onsdag 30 december 2009

Collagekonst för psykonauter

Bortglömd och förpassad till historieböckernas notiser; det är tyvärr få som känner till den i San Francisco baserade tyske konstnären Sätty (även stavat "Satty"). Svartvita collage föreställande märkliga inre landskap var hans signum. Avsaknaden av färg bidrog till bildernas mörka och dystopiska uttryck. De framstod som en motsats till de färgexplosioner som hans kollegor ägnade sig åt under sextiotalets hippievåg. Men Sättys konst var likväl psykedelisk. Verken bär på starkt hallucinatoriska motiv och förlagorna tycks hämtade från upplevelser under förändrade medvetandetillstånd.

Den som söker information om Sätty på Internet kommer tyvärr inte så långt. Det finns väldigt lite skrivet om konstnären. En person vid namn Claudio Moure har byggt en hemsida dedikerad Sätty, eller Wilfried Sätty, som han också kallades. (Hans riktiga namn var Wilfried Podriech.) Hemsidan om Sätty är daterad 1996. Det är den enda sida jag lyckas hitta på nätet som exklusivt handlar om konstnären. Där finns bland annat en bild på Sättys dödscertifikat. "Deceased fell from ladder to floor", står det. Året var 1982.

San Franscisco-konstnären Michael Bowen, berättar i en text med titeln Sätty is Dead på hemsidan om sin konstnärskollega och vän:

"Everybody who visited San Francisco or was part of the Citys hip scene from actor Mike Douglas to Herb Caen to Wim Wenders to me to the multitudes of assorted freaks, porn stars , lawyers, politicians and dope gangsters all wanted to crawl down the hole into Sattys Bunker . For a while it was the underground place to see and be seen. And then in the late 70s Sattys scene began to slowly crash".

De sista åren i Sättys liv var svåra. Hans hälsa var i dåligt skick efter en bilolycka där han bröt foten. "Satty looked terrible, his face and hands were bloated and splotchy from the cheap vodka which he drank for the pain in his foot straight out of the bottle", skriver Bowen.

Sätty må vara bortglömd för de flesta. Men den som gör sig besväret att bekanta sig med hans bilder hittar ett konstnärskap som är både komplext och förbryllande.


Läs mer om Sätty här.
Ett urval av Sättys bilder hittar man här.

Böckerna The Cosmic Bicycle (1971) och Time Zone (1973) innehåller Sättys verk.
Sätty gjorde också bilderna till The Illustrated Edgar Alan Poe (1976). Boken innehåller sammanlagt 80 illustrationer.
The Archaic Revival (1991) av författaren och filosofen Terence McKenna innehåller ett flertal av Sättys collage, vilket gjorde hans bilder kända för en ny generation.

måndag 28 december 2009

P som i Polanski

Filmregissören Roman Polanski blev aktuell på nytt under hösten. När han i september greps för att ha haft sexuellt umgänge med en minderårig mer än trettio år tidigare skakade hans beundrare liv i en gammal fråga: Kan man komma undan med vad som helst i egenskap av erkänt "konstnärsgeni"?

Polanskis beundrare menar att han redan sonat sitt brott; han har tvingats leva i "exil" i över tre decennier. Men regissörens belackare tycker att han ska sättas i fängelse. "Snuskgubbe!" ropar man. 

Oavsett vad man tycker om Polanski och hans framtida öde, kommer man inte ifrån att han fascinerar. Hans historia är mörk. Mordet på hans fru Sharon Tate tillhör 1900-talets mest omskrivna och skruvade. Och mannen som beordrade mordet, Charles Manson, har skrivits in i historieböckerna som ondskan personifierad. Men Polanskis trauma ursäktar inte att han 1977, vid fyrtiotre års ålder, hade sexuellt umgänge med en trettonåring.

Life of money, life of sex
Life of money, life of hex
Little girls drinking and eating cake
 
Little girls gorge you, your greatest misstake

Orden är hämtade från Roman P, en låt med bandet Psychic TV. Man skulle kunna tro att den är gjord under hösten i samband med Polanskis gripande, men den är skriven redan 1983. Roman P finns utgiven i ett antal olika versioner. På Youtube kan man just nu höra den fantastiska Long Folk Mix, hämtad från skivan Listen Today… från 1987.

Polanskis framtid ser mörk ut. Hans förflutna har hunnit ifatt honom. "The corrupter you are/The corrupter you be", sjunger Psychic TV-sångaren Genesis P-Orridge i Roman P (Long Folk Mix). Den snart 22 år gamla inspelningen är som klippt och skuren som ljudspår till framtida dokumentärer om den legendariske regissören. Kantig och hypnotisk med sina naiva melodislingor är låten både vacker och rubbad på samma gång. 


Lyssna på Roman P (Long Folk Mix) här. 
Läs hela texten till Roman P här.

tisdag 24 november 2009

En annan bibel

Bibeln, den kristna kyrkans heliga skrift, sägs vara världens mest sålda bok. Men det finns alternativ för de som har betänkligheter kring innehållet. Det amerikanska förlaget Feral House har givit ut en uppdaterad version av Thee Psychick Bible - A New Testameant (ja, det stavas så). Avsändare är Thee Temple Ov Psychic Youth.

Det kanske är läge att nämna några ord om bokens upphovsmän. Thee Temple Ov Psychick Youth, eller TOPY som de också benämns, började samarbeta redan 1981. Nätverket bestod då bland annat av musiker från grupperna Psychic TV, Coil och Current 93. Man ägnade sig åt magi som saknade gudadyrkan och mysticism. För TOPY var även sexualiteten fri från skam och skuld. Det experimentella språket med alternativa stavningar som "thee" och "ov" introducerades av musikern och konstnären Genesis P-Orridge. Gruppen har genomgått många olika skepnader och i början av 1990-talet lämnade Genesis, TOPY:s mest kända ansikte, nätverket. 2008 genomgick gruppen en stor förändring och började kalla sig Autonomous Individuals Network. Väldigt lite information finns tillgänglig om TOPY och det verkar som att nätverket lever en undanskymd tillvaro idag.

Nyutgåvan av Thee Psychick Bible kom som en överraskning, särskilt eftersom Genesis P-Orridge, som sedan nästan två decennier inte längre samarbetar med TOPY, givit den nya versionen av boken sin... eh... välsignelse.

Thee Psychick Bible består av 544 sidor syrafritt, återvunnet papper. Endast 999 exemplar har tryckts. Samtliga signerade och numrerade. Med boken, vars omslag pryds av gruppens symbol the Psychic Cross, följer också en DVD med tidigare svårfunna videos från Genesis P-Orridges arkiv. Dessa inkluderar verk av Throbbing Gristles Peter "Sleazy" Christopherson och regissören Derek Jarman (död 1994). Enligt Feral Houses hemsida blev flera av filmerna beslagtagna 1991 av Scotland Yard, men det är en annan historia som inte ryms i detta inlägg. 


Thee Psychick Bible kostar $69 och går att beställa här.

måndag 9 november 2009

Legendariskt kultband slutar sända

Sista tonerna på öppningslåten har klingat ut och en kort person med för somliga oklar könstillhörighet sträcker ut en rak arm i luften inför ett fullsatt Festsaal Kreutzberg i Berlin: Sieg Heil!

Psychic TV på Festsaal Kreutzberg.
Personen bakom hälsningen heter Genesis Breyer P-Orridge och på scen står Psychic TV (eller PTV3 som de också kallas). Deras spelning i ett tolerant Kreutzberg i Berlin (6/11) väcker mest sympatier från publiken. Ja, bortsett från en glasflaska som med hård kraft kastas upp på scenen sekunder efter Genesis Hitler-hälsning. (Lyckligtvis träffar flaskan ingen.) De flesta i publiken verkar vara fans som har följt bandet under lång tid. Men om gruppen hade placerats i en annan kontext, låt säga på en svensk stadsfestival, hade protesterna inte låtit vänta på sig. För Psychic TVs frontfigur kan nämligen konsten att provocera och gör det förbannat snyggt.

Få artister kan väl idag sägas vara provokativa och representera någonting genuint subversivt. Om rock & roll är en gammal farbror är dess slyngel till lillebror, det vill säga punken, sedan decennier förtidspensionär. Detta betyder inte att dessa uttrycksformer är döda - betydligt yngre musikstilar som house och techno lider av stark konflikträdsla; Psychic TV lyckas under fredagens spelning i Berlin använda rockmusik på ett förvånansvärt vitalt och innovativt sätt. De berör, vrider om känslor och får publiken att känna sig obekväm och lycklig på samma gång. Saken blir inte sämre av att bandet är ett gäng riktigt vassa och rutinerade musiker med utsökt visuell framtoning.

Men det tog ett tag innan jag fattade grejen. Spelningen är nämligen inte bara en rockkonsert utan framför allt en "TV-utsändning". (En ledtråd finns förstås i gruppnamnet.) Bakom bandet finns en stor duk som täcks av välregisserade videoprojektioner. En kvinna sputar bröstmjölk i munnen på en annan kvinna. Videosekvensen har klippts ihop med en film där en erigerad penis täckt av sperma visas. Senare byts bilderna ut mot färgstarka trippiga kaleidoskop-liknande mönster. Vid ett tillfälle glider några textmeddelanden förbi: ”E hate life”, ”E hate death”, ”E hate myself”. Kryptiskt och begripligt på samma gång. Och så bandets symbol… tecken… logoyp… kalla den vad du vill – the Psychic Cross – som effektfullt växer fram i rött mot svart bakgrund. Genesis P-Orridge och kompanis TV utsändning är psykisk – och inte sällan starkt psykedelisk.

En annan röd tråd i det videoverk som konserten närmast kan kallas för är Genesis Pandrogeny-projekt, ett konstprojekt som Genesis drev med sin andra hälft och tillika Psychic TV-medlem Lady Jaye Breyer P-Orridge (död 2007) och som med hjälp av olika kirurgiska ingrepp syftade till att göra varandra så lika som möjligt. Parets ansikten modifierades och Genesis opererade även in bröstimplantat. Tyvärr tycks många inte läst på om projektet, utan tror att Genesis genomgått ett könsbyte. (Genesis egen benämning på sig själv är ”s/he”.)

Bilderna på duken bakom bandet av Genesis och den bortgångne Lady Jaye fotograferade med bandage efter operationerna känns fullt logiska. Psychic TV är inte en orkester som sopar sorg och smärta under mattan, utan påminner gärna publiken om livets förgänglighet. Lady Jaye fick magcancer och lämnade världen alldeles för tidigt. Projektionerna på paret förvissar oss om att våra handlingar – särskilt genom konsten – kan överleva vår fysiska död; Lady Jaye lever kvar – på videoskärmen och bokstavligt talat genom Genesis P-Orridge.

Bandet stannar upp för någon sekund och Genesis skriker "What the hell are we fighting for?". Frontfigurens guldtänder blänker i strålkastarljuset. "Demons come and demons go/Where they come from we don’t know", lyder fortsättningen på texten. En terapi-session med Psychic TV förutsätter en vilja att ställas inför filosofiska frågor och att möta mörkret inom oss. Emellanåt är det tungt, andra stunder är det poetiskt och vackert. Och kanske viktigast – man kan alltid räkna med en stor skopa humor.


Fotnot: I ett inlägg postat den 4 november på Genesis P-Orridges hemsida meddelas att Psychic TV splittras efter den pågående turnén. Sista spelningen äger rum på torsdag i Moskva. Läs mer här.

lördag 24 oktober 2009

En Alice för 10-talet

Alice i underlandet av Lewis Carroll må vara en barnbok, men omfamnades under 1960-talet av långhåriga "freaks" som älskade John Tenniels trippiga illustrationer. Bilderna var som gjorda för motkulturen. Inte minst för de övertydliga drogreferenserna. Eller var de bara slumpmässiga? Alice dricker en vätska och träder in i ett radikalt förändrat medvetandetillstånd. Hon träffar en larv som sitter och röker vattenpipa på en... eh... svamp. Och det där kaninhålet som Alice trillar ner i? Det skulle förstås kunna vara en referens till schamanism. Inom denna teknik ägnar sig utövarna, schamanerna, åt själsresor till underjorden där de möter så kallade kraftdjur. Kanske att Lewis Carroll och hans illustratör inte hade någon som helst avsikt att anspela på droger. Och kanske hade de inte hört talas om urfolkens schamaner. Men för 1960-talets hippies fick boken som deras föräldrar läste för dem när de var små en helt ny innebörd då hallucinogener som LSD började spridas i framför allt USA och Storbritannien.

Barnboksklassikern från 1865 är med andra ord också en klassiker i den psykedeliska kutluren. Och är det fortfarande. 2010 lär bli Alices år. Då kommer nämligen Tim Burtons version av sagan.

Den brittiske designern John Coulthart har med perfekt timing skapat Psychedelic Wonderland - en kalender för 2010 baserad på Tenniels illustrationer. Coulharts bilder är ohämmat psykedeliska och briljanta i all sin... komplexitet! Glöm deviser som "less is more". I den psykedeliska bildvärlden handlar det om att skruva upp färg och form till max, vilket inte sällan leder till en befriande lekfullhet. Den som är uppmärksam på och hyfsat bevandrad i psykedelisk konst ser i Coulharts bilder en röd tråd från 1860-talets Tenniel till det sena 1900-talets rave-estetik på flyers och
skivomslag. På vägen passar han också på att nicka gillande åt såväl Alfons Mucha som sextiotalets affischkonstnärer. Hans bilder väcker tydliga associationer till den i sammanhanget lite mer obskyra tyske collagekonstnären Sätty, vars bilder finns återgivna i Terence McKennas The Archaic Revival.

Behöver jag tillägga att jag tycker bilderna är fantastiska?


Köp Psychedelic Wonderland här.

söndag 18 oktober 2009

Blunda och se

Dreamachine. Smaka på ordet. 

En maskin som ingen annan. En maskin av det enklare slaget. En maskin bestående av en äldre tiders skivspelare där skivtallriken roterar 78 varv per minut. Och en cylinder med symmetriskt utsnidade hål placerad på skivtallriken. I cylindern en glödlampa.

Dreamachine.
Foto: Wikipedia
För bästa resultat bör användaren av maskinen placera sig nära den med slutna ögon. Rotationerna skapar ett flackande mönster. Den pulserande ljuskällan leder hos somliga till ett förändrat medvetandetillstånd. Vibrerande euforisk. Eller oroligt dystopisk. Varje upplevelse är personlig. Stroboskopeffekten som uppstår syftar till att påverka hjärnans alfavågsaktivitet. 

Maskinen har kallats det första föremålet att skåda med ögonen slutna. 

Men kan man verkligen se saker när man blundar? Schamaner och mystiker har genom årtusenden sett fantastiska ting med slutna ögon. Västerlänningar har av tradition varit mera tveksamma. Har vi ens tid med det kosmiska här i väst? Spikmattornas populäritet visar att vi åtminstone söker andra metoder än de strikt vetenskapliga. 

Dreamachine blev inte någon hit när den uppfanns vid 1950-talet av Brion Gysin, med teknisk assistans av Ian Sommerville. Intresset för maskinen var för svalt och någon massproduktion blev det aldrig tal om. Kanske var den för subversiv för den breda massan. Världen var inte redo. 

Men idag då? Apparaten lever kvar som symbol för beatförfattarnas ohämmade experimentlusta och 2008 kom den briljanta dokumentärfilmen Flicker som handlar om Brion Gysins uppfinning. Filmen innehåller intervjuer med bland andra Genesis P-Orridge och Sonic Youths Lee Ranaldo samt arkivmaterial med Brion Gysin själv.


Se trailern till Flicker här.
Vill man köpa en Dreamachine kan man göra det här.
Prova en Internet-baserad variant här.

söndag 11 oktober 2009

Industri-pionjärer släpper loop-spelare

En liten maskin som ryms i handflatan och som spelar loopar signerade det engelska kultbandet Throbbing Gristle. Kan det vara nåt? Gristleism verkar åtminstone på pappret helt oemotståndlig. Loop-spelaren kommer i färgerna svart, krom och röd. Den har en inbyggd högtalare och drivs av två AA-batterier. I mojängen finns 13 loopar, däribland element från TG-klassiker som Twenty Jazz Funk Greats och Hamburger Lady.

Gristleism är designad av bandet tillsammans med den i Peking baserade musikern Christiaan Virant. Loop-spelaren släpps i december 2009, men går att förhandsbeställa här.


Läs mer om Gristleism här.

lördag 12 september 2009

Rytm och precision på ny Louisiana-utställning

The World is Yours är namnet på Louisianas nya utställning med samtidskonst. Det finns inget uttalat tema på utställningen. Det enda som utlovas är "international contemporary art". Avsaknaden av ett genomgående tema kan förstås vara ett problem. Men inte i det här fallet. The World is Yours är en stabil och spännande utställning som levererar.

Det första som möter besökaren är verket Flapboard av den indiska konstnären Shilpa Gupta. I taket har en sådan där annonseringsskylt som visade destinationer och avgångstider på gamla tiders tågstationer placerats. Men på Guptas skylt visas inga tågtider; "I want to fly high with you"... "Why do I remember"... "I need to travel"... Dessa är i stället några av de fraser som betraktaren ställs inför. Men Flapboard är inte bara en visuell upplevelse. Ljudet av den rasslande skylten är minst lika centralt för upplevelsen. Det rasslar till med jämna mellanrum och det finns en attraktiv... rytm i presentationen av nya textfraser. Många av orden är också felstavade och skylten, som tycks ha en egen intelligens, korrigerar sina misstag! Detta ger verket en välkommen lekfullhet.

På utställningen hittar man också konstnären Olafur Eliasson. Hans verk, som är i form av en bil, är placerat i ett frysrum. Utanför rummet sitter en museivakt. Han tittar på mig med allvarlig blick och säger: "Jag släpper in dig och sen går jag på fikarast. Är det OK?" Jag skrattar, sveper in mig i en filt och går in i det iskalla rummet. Framför mig står en bil täckt av is. Men den största behållningen är inte bilen utan själva upplevelsen av att stå instängd i ett kylrum. Kallt och ogästvänligt. Somliga skulle säga klaustrofobiskt. 

Eliassons verk är intressant men dess tillkomst väcker blandade känslor; verket är beställt av ett tyskt bilmärke. Sedan 1975 har de bjudit in konstnärer att "dekorera" företagets olika bilmodeller. "Isbilen" genererar - oavsiktligt - frågor om konstnärsrollen och svårigheten med att vara oberoende i en värld som styrs av starka ekonomiska intressen.

Jag vandrar vidare och når så småningom utställningens kanske mest omtalade verk, Sissel Tolaas The FEAR of Smell - The Smell of FEAR. Framför mig står en man. Han stryker sin hand mot en av museiväggarna och luktar sedan på sina fingrar. Väggen ska enligt Tolaas innehålla lukten av ett antal mäns ångest. Skeptisk och tvivlande går jag fram och stryker min hand över väggen. Beröringen ska aktivera lukten. Jag sätter näsan mot väggytan. Det luktar... inte något speciellt. Jag provar igen på ett annat ställe. Den här gången känner jag en distinkt maskulin lukt. Väggen luktar verkligen. Det funkar. Jag bestämmer mig för att undersöka en annan del av "luktväggen". Den här gången luktar det riktigt äckligt. Jag tänker på lukten av spya. Jag konstaterar att Tolaas verkligen lyckats. Min enda invändning är att The FEAR of Smell förmodligen hade funkat bättre i ett särskilt rum avsett för verket. Äckelkänslan av lukterna gör att det är svårt att ta in de övriga verken i samma rum.

Med på utställningen är också Cao Feis tjugo minuter långa video Whose Utopia från 2006. Verket har tidigare bland annat visats på Bonniers Konsthall, där det gjorde stort intryck på mig. Filmen, som utspelar sig på en glödlampsfabrik i Kina, visar upp massproduktionens monotona villkor och de drömmar som arbetarna bär på. Gripande, poetisk och med rytmisk precision är Whose Utopia ett verk som berör de flesta.

Vad som kanske framför allt gör The world is Yours så bra är dess ljussättning, färgsättning och rumsindelning. Första delen av utställningen går helt i svart och vitt. Detta tema ersätts sedan med nya distinkta rum. Det är få, om några, saker som känns slumpmässigt utförda. Verken i de olika rummen känns besläktade med varandra. Detta gäller inte minst det rum där Corey McCorkles An Arrangement (Phalanx) finns placerat. Optiskt, närmast hallucinatoriskt, sugs jag in i McCorkles spegelvärd och framför mig ser jag en hel armé av... mig själv.


The World is Yours visas på Louisiana t.o.m. 10 januari 2010.

Läs Sydsvenskans recension av utställningen här.
Helsingborgs Dagblad recenserar utställningen här.

söndag 6 september 2009

Hemmavideon som kultförklarades

Till de fenomen inom västerländsk motkultur som gjort störst intryck hör onekligen berättelsen om The Merry Pranksters. Mytbildningen om gruppen är omfattande. Tyvärr råder det stor förvirring om vad de egentligen ägnade sig åt. Historierna är vaga och otydliga. Synd tycker jag. För det hela är ganska enkelt.

Så här var det: Författaren Ken Kesey hade just skrivit Sometimes a great notion, uppföljaren till succé-romanen One flew over the cuckoo's nest (Gökboet). I juni 1964 skulle det hållas en releasefest, där författaren förväntades närvara. Tillsammans med några polare fick Kesey en brilliant idé – en idé som hittills resulterat i en bok av Tom Wolfe, mängder med tidningsartiklar och snart också en film av Gus Van Sant: Med pengar från den framgångsrika debutromanen köpte Kesey en gammal skolbuss och bestämde sig för att köra från Kalifornien ända till festen i New York med sina polare. De målade bussen – som fick namnet FURTHUR – i alla färger som reflekteras av en prisma och installerade sovplatser och en ljudanläggning i fordonet. Chaufför på resan var... och det här är lysande... genialt! …Neal Cassady. That’s right, beat-legenden från Jack Kerouacs On the road, där omnämnd som ”Dean Moriarty”. De som läst Kerouacs bok vet att Neal Cassady gillade att sitta bakom ratten. Men vad mer? Centralt för detta projekt var att gruppen skulle DOKUMENTERA resan. Planen var att göra en film och de investerade i dyr filmutrustning. Medlemmar från gruppen har i efter hand sagt att man var helt seriösa med att göra en film om resan och hade stora förhoppningar om slutresultatet. I sann idealistisk DIY-anda valde de att göra all inspelning själva, trots att de saknade teknisk kunskap om hur man gör en film. Materialet visade sig vara oanvändbart. Det blev ingen film. 

Men Ken Kesey gav inte upp idén om att klippa ihop materialet till en sammanhängande berättelse. Tillsammans med sonen Zane och en annan medlem av gruppen, Ken Babbs, och dennes son Simon, lyckades man till slut göra Ken Kesey’s Intrepid Traveller and his merry band of pranksters look for a kool place (uppdelad på två DVD-filmer). För den som är intresserad av The Merry Pranksters och 1960-talets motkultur är filmerna väl värda att bekanta sig med. Trots att bild- och ljudkvaliteten är undermålig är det en fröjd att t ex se klippen med Neal Cassady bakom ratten. Bilderna ger en ökad förståelse för beatlegendens personlighet och berättelserna om Cassadys rytm och höga kognitiva hastighet besannas. Cassady är brilljant! Cassady är… galen? Kaskader av amfetamin-triggade ord i rasande tempo lämnar hans läppar. Wow, intensivt liksom. The Merry Pranksters busschaufför räds inte att ta plats. Kedjerökande och med ryckiga rörelser – det tycks som om han hade svårt att sitta stil – fyrar han av nonsens och poetiskt färgade iakttagelser om vart annat. Ibland plockar han upp en flöjt och blåser några toner som för att stoppa flödet av de verbala explosionerna. I filmen ser man hans välfriserade, kortklippta nacke – de här hippierna hade kort hår – och hans ögon i bakspegeln. Klippen på Cassady är riktigt snygga.

Vad som inte är lika kul är inramningen som Kesey och kompani valde att ge materialet. Vid redigeringen gjordes nya, kompletterande videoinspelningar där bland andra Kesey och Babbs sitter och… eh… larvar sig. Det känns teatralt och dekoren är ful. Dessutom har man "piffat till" ursprungsmaterialet med billiga digitala effekter för att förtydliga den psykedeliska aspekten av ursprungsmaterialet. Det hade inte behövts. Men detta till trots är Intrepid traveller and his merry band of pranksters en ovärderlig pusselbit för att bättre förstå The Merry Pranksters.

Underbara är också klippen från New York. Den gamla, slitna bussen med spräckt framruta når till slut den stora staden i väst. Filmklippen när FURTHUR likt en gammal val på hjul rullar längs med New Yorks gator är fantastiska. De flesta människorna vinkar och ler; cirkusen har kommit till stan. Kontrasten mellan ”freaksen” och New York-borna är stark. Glöm inte att året är 1964. Människorna på gatorna bär strikta kläder som går i svarta, mörkblå och grå toner. Man skulle lugnt kunna säga att The Merry Pranksters stack ut. Ordentligt. Och deras fria improvisationer och sociala experiment möttes inte sällan av misstänksamhet. Under resans gång stoppas de av polisen. Och stoppas igen. Och igen. Men The Merry Pranksters gjorde inget olagligt. Neal Cassady visar snällt upp körkortet och kör sin kosmiska rap medan poliskonstaplarna inspekterar den gamla valen till buss.

Men hur var det nu med syran? LSD. Ett, två tre... bokstäver som en gång i tiden hamnade på löpsedlarna. INSTANT PSYCHOSIS! Men det här var ännu tidigare. 1964. Drogen blev inte olaglig förrän i oktober 1966. Om bussen gick på bensin och Cassady gick på tjack så gick Ken Kesey och de andra i gruppen definitivt på syra. Eller Kool-Aid som man sa. På den här tiden tog man inte drogen på små papperslappar, utan man intog den i flytande form. Det finns en hel del klipp i filmen där gruppen är märkbart påverkade av drogen. De ser... glada ut. Kosmiska liksom. OK, man skulle kunna säga att The Merry Pranksters handlade om mycket mer än droger. Det hade förstås varit fullt möjligt att genomföra hela resan utan några sinnesutvidgande substanser. Men jag betvivlar att bussen hade sett ut som en graffitivägg. Och Neal Cassady hade nog varit lite tystare där framme i bussen. Så oavsett vad man tycker om droger är de inte sällan ingredienser i de sociala experiment som når historieböckerna.

"The worlds mightiest home movie" har Tom Wolfe sagt om The Merry Pranksters filmprojekt – en klockren beskrivning.


Ken Kesey’s Intrepid Traveller and his merry band of pranksters går att beställa här.

lördag 29 augusti 2009

The Merry Pranksters-medlem bakom Vietnam-skildring

Somliga saker är värda att vänta på. Ett av de mer... extrema exemplen är en novell om Vietnam-kriget skriven i början av 1960-talet av Ken Babbs, medlem i The Merry Pranksters.

1964 samlades gruppen runt författaren Ken Kesey för en "road trip" i en psykedeliskt målad buss genom USA. Resan var ett socialt experiment som TÄNJDE PÅ GRÄNSERNA för vad som var acceptabelt i dåtidens amerikanska samhälle. Chaufför på resan var Neal Cassady, känd som förlagan till Jack Kerouacs Dean Moriarty i On the Road. Lite senare började The Merry Pranksters anordna så kallade Acid Tests - regnbågsvibrerande multimediafester med LSD som bränsle där The Grateful Dead agerade husband. Vid sidan av Kesey, var Babbs drivkraften i The Merry Pranksters. Gruppens eskapader kommer snart på film. Det är regissören Gus Van Sant som jobbar med en filmatisering av Tom Wolfes kultförklarade bok The Electric Kool-Aid Acid Test som handlar om gruppen. Filmen är planerad att släppas 2010.

Novellen som Ken Babbs skrev heter Who Shot the Water Buffalo? och är fortfarande inte utgiven. Men det finns åtminstone en chans att läsa ett avsnitt ur texten. Lost a Bird, Gained a Bird heter smakprovet och finns i en liten bok tryckt i 400 exemplar. Samtliga är signerade av författaren.

Men varför ska man bry sig om ett utdrag ur en novell från 1960-talet som aldrig publicerats? Helt enkelt för att Lost a Bird, Gained a Bird är ett riktigt bra tidsdokument. Babbs var helikopterpilot i Vietnam-kriget och erfarenheterna därifrån resulterade i en ögonvittnesskildring från en konflikt som skakade om världen.

Det skulle vara lätt att avfärda Ken Babbs som en misslyckad författare som alltid stått i skuggan av bäste vännen Ken Kesey. Sistnämnda skrev ju trots allt Gökboet. Men Lost a Bird, Gained a Bird är inget mediokert verk utan bjuder på riktigt välskriven prosa. Det är både lättsam och nattsvart läsning. Babbs berättar om en vardag mitt i brinnande krig där deltagarna blir märkbart uttråkade, men där det meningslösa våldet också finns närvarande. Det är denna kombination av stämningar som gör de tjugofyra sidorna så läsvärda. Det faktum att Ken Babbs var en av 1960-talets mest betydelsefulla personer från den amerikanska motkulturen ger förstås också materialet extra tyngd.


Beställ Lost a Bird, Gained a Bird här.

Fotnot: Under juli 2009 gjorde jag en intervju med Ken Babbs. Mer info om denna kommer inom kort. Enligt Babbs finns det ännu hopp om att boken ska ges ut.

lördag 8 augusti 2009

Svensk affischkonst på Nordiska Museet

1960- och 1970-talens svenska affischkonst dammas av emellanåt och visas upp på museer och konsthallar, dvs. miljöer som ligger långt ifrån var affischerna ursprungligen kunde beskådas. Att affischerna plockas fram ur arkiven är förstås viktigt. Perioden var betydelsefull på flera plan. Affischerna innehåller ofta politiska kommentarer med en direkthet som inte så ofta syns i dag. Dessutom är flera av bilderna intressanta ur ett estetiskt perspektiv. Färgstarka och hallucinatoriska retar de ögat och de lekfulla kompositionerna skapar reaktioner hos betraktaren. Affischerna inspirerar och får många av oss att le, somliga tycker att de är "flummiga" produkter av hippiekonstnärer.

På Nordiska Museet i Stockholm visas till och med den 4:e oktober utställningen Proggens affischer. Besökaren hittar verk som Kjartan Slettemarks Nixon med kaffekopp (1971) och Carl Johan De Geers Vägra Vapen (1967). Med på utställningen finns också Sture Johannessons Revolution means revolutionary concsiousness (1968), för de flesta känd som "Hashflickan". Bilden väckte stor uppmärksamhet i samband med en utställning på Lunds Konsthall. Utställningen stoppades och affischer brändes! Trots den stränga censureringen av Johannesson, har "Haschflickan" etsat sig fast i svenskarnas medvetande. Bilden, som bland annat syns skymta förbi i Lucas Moodyssons film Tillsammans, är numera ett hett samlarobjekt.

Proggens affischer visar också en koncertaffisch som gör reklam för en spelning med det i dag kultförklarade bandet Hansson & Karlsson. Bilden är gjord i samma anda som de psykedeliska affischer som var vanliga i Californien under 1960-talet, vilka i sin tur var starkt influerade av Alfons Mucha, en tjeckisk affischkonstnär verksam i Paris under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet.

Hansson & Karlsson-affischen håller onekligen samma klass som de bilder som skapades av de amerikanska affischmakarna. Vilt och ohämmat rör sig bokstäverna över bilden. "Lucy is at Filips. REGERINGSG. 27-29", står det på affischen. 

"HANSSON & KARLSSON... FREAK OUT", läser jag i nedre vänstra hörnet. "TICKETS 5 KR.

F
L
A
S
H
IT"

Affischkonsten så som den såg ut på 1960-talet försvann i och med punken och 1980-talets plastiga uttryck. I dag finns ett nyvaknat intresse för hippierörelsens bildvärld. Psykedelisk, bubblande och politisk utmanar den betraktaren. 

Besök Nordiska Museets hemsida här.

söndag 2 augusti 2009

Kungen heter Arthur

Arthur är en amerikansk tidning om motkultur (och en hel del musik) som är helt fantastisk. Just nu är det min gjutna favorittidning och precis vad jag har letat efter under många år. Numera finns Arthur inte längre i pappersform, utan lever kvar på nätet. Men jag väntar tålmodigt på att den ska återuppstå. 

Den som vill ta del av de gamla fysiska numren kan fortfarande göra det. På Arthurs hemsida finns ett flertal nummer fortfarande tillgängliga. Ok, några har sålt ut och några är ganska dyra eftersom det bara finns ett fåtal exemplar kvar. Priserna varierar mellan sex och etthundra dollar! Det verkar som att Arthur börjar uppnå kultstatus, så man kanske inte ska vänta för länge med att inskaffa de exemplar man vill ha. Om man inte vill beställa gamla nummer utan att först ha tittat i tidningen, kan man ladda ner nummer 31 och 29 i pdf-format på tidningens hemsida.

I tidningen hittar läsaren en hel del artiklar som handlar om musik. Det är därför lätt att få för sig att detta är en musiktidning, men den gemensamma nämnaren är motkultur och Arthurs slogan är "homegrown counterculture". I oktober-numret 2008 intervjuas bandet Brightblack Morning Light. Artikeln handlar om mycket mer än om bandets musik. Brightblack Morning Light pratar bland annat om miljöförstöring och hur det är att bo ute i den amerikanska vildmarken. Det är förstås alltid en risk att läsa om ett av sina favoritband, men min bild grusas inte, snarare tvärtom. I ett långt och inspirerande reportage - långt för att Arthur har låtit sig inspireras av 1960-talets New Journalism - tecknas ett porträtt av de två bandmedlemmarna Nabob och Rabob som känns både varmt och sympatiskt. Arthur är inte ute efter att dissa sina intervjuobjekt. De verkar snarare se dessa som en del av "Arthur-familjen", ett nätverk där kreativa och spännande människor som serieförfattaren Alan Moore, journalisten Daniel Pinchbeck och medieteoretikern Douglas Rushkoff ingår. Sistnämnde har för övrigt ett kort inhopp i Psychic TV på sin CV.

Arthur online är förstås inte lika bra som i pappersform, men den digitala versionen får duga för stunden; jag håller tummarna för att tidningen återuppstår eller att redaktören Jay Babcock ger sig i kast med ett nytt vågat projekt. Tills dess är Arthur den okrönte kungen i tidningsvärlden.


Besök Arthurs hemsida här.

onsdag 29 juli 2009

P3 Dans goes acieed!

I lördags sände P3 Dans en special om den sub-genre inom housen som kallas acid. Missade man programmet kan man lyssna i efterhand på P3 Dans hemsida. 

För den som inte har så bra koll på acid, är programmet en utmärkt ingång. Programledaren Calle Dernulf guidar lyssnaren med stadig hand genom scenens födelse i 1980-talets Chicago fram till vår tids acid-mutationer. Dernulf berättar historien om den en gång i tiden så radikalt nyskapande, sexuellt frustande och skoningslösa musiken på ett engagerande sätt. Förutom gamla house-klassiker bjuds det på acid-influerad musik från 1990- och 2000-talet. Daft Punk klarar man sig utan, men i övrigt känns låtvalen relevanta. 

Två artister som inte spelades i programmet, men som utan problem hade passat in där är Hieroglyphic Being och Chris Moss Acid. Hieroglyphic Being från Chicago har med sina ruffiga och kompromisslösa inspelningar skapat en alldeles egen, uppdaterad, variant av acid. Denne producent verkar inte särskilt intresserad av att göra produktioner baserade på TB-303:an - bas-synthen med det knorrande ljudet som är själva signumet för acid - utan har i stället tagit till sig acid-pionjärernas sätt att programmera rytmer. 

Min andra favorit i genren är en ung britt som släpper plattor under namnet Chris Moss Acid. Denne produktive producent har pepprat världen med gratis mp3:or fyllda med vintageljud i 00-talskostym. Han ligger också bakom vinyltolvan London Calling E.P. - en briljant platta utgiven på Hieroglyphic Beings egna skivbolag Mathematics. På skivan samsas bubblande acid-slingor med lekfulla rytmer gjorda på trummaskinen TR-707 och stråkar som för tankarna till Derrick Mays finare stunder. Chris Moss Acid och Hieroglyphic Being visar med sin musik att acid är en genre att räkna med ett tag till.


Lyssna på P3 Dans acid-special här.

lördag 25 juli 2009

Joan Didions historieskrivning väcker blandade känslor

De senaste åren har den genre inom journalistiken som går under namnet New Journalism, vilken jag skrivit om i ett tidigare inlägg, fått ett rejält uppsving bland journalister. Tekniken utmärks av att rapporteringen sker i form av låååånga reportage präglade av skönlitterära grepp. Den kanske främsta företrädaren för genren är Tom Wolfe, en annan viktig förgrundsgestalt är Joan Didion.

Magasinet Filter har New Journalism som inspirationskälla och det tyvärr numera (i pappersform) nedlagda amerikanska magasinet Arthur nämner specifikt Didion som influens. The New York Times Book Review har beskrivit sistnämnda som en journalist som vill förstå människor, snarare än att avslöja dem. Hennes stil har beskrivits som minimalistisk och distanserad, vilket tenderar att göra hennes texter lite känslokalla och tyvärr, i några fall, en aning platta, nästan oengagerade. Didion är samtidigt en mycket skicklig författare och historieberättare; när jag läser hennes reportage glömmer jag ibland bort att de inte är fiktiva, vilket förstås gör New Journalism-genren så otroligt spännande.

Slouching towards Bethlehem är namnet på ett reportage av Didion. Texten publicerades första gången 1967 och ses i dag som ett viktigt dokument för att förstå 1960-talets hippiekultur som den såg ut i San Franciscos Haight Ashbury. I reportaget undersöker hon de mörka sidorna av hippierörelsen. Att det fanns en nattsvart sida av denna är väl dokumenterat och Didion är en viktig röst i det sammanhanget. Journalisten reste till San Francisco 1967 och kom till ett samhälle i förfall. Unga människor vallfärdade från hela USA för att söka lyckan i den mytomspunna staden i nordvästra Kalifornien, men tvingades ofta leva i ren misär. Hippierörelsen hade också dragit till sig kriminella element, i några fall ren ondska, vilket snabbt gjorde Haight Ashbury till en paranoid, otrygg plats.

Men Slouching Towards Bethlehem väcker blandade känslor i mig. Vem var Joan Didion 1967? Kunde hon verkligen förstå de unga hippies hon träffade i San Francisco?

Många ser säkert Didions reportage om Haight Ashbury som en rapport från själva insidan av hippiekulturen. Det här stämmer förstås inte; journalisten droppade inte LSD med kidsen. Hennes bakgrund var mera square än hip; Didion är uppväxt i en republikansk familj och det var inte förrän på 1970-talet som hon övergav sina republikanska värderingar. De unga, starkt åldersfixerade hippies som Didion träffade tyckte dessutom att hon var en person från vuxenvärlden. Detta är någonting som hon själv tar upp i sitt reportage: "One day Norris asks how old I am. I tell him I am thirty-two. It takes a few minutes, but Norris rises to it. 'Don’t worry,' he says at last. 'There's old hippies too.'"*

Hippa mediamänniskor i USA, eller för all del i Sverige, tycker just nu att New Journalism-författare som Joan Didion är the shit. "Hon var där! Mitt bland alla hippies i Haight Ashbury!! 1967!!! Hur ball är inte det?" Så klart, men Joan Didion var en betraktare, inte en i gänget. Efter att hon skrivit sitt reportage tog hon flyget hem till New York. Det råder just nu en något ohälsosam romantisering av det sena 1960-talets journalister. Det är lätt att tro att New Journalism-pionjärerna utförde en slags deltagande observation likt gamla 1900-talsantropologer, vilka inte sällan bodde långa tider med exotiska stammar och deltog i krävande ritualer. Sorry, men Joan Didion var ingen hippie. Detta gäller också Tom Wolfe. Detta betyder förstås inte att de reportage som de skrev saknar värde. Flera av texterna är mycket viktiga för förståelsen av 1960-talets motkultur. Men läsaren får inte glömma vilka glasögon dessa journalister såg genom när de begav sig ut för att undersökta 1960-talets motkultur. Didion, såväl som Wolfe, ville få med sig spännande historier hem till tidningsredaktionerna. Att ge en schysst bild av verkligheten var tyvärr inte alltid högsta prioritet.

Slouching towards Bethlehem finns publicerad i en bok med samma namn. I förordet till denna berättar Didion att hon var sjuk och gick på gin och det amfetaminliknande preparatet dexedrin (!), när hon skrev sitt omtalade reportage om hippiekulturen. Det är svårt att veta vilket förhållande Didion hade till droger. Man kan lätt få för sig att hon hade en nyanserad attityd när hon gjorde reportaget; Didion dömer ingen. Samtidigt väljer hon att lyfta fram de mest extrema livsstilarna i The Haight, vilket gör att man kan ifrågasätta hennes motiv. I essän berättar Didion om en mamma som ger sin femåriga dotter LSD. Den som har någon som helst kunskap om 1960-talets motkultur, vet så klart att 99,99 % småbarnsföräldrarna i Haight Ashbury inte matade sina barn med hallucinoger! De flesta hippies hade en enorm respekt för droger som LSD och närmade sig dessa med stor försiktighet. Begreppen ”set” och ”setting” etablerades tidigt i kulturen och många tog LSD bara några få gånger för att aldrig mer göra det igen. Därför är det olyckligt att Didion väljer att lyfta fram de mest vrickade personligheterna från motkulturen. Läsarna av The Saturday Evening Post, tidningen där texten först publicerades, chockades säkert av Didions reportage, men är hennes text verkligen bra journalistik? Visst, reportaget handlar om mörker och förfall, men det ger knappast en nyanserad bild av hippierörelsen och personerna i Slouching Towards Bethlehem framstår som trasiga och förvirrade. Didion är medveten om detta, men menar att det är priset man får betala när man hamnar i media: ”Writers are always selling somebody out”, skriver hon i förordet. Jag håller inte med.


*Joan Didion, Slouching Towards Bethlehem (1968), s. 94

tisdag 21 juli 2009

Brev från fristaden

För precis en vecka sedan tog jag tåget över sundet för att besöka fristaden Christiania i Köpenhamn - vida känd i Norden som platsen där hippies och människor med alternativa sätt att leva samlats sedan i början av 1970-talet. Motståndarna talar om hasch och kriminalitet. Men i Christiania flockas också turister, turister i mängder; fristaden är Köpenhamns näst största attraktion med omkring en miljon besökare årligen. Det är en otrolig siffra, eller hur?

Senast jag besökte Christiania var när jag i höstas tillsammans med en vän såg en fantastisk konsert med det minst sagt psykedeliska rockbandet Acid Mothers Temple från Japan. Bandet spelade på Loppen, vilket är ett konsertställe beläget inne i fristaden. Jag har under åren besökt Christiania vid en mängd tillfällen, ofta med blandade känslor. Fristaden är för mig både mjuk och hård, varm och kall. Men mitt hjärta har alltid bankat för Christiania ända sedan jag först satte min fot där någon gång under mitten av 1990-talet. I augusti 2003 deltog jag i den stora demonstration som anordnades för bevarandet av fristaden. Tusentals demonstranter, mestadels danskar förstås, men även en del svenskar och andra nordbor, var på plats. Jag lyckades aldrig övertyga mina vänner att följa med, så jag åkte över till Köpenhamn på egen hand den dagen. Kanske var de rädda för att offentligt visa sitt stöd och kanske hamna på bild på TV-nyheterna, men det där struntade jag i. Stolt gick jag i det gigantiska demonstrationståget genom staden. "Bevar Christiania" var budskapet. En medelålders kvinna sålde en stödknapp till mig med orden "JA til Frihed og forskellighed. Folkeoptog. 30. august 2003". Känslorna svallade och många befarade att detta var slutet för fristaden, men Christiania lever envist kvar i dag, sommaren 2009.

Hur är det då att besöka Christiania en vanlig tisdag i juli? Jag ska försöka ge mig på en liten lägesrapport: När jag går in i området är det full aktivitet som råder. Det är en mängd turister på plats denna vackra sommardag. En lång, gänglig man i hatt, jag skulle gissa att han är i sextioårsåldern, står och talar på engelska till en liten grupp människor. De ser ut att vara turistande tanter i femtiofem-, kanske sextioårsåldern. Senare på dagen stöter jag på mannen och hans grupp igen på ett annat ställe i fristaden. Det lär inte vara den enda guidetur som genomförs denna dag.

Jag passerar den lilla marknadsplatsen där det säljs etno-aktigt tingeltangel samt vad man på engelska brukar benämna som "smoking paraphernalia", det vill säga rullpapper och andra tillbehör för cannabis-rökare, och fortsätter längs med Pusher Street. De så kallade "haschbodarna" är rivna för länge sedan, men namnet på gatan lever kvar, det är till och med utsatt på min lilla, tummade Köpenhamnskarta! På Pusher Street trängs turister i alla åldrar med slitna människor som ser ut som missbrukare, stora hundar, tonårsgäng och christianiter - sistnämnda är namnet på de cirka 850 människor som bor i Christiania. Längs med gatan står också muskulösa män med rakade huvuden och tatuerade överarmar. De är alla solbrända efter långa dagar utomhus och en av dem bär solglasögon av pilotmodell. De är snubbar man inte skulle vilja bråka med. Jag sänker blicken och promenerar vidare.

"Ytringsfrihed?" står det på en skylt placerad på en öppen yta i anslutning till Pusher Street. Den kryptiska skylten påminner besökarna om Christianias ständiga kamp mot myndigheterna. Jag går upp på vallen som löper längs med den lilla sjön som ligger vid fristaden. Det är en väldigt vacker miljö och jag funderar över om myndigheternas främsta skäl att stänga Christiania egentligen är att lägga vantarna på den värdefulla marken. Här finns möjlighet att bygga exklusiva bostadshus som kan säljas till välbärgade köpenhamnare. Men denna sommardag 2009 är Christiania sig likt. Folk sitter och tittar ut över sjön och de lummiga träden och jag slås av hur tyst och lugnt det är. En bit bort sitter ett välklätt par i trettioårsåldern och längs med sjön ser jag två joggande kvinnor. De bär grälla, rosafärgade sportkläder. Nere vid sjön spelar två unga män pingis. Ur en bandspelare hörs Primal Scream. ”Get your rocks off, get your rocks off honey” sjunger Bobbie Gillespie när jag passerar pingiskillarna. Borta på Pusher Street bjöds det på brölig gubbrock.

Jag bestämmer mig för att gå in i Christianias bostadsområde. Bruset från Pusher Street tynar bort och jag möts i stället av fina, pittoreska hus och prunkande trädgårdar. Kontrasten mellan den paranoida stämningen på Pusher Street och husen en bit in i området är stark. Jag ser två kvinnor som hjälper varandra med att vattna varandras trädgårdar. De har varsin grön vattenkanna till hjälp. "Var er Gandalf?" står det på en skylt på utsidan av ett fint gammalt hus en bit bort. "Langt ude" läser jag på en annan skylt nedanför! Den här typen av humor är typisk för christianiterna.

En vit gammal traktor av modell 995 David Brown står och rostar intill en liten hage. I den lilla inhägnaden står en vit häst. På marken ser jag en kvarglömd skateboard och längs med husväggarna växer stockrosor. Jag går i riktning mot Pusher Street igen och får syn på några små barn. De kastar vattenballonger på de passerande. Barnen skrattar högt och de som drabbas av ballongerna verkar inte bli särkilt upprörda. Jag får ett intryck av att det är högt i tak i Christiania när det gäller barnuppfostran. Ungarnas upptåg känns befriande. Kort därefter passerar jag ett skjul fyllt av kläder. "Put og tag" står det. Mina kunskaper i det danska språket är begränsade, men jag förmodar att frasen betyder "ge och ta". En kvinna och en man står och tittar i klädtravarna. Mannen stoppar ner ett par jeans i en påse. För en stund framstår Christiania som ett hippie-paradis där alla sextiotalets drömmar besannats, men när jag närmar mig hårda Pusher Street dämpas min romantisering av fristaden igen.

Jag bestämmer mig för att svalka mig med en kall öl på ett av ölhaken i närheten av gatan och jag slår mig ner bredvid ett ungt par, runt tjugo. De talar engelska med brittisk accent. Killen har svart lockigt hår, tjejen rakt, långt mörkbrunt. Hon bär stora solglasögon. De två ser fina ut ihop. "Oh, she's going to Amsterdam! Sex!! DRUGS!!!" säger tjejen och imiterar sin far samtidigt som de skickar en joint mellan varandra. Det unga paret ska åka till Amsterdam. Tjejens mamma tycker det är ok, men hennes pappa tycker att det är en dålig idé. Vid bordet framför oss sitter två medelålders par. De talar norska och ser ut som vilka tonårsföräldrar som helst. Deras skratt fyller uteserveringen. Det engelska paret bestämmer sig för att sätta sig vid vallen intill sjön och lämnar bordet. Två fransktalande män i trettioårsåldern slår sig ner bredvid mig. Jag tänker på att de flesta som besöker Christiania gör det tillsammans med någon. Det är få personer som är utan sällskap.

Efter en stund lämnar jag stöket på ölhaket och slår mig ner på en stor trädstam vid Den Grå Hal, Christianias största konsertställe. Lugnet infinner sig på nytt. Efter en stund kommer en kvinna, runt femtio, fram till mig. Hon bär skor med höga klackar. "Undskuld" säger hon. Hon undrar om jag har några småpengar. "Nej, tyvärr", svarar jag. Hon vänder sig hastigt om och går fram till två killar som passerar. "Undskuld". De skakar på huvudet och går vidare. Avlägsna billjud och röster blandas med fågelsång. Efter en stund reser jag mig upp och går mot tingeltangel-marknaden där jag vet att det går att köpa falafel. "Vill du ha chili?", frågar mannen i snabbmatsvagnen. "Ja", svarar jag utan att tänka mig för. Jag sätter mig ner i närheten för att äta och titta på folk en kort stund innan jag beger mig tillbaka till Malmö. Det är den starkaste falafel jag ätit på flera år. Chilin bränner i munnen och mina ögon och näsa rinner. Jag rör mig mot utgången och kastar ett öga på skylten med den kaxiga texten "You are now entering the EU". Vän eller motståndare - fristaden lämnar ingen oberörd.