En annan bibel

Bibeln, den kristna kyrkans heliga skrift, sägs vara världens mest sålda bok. Men det finns alternativ för de som har betänkligheter kring innehållet. Det amerikanska förlaget Feral House har givit ut en uppdaterad version av Thee Psychick Bible - A New Testameant (ja, det stavas så). Avsändare är Thee Temple Ov Psychic Youth.

Det kanske är läge att nämna några ord om bokens upphovsmän. Thee Temple Ov Psychick Youth, eller TOPY som de också benämns, började samarbeta redan 1981. Nätverket bestod då bland annat av musiker från grupperna Psychic TV, Coil och Current 93. Man ägnade sig åt magi som saknade gudadyrkan och mysticism. För TOPY var även sexualiteten fri från skam och skuld. Det experimentella språket med alternativa stavningar som "thee" och "ov" introducerades av musikern och konstnären Genesis P-Orridge. Gruppen har genomgått många olika skepnader och i början av 1990-talet lämnade Genesis, TOPY:s mest kända ansikte, nätverket. 2008 genomgick gruppen en stor förändring och började kalla sig Autonomous Individuals Network. Väldigt lite information finns tillgänglig om TOPY och det verkar som att nätverket lever en undanskymd tillvaro idag.

Nyutgåvan av Thee Psychick Bible kom som en överraskning, särskilt eftersom Genesis P-Orridge, som sedan nästan två decennier inte längre samarbetar med TOPY, givit den nya versionen av boken sin... eh... välsignelse.

Thee Psychick Bible består av 544 sidor syrafritt, återvunnet papper. Endast 999 exemplar har tryckts. Samtliga signerade och numrerade. Med boken, vars omslag pryds av gruppens symbol the Psychic Cross, följer också en DVD med tidigare svårfunna videos från Genesis P-Orridges arkiv. Dessa inkluderar verk av Throbbing Gristles Peter "Sleazy" Christopherson och regissören Derek Jarman (död 1994). Enligt Feral Houses hemsida blev flera av filmerna beslagtagna 1991 av Scotland Yard, men det är en annan historia som inte ryms i detta inlägg. 


Thee Psychick Bible kostar $69 och går att beställa här.

Legendariskt kultband slutar sända

Sista tonerna på öppningslåten har klingat ut och en kort person med för somliga oklar könstillhörighet sträcker ut en rak arm i luften inför ett fullsatt Festsaal Kreutzberg i Berlin: Sieg Heil!

Psychic TV på Festsaal Kreutzberg.

Personen bakom hälsningen heter Genesis Breyer P-Orridge och på scen står Psychic TV (eller PTV3 som de också kallas). Deras spelning i ett tolerant Kreutzberg i Berlin (6/11) väcker mest sympatier från publiken. Ja, bortsett från en glasflaska som med hård kraft kastas upp på scenen sekunder efter Genesis Hitler-hälsning. (Lyckligtvis träffar flaskan ingen.) De flesta i publiken verkar vara fans som har följt bandet under lång tid. Men om gruppen hade placerats i en annan kontext, låt säga på en svensk stadsfestival, hade protesterna inte låtit vänta på sig. För Psychic TVs frontfigur kan nämligen konsten att provocera och gör det förbannat snyggt.

Få artister kan väl idag sägas vara provokativa och representera någonting genuint subversivt. Om rock & roll är en gammal farbror är dess slyngel till lillebror, det vill säga punken, sedan decennier förtidspensionär. Detta betyder inte att dessa uttrycksformer är döda - betydligt yngre musikstilar som house och techno lider av stark konflikträdsla; Psychic TV lyckas under fredagens spelning i Berlin använda rockmusik på ett förvånansvärt vitalt och innovativt sätt. De berör, vrider om känslor och får publiken att känna sig obekväm och lycklig på samma gång. Saken blir inte sämre av att bandet är ett gäng riktigt vassa och rutinerade musiker med utsökt visuell framtoning.

Men det tog ett tag innan jag fattade grejen. Spelningen är nämligen inte bara en rockkonsert utan framför allt en "TV-utsändning". (En ledtråd finns förstås i gruppnamnet.) Bakom bandet finns en stor duk som täcks av välregisserade videoprojektioner. En kvinna sputar bröstmjölk i munnen på en annan kvinna. Videosekvensen har klippts ihop med en film där en erigerad penis täckt av sperma visas. Senare byts bilderna ut mot färgstarka trippiga kaleidoskop-liknande mönster. Vid ett tillfälle glider några textmeddelanden förbi: ”E hate life”, ”E hate death”, ”E hate myself”. Kryptiskt och begripligt på samma gång. Och så bandets symbol… tecken… logoyp… kalla den vad du vill – the Psychic Cross – som effektfullt växer fram i rött mot svart bakgrund. Genesis P-Orridge och kompanis TV utsändning är psykisk – och inte sällan starkt psykedelisk.

En annan röd tråd i det videoverk som konserten närmast kan kallas för är Genesis Pandrogeny-projekt, ett konstprojekt som Genesis drev med sin andra hälft och tillika Psychic TV-medlem Lady Jaye Breyer P-Orridge (död 2007) och som med hjälp av olika kirurgiska ingrepp syftade till att göra varandra så lika som möjligt. Parets ansikten modifierades och Genesis opererade även in bröstimplantat. Tyvärr tycks många inte läst på om projektet, utan tror att Genesis genomgått ett könsbyte. (Genesis egen benämning på sig själv är ”s/he”.)

Bilderna på duken bakom bandet av Genesis och den bortgångne Lady Jaye fotograferade med bandage efter operationerna känns fullt logiska. Psychic TV är inte en orkester som sopar sorg och smärta under mattan, utan påminner gärna publiken om livets förgänglighet. Lady Jaye fick magcancer och lämnade världen alldeles för tidigt. Projektionerna på paret förvissar oss om att våra handlingar – särskilt genom konsten – kan överleva vår fysiska död; Lady Jaye lever kvar – på videoskärmen och bokstavligt talat genom Genesis P-Orridge.

Bandet stannar upp för någon sekund och Genesis skriker "What the hell are we fighting for?". Frontfigurens guldtänder blänker i strålkastarljuset. "Demons come and demons go/Where they come from we don’t know", lyder fortsättningen på texten. En terapi-session med Psychic TV förutsätter en vilja att ställas inför filosofiska frågor och att möta mörkret inom oss. Emellanåt är det tungt, andra stunder är det poetiskt och vackert. Och kanske viktigast – man kan alltid räkna med en stor skopa humor.

Fotnot: I ett inlägg postat den 4 november på Genesis P-Orridges hemsida meddelas att Psychic TV splittras efter den pågående turnén. Sista spelningen äger rum på torsdag i Moskva. Läs mer här.

En Alice för 10-talet

Alice i underlandet av Lewis Carroll må vara en barnbok, men omfamnades under 1960-talet av långhåriga "freaks" som älskade John Tenniels trippiga illustrationer. Bilderna var som gjorda för motkulturen. Inte minst för de övertydliga drogreferenserna. Eller var de bara slumpmässiga? Alice dricker en vätska och träder in i ett radikalt förändrat medvetandetillstånd. Hon träffar en larv som sitter och röker vattenpipa på en... eh... svamp. Och det där kaninhålet som Alice trillar ner i? Det skulle förstås kunna vara en referens till schamanism. Inom denna teknik ägnar sig utövarna, schamanerna, åt själsresor till underjorden där de möter så kallade kraftdjur. Kanske att Lewis Carroll och hans illustratör inte hade någon som helst avsikt att anspela på droger. Och kanske hade de inte hört talas om urfolkens schamaner. Men för 1960-talets hippies fick boken som deras föräldrar läste för dem när de var små en helt ny innebörd då hallucinogener som LSD började spridas i framför allt USA och Storbritannien.

Barnboksklassikern från 1865 är med andra ord också en klassiker i den psykedeliska kutluren. Och är det fortfarande. 2010 lär bli Alices år. Då kommer nämligen Tim Burtons version av sagan.

Den brittiske designern John Coulthart har med perfekt timing skapat Psychedelic Wonderland - en kalender för 2010 baserad på Tenniels illustrationer. Coulharts bilder är ohämmat psykedeliska och briljanta i all sin... komplexitet! Glöm deviser som "less is more". I den psykedeliska bildvärlden handlar det om att skruva upp färg och form till max, vilket inte sällan leder till en befriande lekfullhet. Den som är uppmärksam på och hyfsat bevandrad i psykedelisk konst ser i Coulharts bilder en röd tråd från 1860-talets Tenniel till det sena 1900-talets rave-estetik på flyers och

skivomslag. På vägen passar han också på att nicka gillande åt såväl Alfons Mucha som sextiotalets affischkonstnärer. Hans bilder väcker tydliga associationer till den i sammanhanget lite mer obskyra tyske collagekonstnären Sätty, vars bilder finns återgivna i Terence McKennas The Archaic Revival.

Behöver jag tillägga att jag tycker bilderna är fantastiska?

Köp Psychedelic Wonderland här.

Blunda och se

Dreamachine. Smaka på ordet. 

En maskin som ingen annan. En maskin av det enklare slaget. En maskin bestående av en äldre tiders skivspelare där skivtallriken roterar 78 varv per minut. Och en cylinder med symmetriskt utsnidade hål placerad på skivtallriken. I cylindern en glödlampa.

Dreamachine.
Foto: Wikipedia

För bästa resultat bör användaren av maskinen placera sig nära den med slutna ögon. Rotationerna skapar ett flackande mönster. Den pulserande ljuskällan leder hos somliga till ett förändrat medvetandetillstånd. Vibrerande euforisk. Eller oroligt dystopisk. Varje upplevelse är personlig. Stroboskopeffekten som uppstår syftar till att påverka hjärnans alfavågsaktivitet. 

Maskinen har kallats det första föremålet att skåda med ögonen slutna. 

Men kan man verkligen se saker när man blundar? Schamaner och mystiker har genom årtusenden sett fantastiska ting med slutna ögon. Västerlänningar har av tradition varit mera tveksamma. Har vi ens tid med det kosmiska här i väst? Spikmattornas populäritet visar att vi åtminstone söker andra metoder än de strikt vetenskapliga. 

Dreamachine blev inte någon hit när den uppfanns vid 1950-talet av Brion Gysin, med teknisk assistans av Ian Sommerville. Intresset för maskinen var för svalt och någon massproduktion blev det aldrig tal om. Kanske var den för subversiv för den breda massan. Världen var inte redo. 

Men idag då? Apparaten lever kvar som symbol för beatförfattarnas ohämmade experimentlusta och 2008 kom den briljanta dokumentärfilmen Flicker som handlar om Brion Gysins uppfinning. Filmen innehåller intervjuer med bland andra Genesis P-Orridge och Sonic Youths Lee Ranaldo samt arkivmaterial med Brion Gysin själv.

Se trailern till Flicker här.

Vill man köpa en Dreamachine kan man göra det här.

Prova en Internet-baserad variant här.

Industri-pionjärer släpper loop-spelare

En liten maskin som ryms i handflatan och som spelar loopar signerade det engelska kultbandet Throbbing Gristle. Kan det vara nåt? Gristleism verkar åtminstone på pappret helt oemotståndlig. Loop-spelaren kommer i färgerna svart, krom och röd. Den har en inbyggd högtalare och drivs av två AA-batterier. I mojängen finns 13 loopar, däribland element från TG-klassiker som Twenty Jazz Funk Greats och Hamburger Lady.

Gristleism är designad av bandet tillsammans med den i Peking baserade musikern Christiaan Virant. Loop-spelaren släpps i december 2009, men går att förhandsbeställa här.

Läs mer om Gristleism här.

Rytm och precision på ny Louisiana-utställning

The World is Yours är namnet på Louisianas nya utställning med samtidskonst. Det finns inget uttalat tema på utställningen. Det enda som utlovas är "international contemporary art". Avsaknaden av ett genomgående tema kan förstås vara ett problem. Men inte i det här fallet. The World is Yours är en stabil och spännande utställning som levererar.

Det första som möter besökaren är verket Flapboard av den indiska konstnären Shilpa Gupta. I taket har en sådan där annonseringsskylt som visade destinationer och avgångstider på gamla tiders tågstationer placerats. Men på Guptas skylt visas inga tågtider; "I want to fly high with you"... "Why do I remember"... "I need to travel"... Dessa är i stället några av de fraser som betraktaren ställs inför. Men Flapboard är inte bara en visuell upplevelse. Ljudet av den rasslande skylten är minst lika centralt för upplevelsen. Det rasslar till med jämna mellanrum och det finns en attraktiv... rytm i presentationen av nya textfraser. Många av orden är också felstavade och skylten, som tycks ha en egen intelligens, korrigerar sina misstag! Detta ger verket en välkommen lekfullhet.

På utställningen hittar man också konstnären Olafur Eliasson. Hans verk, som är i form av en bil, är placerat i ett frysrum. Utanför rummet sitter en museivakt. Han tittar på mig med allvarlig blick och säger: "Jag släpper in dig och sen går jag på fikarast. Är det OK?" Jag skrattar, sveper in mig i en filt och går in i det iskalla rummet. Framför mig står en bil täckt av is. Men den största behållningen är inte bilen utan själva upplevelsen av att stå instängd i ett kylrum. Kallt och ogästvänligt. Somliga skulle säga klaustrofobiskt. 

Eliassons verk är intressant men dess tillkomst väcker blandade känslor; verket är beställt av ett tyskt bilmärke. Sedan 1975 har de bjudit in konstnärer att "dekorera" företagets olika bilmodeller. "Isbilen" genererar - oavsiktligt - frågor om konstnärsrollen och svårigheten med att vara oberoende i en värld som styrs av starka ekonomiska intressen.

Jag vandrar vidare och når så småningom utställningens kanske mest omtalade verk, Sissel Tolaas The FEAR of Smell - The Smell of FEAR. Framför mig står en man. Han stryker sin hand mot en av museiväggarna och luktar sedan på sina fingrar. Väggen ska enligt Tolaas innehålla lukten av ett antal mäns ångest. Skeptisk och tvivlande går jag fram och stryker min hand över väggen. Beröringen ska aktivera lukten. Jag sätter näsan mot väggytan. Det luktar... inte något speciellt. Jag provar igen på ett annat ställe. Den här gången känner jag en distinkt maskulin lukt. Väggen luktar verkligen. Det funkar. Jag bestämmer mig för att undersöka en annan del av "luktväggen". Den här gången luktar det riktigt äckligt. Jag tänker på lukten av spya. Jag konstaterar att Tolaas verkligen lyckats. Min enda invändning är att The FEAR of Smell förmodligen hade funkat bättre i ett särskilt rum avsett för verket. Äckelkänslan av lukterna gör att det är svårt att ta in de övriga verken i samma rum.

Med på utställningen är också Cao Feis tjugo minuter långa video Whose Utopia från 2006. Verket har tidigare bland annat visats på Bonniers Konsthall, där det gjorde stort intryck på mig. Filmen, som utspelar sig på en glödlampsfabrik i Kina, visar upp massproduktionens monotona villkor och de drömmar som arbetarna bär på. Gripande, poetisk och med rytmisk precision är Whose Utopia ett verk som berör de flesta.

Vad som kanske framför allt gör The world is Yours så bra är dess ljussättning, färgsättning och rumsindelning. Första delen av utställningen går helt i svart och vitt. Detta tema ersätts sedan med nya distinkta rum. Det är få, om några, saker som känns slumpmässigt utförda. Verken i de olika rummen känns besläktade med varandra. Detta gäller inte minst det rum där Corey McCorkles An Arrangement (Phalanx) finns placerat. Optiskt, närmast hallucinatoriskt, sugs jag in i McCorkles spegelvärd och framför mig ser jag en hel armé av... mig själv.

The World is Yours visas på Louisiana t.o.m. 10 januari 2010.

Läs Sydsvenskans recension av utställningen här.

Helsingborgs Dagblad recenserar utställningen här.

Hemmavideon som kultförklarades

Till de fenomen inom västerländsk motkultur som gjort störst intryck hör onekligen berättelsen om The Merry Pranksters. Mytbildningen om gruppen är omfattande. Tyvärr råder det stor förvirring om vad de egentligen ägnade sig åt. Historierna är vaga och otydliga. Synd tycker jag. För det hela är ganska enkelt.

Så här var det: Författaren Ken Kesey hade just skrivit Sometimes a great notion, uppföljaren till succé-romanen One flew over the cuckoo's nest (Gökboet). I juni 1964 skulle det hållas en releasefest, där författaren förväntades närvara. Tillsammans med några polare fick Kesey en brilliant idé – en idé som hittills resulterat i en bok av Tom Wolfe, mängder med tidningsartiklar och snart också en film av Gus Van Sant: Med pengar från den framgångsrika debutromanen köpte Kesey en gammal skolbuss och bestämde sig för att köra från Kalifornien ända till festen i New York med sina polare. De målade bussen – som fick namnet FURTHUR – i alla färger som reflekteras av en prisma och installerade sovplatser och en ljudanläggning i fordonet. Chaufför på resan var... och det här är lysande... genialt! …Neal Cassady. That’s right, beat-legenden från Jack Kerouacs On the road, där omnämnd som ”Dean Moriarty”. De som läst Kerouacs bok vet att Neal Cassady gillade att sitta bakom ratten. Men vad mer? Centralt för detta projekt var att gruppen skulle DOKUMENTERA resan. Planen var att göra en film och de investerade i dyr filmutrustning. Medlemmar från gruppen har i efter hand sagt att man var helt seriösa med att göra en film om resan och hade stora förhoppningar om slutresultatet. I sann idealistisk DIY-anda valde de att göra all inspelning själva, trots att de saknade teknisk kunskap om hur man gör en film. Materialet visade sig vara oanvändbart. Det blev ingen film. 

Men Ken Kesey gav inte upp idén om att klippa ihop materialet till en sammanhängande berättelse. Tillsammans med sonen Zane och en annan medlem av gruppen, Ken Babbs, och dennes son Simon, lyckades man till slut göra Ken Kesey’s Intrepid Traveller and his merry band of pranksters look for a kool place (uppdelad på två DVD-filmer). För den som är intresserad av The Merry Pranksters och 1960-talets motkultur är filmerna väl värda att bekanta sig med. Trots att bild- och ljudkvaliteten är undermålig är det en fröjd att t ex se klippen med Neal Cassady bakom ratten. Bilderna ger en ökad förståelse för beatlegendens personlighet och berättelserna om Cassadys rytm och höga kognitiva hastighet besannas. Cassady är brilljant! Cassady är… galen? Kaskader av amfetamin-triggade ord i rasande tempo lämnar hans läppar. Wow, intensivt liksom. The Merry Pranksters busschaufför räds inte att ta plats. Kedjerökande och med ryckiga rörelser – det tycks som om han hade svårt att sitta stil – fyrar han av nonsens och poetiskt färgade iakttagelser om vart annat. Ibland plockar han upp en flöjt och blåser några toner som för att stoppa flödet av de verbala explosionerna. I filmen ser man hans välfriserade, kortklippta nacke – de här hippierna hade kort hår – och hans ögon i bakspegeln. Klippen på Cassady är riktigt snygga.

Vad som inte är lika kul är inramningen som Kesey och kompani valde att ge materialet. Vid redigeringen gjordes nya, kompletterande videoinspelningar där bland andra Kesey och Babbs sitter och… eh… larvar sig. Det känns teatralt och dekoren är ful. Dessutom har man "piffat till" ursprungsmaterialet med billiga digitala effekter för att förtydliga den psykedeliska aspekten av ursprungsmaterialet. Det hade inte behövts. Men detta till trots är Intrepid traveller and his merry band of pranksters en ovärderlig pusselbit för att bättre förstå The Merry Pranksters.

Underbara är också klippen från New York. Den gamla, slitna bussen med spräckt framruta når till slut den stora staden i väst. Filmklippen när FURTHUR likt en gammal val på hjul rullar längs med New Yorks gator är fantastiska. De flesta människorna vinkar och ler; cirkusen har kommit till stan. Kontrasten mellan ”freaksen” och New York-borna är stark. Glöm inte att året är 1964. Människorna på gatorna bär strikta kläder som går i svarta, mörkblå och grå toner. Man skulle lugnt kunna säga att The Merry Pranksters stack ut. Ordentligt. Och deras fria improvisationer och sociala experiment möttes inte sällan av misstänksamhet. Under resans gång stoppas de av polisen. Och stoppas igen. Och igen. Men The Merry Pranksters gjorde inget olagligt. Neal Cassady visar snällt upp körkortet och kör sin kosmiska rap medan poliskonstaplarna inspekterar den gamla valen till buss.

Men hur var det nu med syran? LSD. Ett, två tre... bokstäver som en gång i tiden hamnade på löpsedlarna. INSTANT PSYCHOSIS! Men det här var ännu tidigare. 1964. Drogen blev inte olaglig förrän i oktober 1966. Om bussen gick på bensin och Cassady gick på tjack så gick Ken Kesey och de andra i gruppen definitivt på syra. Eller Kool-Aid som man sa. På den här tiden tog man inte drogen på små papperslappar, utan man intog den i flytande form. Det finns en hel del klipp i filmen där gruppen är märkbart påverkade av drogen. De ser... glada ut. Kosmiska liksom. OK, man skulle kunna säga att The Merry Pranksters handlade om mycket mer än droger. Det hade förstås varit fullt möjligt att genomföra hela resan utan några sinnesutvidgande substanser. Men jag betvivlar att bussen hade sett ut som en graffitivägg. Och Neal Cassady hade nog varit lite tystare där framme i bussen. Så oavsett vad man tycker om droger är de inte sällan ingredienser i de sociala experiment som når historieböckerna.

"The worlds mightiest home movie" har Tom Wolfe sagt om The Merry Pranksters filmprojekt – en klockren beskrivning.

Ken Kesey’s Intrepid Traveller and his merry band of pranksters går att beställa här.