Beatniks och sitarmusik i kultklassiker från -66

På pappret låter den onekligen intressant. Åtminstone om man är genuint intresserad av 60-talets motkultur med dess färgstarka persongalleri av musiker, författare och andra frisinnade själar. För vem vill inte se en film där beatpoeten Allen Ginsberg gör en "cameo" och William S. Burroughs gör en mindre roll som Opium Jones?

Chappaqua från 1966 har fått status som kultklassiker. Främst förstås för den kreddiga rollistan. När jag först får höra talas om filmen vill jag genast kolla in den. Samtidigt blir jag en aning misstänksam när jag får veta att filmens regissör och manusförfattare Conrad Rooks är en rikemansson (hans far ägde kosmetikaföretaget Avon) som kom på att han ville börja göra film. Men Chappaqua är faktiskt sevärd. Den stora behållningen ligger i att den emellanåt är väldigt estetiskt tilltalande; experimentell med snygga dubbelexponeringar och passager både i svartvitt och i färg framstår den i dag, 45 år senare, som en viktig undergroundklassiker. Och det underbara soundtracket av Ravi Shankar och minimalistkompositören Philip Glass är en upplevelse i sig.*

Dialogerna i filmen är få och Chappaqua är stundtals ganska... surrealistisk (60-talsklassiker som The Trip och Easy Rider framstår som ganska konventionella i jämförelse). Men där finns också en tydlig story. I Chappaqua får vi följa Russel Harwick, ett fyllo med cowboyhatt, som reser till Paris för att genomgå behandling för sitt alkohol- och drogmissbruk. Huvudrollen spelas av Conrad Rooks själv och berättelsen är delvis baserad på hans egna erfarenheter - regissören blev alkoholist i de tidiga tonåren och senare beroende av droger. Han behandlades så småningom för sitt missbruk på en klinik i Schweiz.

Att se filmen med 2010-talets blick är spännande. Framför allt för att 1960-talets starkt eklektiska strömningar är så tydliga;  Chappaqua är en ohämmad mix av beatniks, indisk musik, psych-rock, hallucinogener, jazz, storstadsmiljöer och hippieestetik. 

Mixen kan kännas en aning naiv, men är samtidigt stundtals väldigt lyckad.

På YouTube finns flera klipp från filmen, bland annat här.

*Musiken till Chappaqua skrevs ursprungligen av jazzmusikern Ornette Coleman, men hans bidrag användes aldrig. Däremot gör han en kort "cameo" i filmen.