Joan Didions historieskrivning väcker blandade känslor

De senaste åren har den genre inom journalistiken som går under namnet New Journalism, vilken jag skrivit om i ett tidigare inlägg, fått ett rejält uppsving bland journalister. Tekniken utmärks av att rapporteringen sker i form av låååånga reportage präglade av skönlitterära grepp. Den kanske främsta företrädaren för genren är Tom Wolfe, en annan viktig förgrundsgestalt är Joan Didion.

Magasinet Filter har New Journalism som inspirationskälla och det tyvärr numera (i pappersform) nedlagda amerikanska magasinet Arthur nämner specifikt Didion som influens. The New York Times Book Review har beskrivit sistnämnda som en journalist som vill förstå människor, snarare än att avslöja dem. Hennes stil har beskrivits som minimalistisk och distanserad, vilket tenderar att göra hennes texter lite känslokalla och tyvärr, i några fall, en aning platta, nästan oengagerade. Didion är samtidigt en mycket skicklig författare och historieberättare; när jag läser hennes reportage glömmer jag ibland bort att de inte är fiktiva, vilket förstås gör New Journalism-genren så otroligt spännande.

Slouching towards Bethlehem är namnet på ett reportage av Didion. Texten publicerades första gången 1967 och ses i dag som ett viktigt dokument för att förstå 1960-talets hippiekultur som den såg ut i San Franciscos Haight Ashbury. I reportaget undersöker hon de mörka sidorna av hippierörelsen. Att det fanns en nattsvart sida av denna är väl dokumenterat och Didion är en viktig röst i det sammanhanget. Journalisten reste till San Francisco 1967 och kom till ett samhälle i förfall. Unga människor vallfärdade från hela USA för att söka lyckan i den mytomspunna staden i nordvästra Kalifornien, men tvingades ofta leva i ren misär. Hippierörelsen hade också dragit till sig kriminella element, i några fall ren ondska, vilket snabbt gjorde Haight Ashbury till en paranoid, otrygg plats.

Men Slouching Towards Bethlehem väcker blandade känslor i mig. Vem var Joan Didion 1967? Kunde hon verkligen förstå de unga hippies hon träffade i San Francisco?

Många ser säkert Didions reportage om Haight Ashbury som en rapport från själva insidan av hippiekulturen. Det här stämmer förstås inte; journalisten droppade inte LSD med kidsen. Hennes bakgrund var mera square än hip; Didion är uppväxt i en republikansk familj och det var inte förrän på 1970-talet som hon övergav sina republikanska värderingar. De unga, starkt åldersfixerade hippies som Didion träffade tyckte dessutom att hon var en person från vuxenvärlden. Detta är någonting som hon själv tar upp i sitt reportage: "One day Norris asks how old I am. I tell him I am thirty-two. It takes a few minutes, but Norris rises to it. 'Don’t worry,' he says at last. 'There's old hippies too.'"*

Hippa mediamänniskor i USA, eller för all del i Sverige, tycker just nu att New Journalism-författare som Joan Didion är the shit. "Hon var där! Mitt bland alla hippies i Haight Ashbury!! 1967!!! Hur ball är inte det?" Så klart, men Joan Didion var en betraktare, inte en i gänget. Efter att hon skrivit sitt reportage tog hon flyget hem till New York. Det råder just nu en något ohälsosam romantisering av det sena 1960-talets journalister. Det är lätt att tro att New Journalism-pionjärerna utförde en slags deltagande observation likt gamla 1900-talsantropologer, vilka inte sällan bodde långa tider med exotiska stammar och deltog i krävande ritualer. Sorry, men Joan Didion var ingen hippie. Detta gäller också Tom Wolfe. Detta betyder förstås inte att de reportage som de skrev saknar värde. Flera av texterna är mycket viktiga för förståelsen av 1960-talets motkultur. Men läsaren får inte glömma vilka glasögon dessa journalister såg genom när de begav sig ut för att undersökta 1960-talets motkultur. Didion, såväl som Wolfe, ville få med sig spännande historier hem till tidningsredaktionerna. Att ge en schysst bild av verkligheten var tyvärr inte alltid högsta prioritet.

Slouching towards Bethlehem finns publicerad i en bok med samma namn. I förordet till denna berättar Didion att hon var sjuk och gick på gin och det amfetaminliknande preparatet dexedrin (!), när hon skrev sitt omtalade reportage om hippiekulturen. Det är svårt att veta vilket förhållande Didion hade till droger. Man kan lätt få för sig att hon hade en nyanserad attityd när hon gjorde reportaget; Didion dömer ingen. Samtidigt väljer hon att lyfta fram de mest extrema livsstilarna i The Haight, vilket gör att man kan ifrågasätta hennes motiv. I essän berättar Didion om en mamma som ger sin femåriga dotter LSD. Den som har någon som helst kunskap om 1960-talets motkultur, vet så klart att 99,99 % småbarnsföräldrarna i Haight Ashbury inte matade sina barn med hallucinoger! De flesta hippies hade en enorm respekt för droger som LSD och närmade sig dessa med stor försiktighet. Begreppen ”set” och ”setting” etablerades tidigt i kulturen och många tog LSD bara några få gånger för att aldrig mer göra det igen. Därför är det olyckligt att Didion väljer att lyfta fram de mest vrickade personligheterna från motkulturen. Läsarna av The Saturday Evening Post, tidningen där texten först publicerades, chockades säkert av Didions reportage, men är hennes text verkligen bra journalistik? Visst, reportaget handlar om mörker och förfall, men det ger knappast en nyanserad bild av hippierörelsen och personerna i Slouching Towards Bethlehem framstår som trasiga och förvirrade. Didion är medveten om detta, men menar att det är priset man får betala när man hamnar i media: ”Writers are always selling somebody out”, skriver hon i förordet. Jag håller inte med.


*Joan Didion, Slouching Towards Bethlehem (1968), s. 94