måndag 10 januari 2011

Hunter S. Thompson-biografi ges ut på Vertigo

Inom kort släpper Vertigo förlag en biografi om Hunter S. Thompson skriven av E. Jean Carroll. Den svenska översättningen, som är gjord av Per Stern, har fått titeln Hunter: Hunter S. Thompsons vilda och sällsamma leverne.

I väntan på boken rekommenderas Alex Gibneys två timmar långa dokumentärfilm Gonzo: The Life and Work of Dr. Hunter S. Thompson från 2008. I dokumentären möter vi förutom Hunter S. Thompson själv en mängd personer i gonzo-journalistens närhet. Sedan skadar det ju inte heller att läsa hans bok Hell's Angels: A Strange and Terrible Saga - kanske en av de bästa reportageböckerna som skrivits.


Vertigo förlag firar släppet av Hunter (tillsammans med utgåvan av Gunnar Blås Den tredje systern-trilogin) med en fest den 28 januari på Närkesgatan 8 i Stockholm. Läs mer om festen här.

lördag 8 januari 2011

Konstnär utforskar rituell dryck

Soma är namnet på den rituella dryck som omnämns i Rig Veda, en uråldrig samling hymner skrivna på sanskrit. Ingen har hittills lyckats bevisa vad drycken egentligen bestod av. Men teorierna är många. På 1960-talet föreslog till exempel bankmannen R. Gordon Wasson att Soma innehöll Amanita muscaria, det vill säga röd flugsvamp.

En som just nu utforskar Soma-myten är konstnären Carsten Höller (född i Belgien 1961), aktuell med utställningen Soma Hamburger Bahnhof i Berlin. I utställningen ingår bland annat stora skulpturer föreställande röd flugsvamp samt tolv stycken levande renar. Upplägget är förstås en referens till sibirisk schamanism där röd flugsvamp använts av schamaner i deras ritualer.

I utställningslokalen matas ett antal av renarna med röd flugsvamp, något som djuren även äter i det fria i Sibirien. Det verksamma ämnet i svampen finns sedan kvar i renarnas urin. På utställningen sparas urinen och förvaras i kylar (tillsammans med röd flugsvamp). För 1000 euro ges möjlighet att övernatta i konsthallen och under natten kan besökarna provsmaka innehållet i kylarna. Det är oklart om de som övernattar verkligen dricker av urinen. Men som sagt, möjligheten finns.

Soma verkar vara en påkostad, avancerad och för somliga en aning provocerande utställning.

I en intervju för The Guardian berättar Carsten Höller att han själv har ätit röd flugsvamp vid några tillfällen. Svampen orsakade kräkningar och försatte honom i koma-liknande tillstånd. Men vid ett av tillfällena hände något annat - Carsten Höller började mässa som en tibetansk munk.

Man kan förstås fråga sig om det är etiskt försvarbart att en konstnär ställer ut levande djur. Åsikterna lär gå isär om den saken. Däremot känns temat för utställningen välkommet; teorierna om Soma är spännande - och den röda flugsvampen är både förtrollande och otäck. Vi hittar den i sagorna. Och den är rikligt förekommande längs med stigarna under höstens skogspromenader. Vi har alla fått lära oss sedan barnsben att inte gå nära den röda svampen med de vita prickarna. Samtidigt användes den av sibiriska schamaner som verktyg för att få kontakt med andevärlden.

Vår fascination för den röda flugsvampen lär fortsätta - något som inte minst Carsten Höllers utställning visar.


Utställningen pågår till den 6 februari.

torsdag 6 januari 2011

Beatniks och sitarmusik i kultklassiker från -66

På pappret låter den onekligen intressant. Åtminstone om man är genuint intresserad av 60-talets motkultur med dess färgstarka persongalleri av musiker, författare och andra frisinnade själar. För vem vill inte se en film där beatpoeten Allen Ginsberg gör en "cameo" och William S. Burroughs gör en mindre roll som Opium Jones?

Chappaqua från 1966 har fått status som kultklassiker. Främst förstås för den kreddiga rollistan. När jag först får höra talas om filmen vill jag genast kolla in den. Samtidigt blir jag en aning misstänksam när jag får veta att filmens regissör och manusförfattare Conrad Rooks är en rikemansson (hans far ägde kosmetikaföretaget Avon) som kom på att han ville börja göra film. Men Chappaqua är faktiskt sevärd. Den stora behållningen ligger i att den emellanåt är väldigt estetiskt tilltalande; experimentell med snygga dubbelexponeringar och passager både i svartvitt och i färg framstår den i dag, 45 år senare, som en viktig undergroundklassiker. Och det underbara soundtracket av Ravi Shankar och minimalistkompositören Philip Glass är en upplevelse i sig.*

Dialogerna i filmen är få och Chappaqua är stundtals ganska... surrealistisk (60-talsklassiker som The Trip och Easy Rider framstår som ganska konventionella i jämförelse). Men där finns också en tydlig story. I Chappaqua får vi följa Russel Harwick, ett fyllo med cowboyhatt, som reser till Paris för att genomgå behandling för sitt alkohol- och drogmissbruk. Huvudrollen spelas av Conrad Rooks själv och berättelsen är delvis baserad på hans egna erfarenheter - regissören blev alkoholist i de tidiga tonåren och senare beroende av droger. Han behandlades så småningom för sitt missbruk på en klinik i Schweiz.

Att se filmen med 2010-talets blick är spännande. Framför allt för att 1960-talets starkt eklektiska strömningar är så tydliga; 
Chappaqua är en ohämmad mix av beatniks, indisk musik, psych-rock, hallucinogener, jazz, storstadsmiljöer och hippieestetik. 

Mixen kan kännas en aning naiv, men är samtidigt stundtals väldigt lyckad.


På YouTube finns flera klipp från filmen, bland annat här.

*Musiken till 
Chappaqua skrevs ursprungligen av jazzmusikern Ornette Coleman, men hans bidrag användes aldrig. Däremot gör han en kort "cameo" i filmen.