Brev från fristaden

För precis en vecka sedan tog jag tåget över sundet för att besöka fristaden Christiania i Köpenhamn - vida känd i Norden som platsen där hippies och människor med alternativa sätt att leva samlats sedan i början av 1970-talet. Motståndarna talar om hasch och kriminalitet. Men i Christiania flockas också turister, turister i mängder; fristaden är Köpenhamns näst största attraktion med omkring en miljon besökare årligen. Det är en otrolig siffra, eller hur?

Senast jag besökte Christiania var när jag i höstas tillsammans med en vän såg en fantastisk konsert med det minst sagt psykedeliska rockbandet Acid Mothers Temple från Japan. Bandet spelade på Loppen, vilket är ett konsertställe beläget inne i fristaden. Jag har under åren besökt Christiania vid en mängd tillfällen, ofta med blandade känslor. Fristaden är för mig både mjuk och hård, varm och kall. Men mitt hjärta har alltid bankat för Christiania ända sedan jag först satte min fot där någon gång under mitten av 1990-talet. I augusti 2003 deltog jag i den stora demonstration som anordnades för bevarandet av fristaden. Tusentals demonstranter, mestadels danskar förstås, men även en del svenskar och andra nordbor, var på plats. Jag lyckades aldrig övertyga mina vänner att följa med, så jag åkte över till Köpenhamn på egen hand den dagen. Kanske var de rädda för att offentligt visa sitt stöd och kanske hamna på bild på TV-nyheterna, men det där struntade jag i. Stolt gick jag i det gigantiska demonstrationståget genom staden. "Bevar Christiania" var budskapet. En medelålders kvinna sålde en stödknapp till mig med orden "JA til Frihed og forskellighed. Folkeoptog. 30. august 2003". Känslorna svallade och många befarade att detta var slutet för fristaden, men Christiania lever envist kvar i dag, sommaren 2009.

Hur är det då att besöka Christiania en vanlig tisdag i juli? Jag ska försöka ge mig på en liten lägesrapport: När jag går in i området är det full aktivitet som råder. Det är en mängd turister på plats denna vackra sommardag. En lång, gänglig man i hatt, jag skulle gissa att han är i sextioårsåldern, står och talar på engelska till en liten grupp människor. De ser ut att vara turistande tanter i femtiofem-, kanske sextioårsåldern. Senare på dagen stöter jag på mannen och hans grupp igen på ett annat ställe i fristaden. Det lär inte vara den enda guidetur som genomförs denna dag.

Jag passerar den lilla marknadsplatsen där det säljs etno-aktigt tingeltangel samt vad man på engelska brukar benämna som "smoking paraphernalia", det vill säga rullpapper och andra tillbehör för cannabis-rökare, och fortsätter längs med Pusher Street. De så kallade "haschbodarna" är rivna för länge sedan, men namnet på gatan lever kvar, det är till och med utsatt på min lilla, tummade Köpenhamnskarta! På Pusher Street trängs turister i alla åldrar med slitna människor som ser ut som missbrukare, stora hundar, tonårsgäng och christianiter - sistnämnda är namnet på de cirka 850 människor som bor i Christiania. Längs med gatan står också muskulösa män med rakade huvuden och tatuerade överarmar. De är alla solbrända efter långa dagar utomhus och en av dem bär solglasögon av pilotmodell. De är snubbar man inte skulle vilja bråka med. Jag sänker blicken och promenerar vidare.

"Ytringsfrihed?" står det på en skylt placerad på en öppen yta i anslutning till Pusher Street. Den kryptiska skylten påminner besökarna om Christianias ständiga kamp mot myndigheterna. Jag går upp på vallen som löper längs med den lilla sjön som ligger vid fristaden. Det är en väldigt vacker miljö och jag funderar över om myndigheternas främsta skäl att stänga Christiania egentligen är att lägga vantarna på den värdefulla marken. Här finns möjlighet att bygga exklusiva bostadshus som kan säljas till välbärgade köpenhamnare. Men denna sommardag 2009 är Christiania sig likt. Folk sitter och tittar ut över sjön och de lummiga träden och jag slås av hur tyst och lugnt det är. En bit bort sitter ett välklätt par i trettioårsåldern och längs med sjön ser jag två joggande kvinnor. De bär grälla, rosafärgade sportkläder. Nere vid sjön spelar två unga män pingis. Ur en bandspelare hörs Primal Scream. ”Get your rocks off, get your rocks off honey” sjunger Bobbie Gillespie när jag passerar pingiskillarna. Borta på Pusher Street bjöds det på brölig gubbrock.

Jag bestämmer mig för att gå in i Christianias bostadsområde. Bruset från Pusher Street tynar bort och jag möts i stället av fina, pittoreska hus och prunkande trädgårdar. Kontrasten mellan den paranoida stämningen på Pusher Street och husen en bit in i området är stark. Jag ser två kvinnor som hjälper varandra med att vattna varandras trädgårdar. De har varsin grön vattenkanna till hjälp. "Var er Gandalf?" står det på en skylt på utsidan av ett fint gammalt hus en bit bort. "Langt ude" läser jag på en annan skylt nedanför! Den här typen av humor är typisk för christianiterna.

En vit gammal traktor av modell 995 David Brown står och rostar intill en liten hage. I den lilla inhägnaden står en vit häst. På marken ser jag en kvarglömd skateboard och längs med husväggarna växer stockrosor. Jag går i riktning mot Pusher Street igen och får syn på några små barn. De kastar vattenballonger på de passerande. Barnen skrattar högt och de som drabbas av ballongerna verkar inte bli särkilt upprörda. Jag får ett intryck av att det är högt i tak i Christiania när det gäller barnuppfostran. Ungarnas upptåg känns befriande. Kort därefter passerar jag ett skjul fyllt av kläder. "Put og tag" står det. Mina kunskaper i det danska språket är begränsade, men jag förmodar att frasen betyder "ge och ta". En kvinna och en man står och tittar i klädtravarna. Mannen stoppar ner ett par jeans i en påse. För en stund framstår Christiania som ett hippie-paradis där alla sextiotalets drömmar besannats, men när jag närmar mig hårda Pusher Street dämpas min romantisering av fristaden igen.

Jag bestämmer mig för att svalka mig med en kall öl på ett av ölhaken i närheten av gatan och jag slår mig ner bredvid ett ungt par, runt tjugo. De talar engelska med brittisk accent. Killen har svart lockigt hår, tjejen rakt, långt mörkbrunt. Hon bär stora solglasögon. De två ser fina ut ihop. "Oh, she's going to Amsterdam! Sex!! DRUGS!!!" säger tjejen och imiterar sin far samtidigt som de skickar en joint mellan varandra. Det unga paret ska åka till Amsterdam. Tjejens mamma tycker det är ok, men hennes pappa tycker att det är en dålig idé. Vid bordet framför oss sitter två medelålders par. De talar norska och ser ut som vilka tonårsföräldrar som helst. Deras skratt fyller uteserveringen. Det engelska paret bestämmer sig för att sätta sig vid vallen intill sjön och lämnar bordet. Två fransktalande män i trettioårsåldern slår sig ner bredvid mig. Jag tänker på att de flesta som besöker Christiania gör det tillsammans med någon. Det är få personer som är utan sällskap.

Efter en stund lämnar jag stöket på ölhaket och slår mig ner på en stor trädstam vid Den Grå Hal, Christianias största konsertställe. Lugnet infinner sig på nytt. Efter en stund kommer en kvinna, runt femtio, fram till mig. Hon bär skor med höga klackar. "Undskuld" säger hon. Hon undrar om jag har några småpengar. "Nej, tyvärr", svarar jag. Hon vänder sig hastigt om och går fram till två killar som passerar. "Undskuld". De skakar på huvudet och går vidare. Avlägsna billjud och röster blandas med fågelsång. Efter en stund reser jag mig upp och går mot tingeltangel-marknaden där jag vet att det går att köpa falafel. "Vill du ha chili?", frågar mannen i snabbmatsvagnen. "Ja", svarar jag utan att tänka mig för. Jag sätter mig ner i närheten för att äta och titta på folk en kort stund innan jag beger mig tillbaka till Malmö. Det är den starkaste falafel jag ätit på flera år. Chilin bränner i munnen och mina ögon och näsa rinner. Jag rör mig mot utgången och kastar ett öga på skylten med den kaxiga texten "You are now entering the EU". Vän eller motståndare - fristaden lämnar ingen oberörd.