Rewind the remix!

De senaste åren har re-edits fått ett rejält uppsving. Begreppet hörs och syns ständigt i danspress och "hipstermedia". Om man har ambitioner att vara en efterfrågad DJ ska man i dag fyra av re-edits på löpande band, göra mixar med re-edits och publicera dessa med tillhörande tracklists på nätet. Vill man vara cynisk, skulle man förstås kunna säga att vem som helst skulle kunna slänga ihop en re-edit på max tjugo minuter. Vad ska vi egentligen med alla dessa nya versioner av gamla "obskyra" låtar?

Begreppet re-edit började höras och synas oftare för ett par år sedan. För den som inte har koll på detta begrepp, handlar det om att ta en befintlig inspelning, gärna från 1970- eller 1980-talet, och redigera om själva masterspåret. Det är alltså inte fråga om att redigera enskilda spår från låten. En re-edit i strikt mening är en låt som enbart stuvats om arrangemangsmässigt. Originalet är fullt igenkännligt och inga nya element har lagts till. Om så var fallet, skulle det i stället vara fråga om en remix. Att man jobbar med masterinspelningen betyder förstås att man inte behöver kontakta upphovsmannen för att be om lov för att få göra ombearbetningen - den absoluta majoriteten av re-edits görs utan upphovsrättsinnehavarnas välsignelse. Men eftersom re-edits i regel släpps under olika alias på vinyl i mycket små upplagor, eller sprids gratis som downloads i DJ-kretsar, är risken minimal att man blir stämd för detta. Personligen har jag ännu inte hört talas om någon som har råkat illa ut för att ha gjort en re-edit, men med tanke på att scenen växer är det inte otänkbart att det skulle kunna hända i framtiden.

Det är ännu få personer som har diskuterat det nyvaknade intresset för re-edits, men den brittiske musikjournalisten Simon Reynolds har skrivit några rader om fenomenet. I den uppdaterade upplagan av hans fantastiska bok Energy Flash - A journey through rave music and dance culture som gavs ut förra året, spekulerar han i varför re-edits har blivit populära igen. Reynolds menar att DJs börjar tröttna på remix-kulturen. Ursprungligen var en remix en omarbetning av en låt. Flera element av originalet fanns alltså kvar i remixen. Men under 1990-talet började producenter att göra remixer där det var omöjligt att höra någon likhet med originalet. I själva verket var det fråga om helt nya kompositioner. Begreppet remix fick en ny definition. När en DJ gör en remix åt en annan DJ eller artist handlar det i dag snarare om att man vill visa att man hör ihop musikaliskt och estetiskt. För somliga kan det säkert vara fråga om att få mera cred genom att ens låtar remixas av rätt DJs. Eftersom remixen inte längre är en remix i ordets rätta bemärkelse har kulturen tagits till sin spets. Det som händer är att DJn känner nostalgi och saknad för hur det var i DJ-kulturens begynnelse, när man faktiskt kände igen originalet i remixen!

"The mid-noughties fad for 're-edits' is basically the neoconservative backlash against remixology (...): a return to the original idea of remixing, where all or most of the original track is retained, but it's chopped up and rearranged sequentially"*, skriver Reynolds.

Simon Reynolds poängterar också att dagens DJs och artister har tillgång till väldigt avancerad studioutrustning, vilken man använder för att... eh... gå tillbaka till hur man gjorde saker på 1980-talet. Med skarpa, sofistikerade studioverktyg söker man efter det primitiva.

Re-edit-kulturen är förstås också kopplad till upphovsrätt. Att unga människor i dag plockar upp re-edit-tekniken handlar kanske om att man inte känner samma vördnad och respekt för upphovsrätt och skivbolag som man gjorde förr. Om illegal nedladdning av musik är en självklarhet och något som man har gjort under hela ens uppväxt, känns det också självklart att göra egna re-edits av favoritlåtarna i iPoden.

Reynolds pratar om re-edit-scenen som en "neoconservative backlash". I en kultur där de som varit mest "cutting edge" ständigt hyllats, vill så klart ingen bli kallad konservativ. Samtidigt finns det ingen som kan förneka att scenen är starkt retro. Bläddrandes i gamla dammiga skivbackar letar re-edit-killarna - det är 99% män som sysslar med det här - efter nya guldklimpar att stuva om och lägga upp på nätet. Så visst är det en bakåtsträvande kultur. Men det finns positiva sidor också. En mängd glömda skivor plockas fram ur reabackarna och genom re-edit-makarnas filter passerar emellanåt riktigt bra musik som i sin nya kontext får nytt liv.


*Simon Reynolds, Energy Flash (2008), s. 475