torsdag 18 februari 2010

I skuggan av John en Coltrane med harpa

1970. Rockstjärnorna Jimi Hendrix och Janis Joplin dör , Baader-Meinhofligan når löpsedlarna och världens första jumbojet, Boeing 747, sätts i trafik. Farväl 60-tal.

Samma år gjorde jazzmusikern Alice Coltrane (1937-2007) två av sina bästa album: Ptah, the El Daoud och Journey in Satchidananda.

Titelspåret på sistnämnda är min personliga favorit. En basgång spelad av Cecil McBee och ljudet av en tampura trakterad av en musiker vid namn Tulsi introducerar låten. De fyra tonerna från tampuran repeteras genom hela inspelningen och skapar en ram inom vilken bandet skapar något… alldeles fantastiskt.

Saxofonisten Pharoah Sanders medverkar också på inspelningen. Att han valde att spela med Alice Coltrane känns helt logiskt – deras musik är starkt besläktad. På titelspåret på Journey in Satchidananda kombinerar Pharoah Sanders flera olika känslolägen. Genom sin sopransax blåser han sorg, andlig eufori och en rad andra stämningar som jag inte vet namnen på.

Men utan Alice Coltranes närvaro hade låten inte fått samma kosmiska elegans. Hennes harpa rycker tag i mig likt en varm vind över en sommaräng. Alice Coltranes musik är fylld av det där som brukar kallas själ. Ibland är hennes musik tung. Ibland svår och komplicerad. Men aldrig utan hopp. 

Det sägs att Alice Coltrane ogillades av flera av samtidens jazzkritiker. Man kan inte låta bli att undra om det handlade om att hon var kvinna i en starkt mansdominerad värld. Alice Coltrane var gift med jazzgiganten John Coltrane. Skulle man rent av kunna kalla henne jazzens Yoko Ono? Kritikernas ogillande handlade möjligen också om att de tyckte att hon var för flummig. Visst, Alice Coltrane var en djup typ. Men det är också det som gör hennes musik så bra; hennes spirituella flumjazz har en ton och en klang som berör än idag, fyrtio år senare.

Alice Coltrane stod länge i skuggan av maken John, det hyllade geniet. Sistnämnda kastade långa skuggor. Det skulle dröja till 1990-talet innan Alice Coltranes musik upptäcktes av en ny publik. Unga musiker, DJs och hipsters letade upp hennes plattor och hörde saker i låtarna som förmodligen gick hennes samtids jazzkritiker helt förbi. De unga fansen lockades av den introverta, nästan psykedeliska, stämningen i hennes inspelningar.

Gillar man psykedelisk musik – eller kalla det kosmisk, spirituell – bör man förr eller senare kolla in Alice Coltrane. Chansen är stor att man hittar en artist att älska för livet.


The Verve Music Group representerar Alice Coltrane. Lyssna på ljudklipp från hennes skivor här.

lördag 6 februari 2010

Psykedelisk seriestripp på Moderna i Malmö

Bor man i södra Sverige och är intresserad av konst från 1960-talet finns det fortfarande chans att se utställningen Spektakulära tider på Moderna Museet Malmö.

På utställningen visas bland annat John-E Franzéns legendariska Hell's Angels of California, United States of America (1966-1969). Mäktig och frånstötande på samma gång; det är svårt att slita ögonen från bilden. Hade Franzén läst Hunter S. Thompsons reportagebok Hell's Angels - A Strange and terrible saga (1966) när han gjorde verket? Precis som Thompsons bok förmedlade Franzén den ambivalenta känsla av fascination och rädsla som många människor kände inför motorcykelgänget under 1960-talet.

Spektakulära tider visar också Öyvind Fahlströms Sitting... från 1962. Verket framstår som en cut-up av bilder från en serietidning. Min blick flackar runt över bildytan. Söker efter logik. Efter en stund ger jag upp och konstaterar att Fahlströms psykedeliska "seriestripp" funkar lika bra utan narrativa inslag.


Det finns anledning att dröja kvar vid sistnämnda en stund. Fahlström är mest känd som konstnär, men arbetade också bland annat som översättare och journalist - några av de texter som han skrev för undergroundtidningen Puss var refuserade artiklar från DN!

Fahlström har också beskrivits som "psykonaut" (det vill säga en person som använder hallucinogener) och hans intresse för droger var ingen hemlighet; i ett program på Sveriges Television chockades de svenska tittarna när Fahlström i sändning tände en pipa med vad han påstod var hasch.

Tyvärr skickade Moderna Museet i Stockholm inte ner Fahlströms fantastiska Esso-LSD (1967) till Malmö-uställningen, ett verk som består av två skyltar. En av dessa är identisk med de som oljebolaget Esso, numera Statoil, använde sig av. Den andra har exakt samma form men i stället för "Esso" står det "LSD" på skylten. Att referenser till drogen letade sig in i konsten var helt logiskt*. LSD var på 1960-talet inte ett undergroundfenomen, som det senare kom att bli. Miljontals västerlänningar tog drogen och efterdyningarna märks än idag - även på en konsthall i Malmö.


Spektakulära tider på Moderna Museet Malmö visas till den 27:e februari.
*Sture Johannessons briljanta Andrée Will Take A Trip! (1969) är ett annat exempel.