta tillåtet.

Vad tyckte då Burroughs berättarjag i Naked Lunch om Malmö? Det är en dyster bild som målas upp; 1950-talets Malmö är en plats utan barer och utan något att se på biograferna. I staden finns "inget att göra på eftermiddagen".

"Låt oss gå raka vägen ombord på den där färjan igen", säger berättarjaget och lämnar med det Malmö bakom sig.

På Malmö stads hemsida finns en kort artikel om Burroughs Malmö-besök. Läs artikeln här. 

*Enligt en text av Barry Miles och James Grauerholz publicerad i Naked Lunch: The Restored Text, vistades Burroughs sommaren 1957 i Köpenhamn, där hans vän Kells Elvins bodde med sin danska fru. Med tanke på närheten till Sverige, är det ganska troligt att besöket i Malmö i boken är självbiografiskt.

Ginsberg sjunger Blake

Författare som Aldous Huxley, 1950-talets beatpoeter och det följande decenniets motkultur influerades starkt av den engelske poeten och konstnären William Blake (1757-1827). Till exempel hämtade Huxley titeln till The Doors of Perception (1954), en bok om författarens upplevelser på meskalin, från Blakes The Marriage of Heaven and Hell (1790-1793)*:

"When the doors of perception are cleansed, man will see things as they truly are, infinite."

William Blake

Orden tycktes uttrycka exakt vad beatniks och hippies på 1950- och 1960-talen upplevde under förändrade medvetandetillstånd. Sannolikt kände de att Blake slog huvudet på spiken - trots att han dog redan 1827 och troligen aldrig kom i kontakt med hallucinogener under sin livstid. Men detta sågs inte som ett problem inom motkulturen; Blake var en mystiker som enligt egen utsago hade flera religiösa uppenbarelser under sin livstid, uppenbarelser där han hävdade att han bland annat såg Gud.

Att William Blake återupptäcktes under just 1960-talets hippierörelse var förstås ingen slump. Miljontals människor i västvärlden kom i kontakt med hallucinogener och många vittnade om starkt religiösa och mystiska upplevelser under drogrusen, något som tidigare nästan enbart hade varit förbehållet schamaner. När den psykedeliska rörelsen tog fart förvandlades en hel generation till potentiella... mystiker. Med de nya verktyg (framför allt LSD) som användes för att träda in i förändrade medvetandetillstånd, uppstod ett behov av historiska förebilder som skänkte mening i det kaos som kunde uppstå när det undermedvetna gav sig till känna under hallucinogenrusen. Sextiotalets hippies menade att Blake visste vad det handlade om - redan på 1700-talet.

Beatförfattaren Allen Ginsberg tillhör de som lät sig inspireras av den engelske poeten. 1969 spelade Ginsberg in skivan Songs of Innocence and Experience by William Blake, tuned by Allen Ginsberg (1970), där han sjunger tonsatta dikter från Blakes diktsamlingar Songs of Innocence (1789) och Songs of Experience (1794). Med på inspelningarna är bland andra poeten Peter Orlovsky (som även var Ginsbergs partner) och den legendariske jazzmusikern Don Cherry. Skivan producerades av Barry Miles, som bland annat drev konstgalleriet Indica Gallery i London.

Albumet lär vara svåra att hitta i fysisk form, men den som vill bekanta sig med inspelningarna kan göra det på UbuWeb.

*Även The Doors lät sig inspireras av The Marriage of Heaven and Hell och hämtade sitt namn från boken.

Hunter S. Thompson-biografi ges ut på Vertigo

Inom kort släpper Vertigo förlag en biografi om Hunter S. Thompson skriven av E. Jean Carroll. Den svenska översättningen, som är gjord av Per Stern, har fått titeln Hunter: Hunter S. Thompsons vilda och sällsamma leverne.

I väntan på boken rekommenderas Alex Gibneys två timmar långa dokumentärfilm Gonzo: The Life and Work of Dr. Hunter S. Thompson från 2008. I dokumentären möter vi förutom Hunter S. Thompson själv en mängd personer i gonzo-journalistens närhet. Sedan skadar det ju inte heller att läsa hans bok Hell's Angels: A Strange and Terrible Saga - kanske en av de bästa reportageböckerna som skrivits.

Vertigo förlag firar släppet av Hunter (tillsammans med utgåvan av Gunnar Blås Den tredje systern-trilogin) med en fest den 28 januari på Närkesgatan 8 i Stockholm. Läs mer om festen här.

Konstnär utforskar rituell dryck

Soma är namnet på den rituella dryck som omnämns i Rig Veda, en uråldrig samling hymner skrivna på sanskrit. Ingen har hittills lyckats bevisa vad drycken egentligen bestod av. Men teorierna är många. På 1960-talet föreslog till exempel bankmannen R. Gordon Wasson att Soma innehöll Amanita muscaria, det vill säga röd flugsvamp.

En som just nu utforskar Soma-myten är konstnären Carsten Höller (född i Belgien 1961), aktuell med utställningen Soma på Hamburger Bahnhof i Berlin. I utställningen ingår bland annat stora skulpturer föreställande röd flugsvamp samt tolv stycken levande renar. Upplägget är förstås en referens till sibirisk schamanism där röd flugsvamp använts av schamaner i deras ritualer.

I utställningslokalen matas ett antal av renarna med röd flugsvamp, något som djuren även äter i det fria i Sibirien. Det verksamma ämnet i svampen finns sedan kvar i renarnas urin. På utställningen sparas urinen och förvaras i kylar (tillsammans med röd flugsvamp). För 1000 euro ges möjlighet att övernatta i konsthallen och under natten kan besökarna provsmaka innehållet i kylarna. Det är oklart om de som övernattar verkligen dricker av urinen. Men som sagt, möjligheten finns.

Soma verkar vara en påkostad, avancerad och för somliga en aning provocerande utställning.

I en intervju för The Guardian berättar Carsten Höller att han själv har ätit röd flugsvamp vid några tillfällen. Svampen orsakade kräkningar och försatte honom i koma-liknande tillstånd. Men vid ett av tillfällena hände något annat - Carsten Höller började mässa som en tibetansk munk.

Man kan förstås fråga sig om det är etiskt försvarbart att en konstnär ställer ut levande djur. Åsikterna lär gå isär om den saken. Däremot känns temat för utställningen välkommet; teorierna om Soma är spännande - och den röda flugsvampen är både förtrollande och otäck. Vi hittar den i sagorna. Och den är rikligt förekommande längs med stigarna under höstens skogspromenader. Vi har alla fått lära oss sedan barnsben att inte gå nära den röda svampen med de vita prickarna. Samtidigt användes den av sibiriska schamaner som verktyg för att få kontakt med andevärlden.

Vår fascination för den röda flugsvampen lär fortsätta - något som inte minst Carsten Höllers utställning visar.

Utställningen pågår till den 6 februari.

Beatniks och sitarmusik i kultklassiker från -66

På pappret låter den onekligen intressant. Åtminstone om man är genuint intresserad av 60-talets motkultur med dess färgstarka persongalleri av musiker, författare och andra frisinnade själar. För vem vill inte se en film där beatpoeten Allen Ginsberg gör en "cameo" och William S. Burroughs gör en mindre roll som Opium Jones?

Chappaqua från 1966 har fått status som kultklassiker. Främst förstås för den kreddiga rollistan. När jag först får höra talas om filmen vill jag genast kolla in den. Samtidigt blir jag en aning misstänksam när jag får veta att filmens regissör och manusförfattare Conrad Rooks är en rikemansson (hans far ägde kosmetikaföretaget Avon) som kom på att han ville börja göra film. Men Chappaqua är faktiskt sevärd. Den stora behållningen ligger i att den emellanåt är väldigt estetiskt tilltalande; experimentell med snygga dubbelexponeringar och passager både i svartvitt och i färg framstår den i dag, 45 år senare, som en viktig undergroundklassiker. Och det underbara soundtracket av Ravi Shankar och minimalistkompositören Philip Glass är en upplevelse i sig.*

Dialogerna i filmen är få och Chappaqua är stundtals ganska... surrealistisk (60-talsklassiker som The Trip och Easy Rider framstår som ganska konventionella i jämförelse). Men där finns också en tydlig story. I Chappaqua får vi följa Russel Harwick, ett fyllo med cowboyhatt, som reser till Paris för att genomgå behandling för sitt alkohol- och drogmissbruk. Huvudrollen spelas av Conrad Rooks själv och berättelsen är delvis baserad på hans egna erfarenheter - regissören blev alkoholist i de tidiga tonåren och senare beroende av droger. Han behandlades så småningom för sitt missbruk på en klinik i Schweiz.

Att se filmen med 2010-talets blick är spännande. Framför allt för att 1960-talets starkt eklektiska strömningar är så tydliga;  Chappaqua är en ohämmad mix av beatniks, indisk musik, psych-rock, hallucinogener, jazz, storstadsmiljöer och hippieestetik. 

Mixen kan kännas en aning naiv, men är samtidigt stundtals väldigt lyckad.

På YouTube finns flera klipp från filmen, bland annat här.

*Musiken till Chappaqua skrevs ursprungligen av jazzmusikern Ornette Coleman, men hans bidrag användes aldrig. Däremot gör han en kort "cameo" i filmen.

Ekarkivet summerar årets kulturhändelser

MUSIK

Kawabata Makoto på
Wundergrund-festivalen.

Japanese New Music Festival. Live-konceptet Japanese New Music Festival med Kawabata Makoto och Tsuyama Atsushi från Acid Mothers Temple och Yoshida Tatsuya från Ruins besökte i slutet av oktober den experimentella musikfestivalen Wundergrund i Köpenhamn. De tre musikerna, vilka utgjorde totalt sju akter, bjöd på humor, lekfullhet och framför allt - rå energi.


KONST
Homo Sapiens Sapiens. Pipilotti Rist. Homo Sapiens Sapiens är ett drömskt, psykedeliskt, introvert kalla det vad du vill-verk som skapats för att betraktas i... horisontalläge. På mjuka böljande soffor. Verket visades under våren på Louisiana i danska Humlebaek i samband med utställningen The World Is Yours. Med på utställningen var också Yayoi Kusamas magiska Gleaming Lights of the Souls.


SAKPROSA
Orange Sunshine - The Brotherhood of Eternal Love and its Quest to Spread Peace, Love and Acid to the World. Nicholas Schou. Den amerikanske journalisten Nicholas Schous grundliga arbete om The Brotherhood of Eternal Love, en religiös grupp i 1960-talets Kalifornien som använde LSD som sakrament och senare startade en omfattande smugglarverksamhet, rekommenderas varmt om man är intresserad av 1960-talets motkultur.


LITTERATUR
Vertigo förlag. I början av december postade Vertigo-förläggaren Carl-Michael Edenborg ett inlägg på sin blogg där han vädrade sitt missnöje mot att Sveriges kultursidor ignorerar förlagets utgivning. Det är synd att så är fallet, men knappast förvånande; den mest intressanta kulturen diskuteras sällan på kultursidorna. I inlägget skriver Edenborg att förlaget överlever även utan recensioner. Tack och lov för det.


VIDEO
Mirages. Sabrina Ratté. Den kanadensiska videoregissören Sabrina Rattés kortfilm Mirages var årets videoupptäckt och musiken i filmen, skapad av artisten Le Révélateur, var rena kraut-drömmen à la Tangerine Dream runt utgivningen av albumet Rubycon.


BLOGG
The Sound Of Eye. Video-bloggen The Sound Of Eye grävde fram saker som legat glömda i decennier. Opolerad som ett gammalt pappersfanzine är The Sound Of Eye så mycket intressantare än alla trötta bloggar utan egentligt innehåll.

Att vara eller inte vara

Skulle världen se bättre ut om vi talade annorlunda?

Den polsk-amerikanske filosofen och språkforskaren Alfred Korzybski såg det engelska verbet "is" och alla dess former som språkets största problem. "Isness is an illness", hävdade han. D. David Bourland, Jr., elev till Korzybski, inspirerades av sin lärare och ansåg att ordet "is" inte längre skulle användas. Denna nya variant av engelska kallade han E-Prime.

Bourland dog för tio år sedan. Och för 60 år sedan lämnade Korzybski jordelivet. Något som mig veterligen inte har uppmärksammats av... någon. Få personer utanför språkvetarkretsar känner i dag till E-Prime.

Robert Anton Wilson.
Foto: Wikipedia.

"'Is', 'is', 'is' - the idiocy of the word haunts me", har den amerikanske författaren Robert Anton Wilson (bilden) sagt. Men går det att sluta använda ett så pass vanligt ord som "är"? Och vad skulle vi tjäna på att sluta använda verbet? Förespråkarna av E-Prime menar att ett språk utan "är" blir mindre dogmatiskt och minskar risken för missförstånd.

Vi lever i ett samhälle där kommunikationen står i fokus och kanalerna för att kommunicera bara tycks bli fler och fler. Samtidigt verkar få benägna att vilja diskutera hur vi, rent språkligt, kommunicerar med varandra.

Robert Anton Wilson har skrivit en artikel om E-Prime. Läs texten här.

Fotnot: Det sägs att Bourland själv alltid talade i E-Prime. Enligt en student som tog hjälp av språkforskaren inledde han sina telefonsamtal med frasen "David Bourland here. How goes it?".