lördag 12 september 2009

Rytm och precision på ny Louisiana-utställning

The World is Yours är namnet på Louisianas nya utställning med samtidskonst. Det finns inget uttalat tema på utställningen. Det enda som utlovas är "international contemporary art". Avsaknaden av ett genomgående tema kan förstås vara ett problem. Men inte i det här fallet. The World is Yours är en stabil och spännande utställning som levererar.

Det första som möter besökaren är verket Flapboard av den indiska konstnären Shilpa Gupta. I taket har en sådan där annonseringsskylt som visade destinationer och avgångstider på gamla tiders tågstationer placerats. Men på Guptas skylt visas inga tågtider; "I want to fly high with you"... "Why do I remember"... "I need to travel"... Dessa är i stället några av de fraser som betraktaren ställs inför. Men Flapboard är inte bara en visuell upplevelse. Ljudet av den rasslande skylten är minst lika centralt för upplevelsen. Det rasslar till med jämna mellanrum och det finns en attraktiv... rytm i presentationen av nya textfraser. Många av orden är också felstavade och skylten, som tycks ha en egen intelligens, korrigerar sina misstag! Detta ger verket en välkommen lekfullhet.

På utställningen hittar man också konstnären Olafur Eliasson. Hans verk, som är i form av en bil, är placerat i ett frysrum. Utanför rummet sitter en museivakt. Han tittar på mig med allvarlig blick och säger: "Jag släpper in dig och sen går jag på fikarast. Är det OK?" Jag skrattar, sveper in mig i en filt och går in i det iskalla rummet. Framför mig står en bil täckt av is. Men den största behållningen är inte bilen utan själva upplevelsen av att stå instängd i ett kylrum. Kallt och ogästvänligt. Somliga skulle säga klaustrofobiskt. 

Eliassons verk är intressant men dess tillkomst väcker blandade känslor; verket är beställt av ett tyskt bilmärke. Sedan 1975 har de bjudit in konstnärer att "dekorera" företagets olika bilmodeller. "Isbilen" genererar - oavsiktligt - frågor om konstnärsrollen och svårigheten med att vara oberoende i en värld som styrs av starka ekonomiska intressen.

Jag vandrar vidare och når så småningom utställningens kanske mest omtalade verk, Sissel Tolaas The FEAR of Smell - The Smell of FEAR. Framför mig står en man. Han stryker sin hand mot en av museiväggarna och luktar sedan på sina fingrar. Väggen ska enligt Tolaas innehålla lukten av ett antal mäns ångest. Skeptisk och tvivlande går jag fram och stryker min hand över väggen. Beröringen ska aktivera lukten. Jag sätter näsan mot väggytan. Det luktar... inte något speciellt. Jag provar igen på ett annat ställe. Den här gången känner jag en distinkt maskulin lukt. Väggen luktar verkligen. Det funkar. Jag bestämmer mig för att undersöka en annan del av "luktväggen". Den här gången luktar det riktigt äckligt. Jag tänker på lukten av spya. Jag konstaterar att Tolaas verkligen lyckats. Min enda invändning är att The FEAR of Smell förmodligen hade funkat bättre i ett särskilt rum avsett för verket. Äckelkänslan av lukterna gör att det är svårt att ta in de övriga verken i samma rum.

Med på utställningen är också Cao Feis tjugo minuter långa video Whose Utopia från 2006. Verket har tidigare bland annat visats på Bonniers Konsthall, där det gjorde stort intryck på mig. Filmen, som utspelar sig på en glödlampsfabrik i Kina, visar upp massproduktionens monotona villkor och de drömmar som arbetarna bär på. Gripande, poetisk och med rytmisk precision är Whose Utopia ett verk som berör de flesta.

Vad som kanske framför allt gör The world is Yours så bra är dess ljussättning, färgsättning och rumsindelning. Första delen av utställningen går helt i svart och vitt. Detta tema ersätts sedan med nya distinkta rum. Det är få, om några, saker som känns slumpmässigt utförda. Verken i de olika rummen känns besläktade med varandra. Detta gäller inte minst det rum där Corey McCorkles An Arrangement (Phalanx) finns placerat. Optiskt, närmast hallucinatoriskt, sugs jag in i McCorkles spegelvärd och framför mig ser jag en hel armé av... mig själv.


The World is Yours visas på Louisiana t.o.m. 10 januari 2010.

Läs Sydsvenskans recension av utställningen här.
Helsingborgs Dagblad recenserar utställningen här.

söndag 6 september 2009

Hemmavideon som kultförklarades

Till de fenomen inom västerländsk motkultur som gjort störst intryck hör onekligen berättelsen om The Merry Pranksters. Mytbildningen om gruppen är omfattande. Tyvärr råder det stor förvirring om vad de egentligen ägnade sig åt. Historierna är vaga och otydliga. Synd tycker jag. För det hela är ganska enkelt.

Så här var det: Författaren Ken Kesey hade just skrivit Sometimes a great notion, uppföljaren till succé-romanen One flew over the cuckoo's nest (Gökboet). I juni 1964 skulle det hållas en releasefest, där författaren förväntades närvara. Tillsammans med några polare fick Kesey en brilliant idé – en idé som hittills resulterat i en bok av Tom Wolfe, mängder med tidningsartiklar och snart också en film av Gus Van Sant: Med pengar från den framgångsrika debutromanen köpte Kesey en gammal skolbuss och bestämde sig för att köra från Kalifornien ända till festen i New York med sina polare. De målade bussen – som fick namnet FURTHUR – i alla färger som reflekteras av en prisma och installerade sovplatser och en ljudanläggning i fordonet. Chaufför på resan var... och det här är lysande... genialt! …Neal Cassady. That’s right, beat-legenden från Jack Kerouacs On the road, där omnämnd som ”Dean Moriarty”. De som läst Kerouacs bok vet att Neal Cassady gillade att sitta bakom ratten. Men vad mer? Centralt för detta projekt var att gruppen skulle DOKUMENTERA resan. Planen var att göra en film och de investerade i dyr filmutrustning. Medlemmar från gruppen har i efter hand sagt att man var helt seriösa med att göra en film om resan och hade stora förhoppningar om slutresultatet. I sann idealistisk DIY-anda valde de att göra all inspelning själva, trots att de saknade teknisk kunskap om hur man gör en film. Materialet visade sig vara oanvändbart. Det blev ingen film. 

Men Ken Kesey gav inte upp idén om att klippa ihop materialet till en sammanhängande berättelse. Tillsammans med sonen Zane och en annan medlem av gruppen, Ken Babbs, och dennes son Simon, lyckades man till slut göra Ken Kesey’s Intrepid Traveller and his merry band of pranksters look for a kool place (uppdelad på två DVD-filmer). För den som är intresserad av The Merry Pranksters och 1960-talets motkultur är filmerna väl värda att bekanta sig med. Trots att bild- och ljudkvaliteten är undermålig är det en fröjd att t ex se klippen med Neal Cassady bakom ratten. Bilderna ger en ökad förståelse för beatlegendens personlighet och berättelserna om Cassadys rytm och höga kognitiva hastighet besannas. Cassady är brilljant! Cassady är… galen? Kaskader av amfetamin-triggade ord i rasande tempo lämnar hans läppar. Wow, intensivt liksom. The Merry Pranksters busschaufför räds inte att ta plats. Kedjerökande och med ryckiga rörelser – det tycks som om han hade svårt att sitta stil – fyrar han av nonsens och poetiskt färgade iakttagelser om vart annat. Ibland plockar han upp en flöjt och blåser några toner som för att stoppa flödet av de verbala explosionerna. I filmen ser man hans välfriserade, kortklippta nacke – de här hippierna hade kort hår – och hans ögon i bakspegeln. Klippen på Cassady är riktigt snygga.

Vad som inte är lika kul är inramningen som Kesey och kompani valde att ge materialet. Vid redigeringen gjordes nya, kompletterande videoinspelningar där bland andra Kesey och Babbs sitter och… eh… larvar sig. Det känns teatralt och dekoren är ful. Dessutom har man "piffat till" ursprungsmaterialet med billiga digitala effekter för att förtydliga den psykedeliska aspekten av ursprungsmaterialet. Det hade inte behövts. Men detta till trots är Intrepid traveller and his merry band of pranksters en ovärderlig pusselbit för att bättre förstå The Merry Pranksters.

Underbara är också klippen från New York. Den gamla, slitna bussen med spräckt framruta når till slut den stora staden i väst. Filmklippen när FURTHUR likt en gammal val på hjul rullar längs med New Yorks gator är fantastiska. De flesta människorna vinkar och ler; cirkusen har kommit till stan. Kontrasten mellan ”freaksen” och New York-borna är stark. Glöm inte att året är 1964. Människorna på gatorna bär strikta kläder som går i svarta, mörkblå och grå toner. Man skulle lugnt kunna säga att The Merry Pranksters stack ut. Ordentligt. Och deras fria improvisationer och sociala experiment möttes inte sällan av misstänksamhet. Under resans gång stoppas de av polisen. Och stoppas igen. Och igen. Men The Merry Pranksters gjorde inget olagligt. Neal Cassady visar snällt upp körkortet och kör sin kosmiska rap medan poliskonstaplarna inspekterar den gamla valen till buss.

Men hur var det nu med syran? LSD. Ett, två tre... bokstäver som en gång i tiden hamnade på löpsedlarna. INSTANT PSYCHOSIS! Men det här var ännu tidigare. 1964. Drogen blev inte olaglig förrän i oktober 1966. Om bussen gick på bensin och Cassady gick på tjack så gick Ken Kesey och de andra i gruppen definitivt på syra. Eller Kool-Aid som man sa. På den här tiden tog man inte drogen på små papperslappar, utan man intog den i flytande form. Det finns en hel del klipp i filmen där gruppen är märkbart påverkade av drogen. De ser... glada ut. Kosmiska liksom. OK, man skulle kunna säga att The Merry Pranksters handlade om mycket mer än droger. Det hade förstås varit fullt möjligt att genomföra hela resan utan några sinnesutvidgande substanser. Men jag betvivlar att bussen hade sett ut som en graffitivägg. Och Neal Cassady hade nog varit lite tystare där framme i bussen. Så oavsett vad man tycker om droger är de inte sällan ingredienser i de sociala experiment som når historieböckerna.

"The worlds mightiest home movie" har Tom Wolfe sagt om The Merry Pranksters filmprojekt – en klockren beskrivning.


Ken Kesey’s Intrepid Traveller and his merry band of pranksters går att beställa här.