Rytm och precision på ny Louisiana-utställning

The World is Yours är namnet på Louisianas nya utställning med samtidskonst. Det finns inget uttalat tema på utställningen. Det enda som utlovas är "international contemporary art". Avsaknaden av ett genomgående tema kan förstås vara ett problem. Men inte i det här fallet. The World is Yours är en stabil och spännande utställning som levererar.

Det första som möter besökaren är verket Flapboard av den indiska konstnären Shilpa Gupta. I taket har en sådan där annonseringsskylt som visade destinationer och avgångstider på gamla tiders tågstationer placerats. Men på Guptas skylt visas inga tågtider; "I want to fly high with you"... "Why do I remember"... "I need to travel"... Dessa är i stället några av de fraser som betraktaren ställs inför. Men Flapboard är inte bara en visuell upplevelse. Ljudet av den rasslande skylten är minst lika centralt för upplevelsen. Det rasslar till med jämna mellanrum och det finns en attraktiv... rytm i presentationen av nya textfraser. Många av orden är också felstavade och skylten, som tycks ha en egen intelligens, korrigerar sina misstag! Detta ger verket en välkommen lekfullhet.

På utställningen hittar man också konstnären Olafur Eliasson. Hans verk, som är i form av en bil, är placerat i ett frysrum. Utanför rummet sitter en museivakt. Han tittar på mig med allvarlig blick och säger: "Jag släpper in dig och sen går jag på fikarast. Är det OK?" Jag skrattar, sveper in mig i en filt och går in i det iskalla rummet. Framför mig står en bil täckt av is. Men den största behållningen är inte bilen utan själva upplevelsen av att stå instängd i ett kylrum. Kallt och ogästvänligt. Somliga skulle säga klaustrofobiskt. 

Eliassons verk är intressant men dess tillkomst väcker blandade känslor; verket är beställt av ett tyskt bilmärke. Sedan 1975 har de bjudit in konstnärer att "dekorera" företagets olika bilmodeller. "Isbilen" genererar - oavsiktligt - frågor om konstnärsrollen och svårigheten med att vara oberoende i en värld som styrs av starka ekonomiska intressen.

Jag vandrar vidare och når så småningom utställningens kanske mest omtalade verk, Sissel Tolaas The FEAR of Smell - The Smell of FEAR. Framför mig står en man. Han stryker sin hand mot en av museiväggarna och luktar sedan på sina fingrar. Väggen ska enligt Tolaas innehålla lukten av ett antal mäns ångest. Skeptisk och tvivlande går jag fram och stryker min hand över väggen. Beröringen ska aktivera lukten. Jag sätter näsan mot väggytan. Det luktar... inte något speciellt. Jag provar igen på ett annat ställe. Den här gången känner jag en distinkt maskulin lukt. Väggen luktar verkligen. Det funkar. Jag bestämmer mig för att undersöka en annan del av "luktväggen". Den här gången luktar det riktigt äckligt. Jag tänker på lukten av spya. Jag konstaterar att Tolaas verkligen lyckats. Min enda invändning är att The FEAR of Smell förmodligen hade funkat bättre i ett särskilt rum avsett för verket. Äckelkänslan av lukterna gör att det är svårt att ta in de övriga verken i samma rum.

Med på utställningen är också Cao Feis tjugo minuter långa video Whose Utopia från 2006. Verket har tidigare bland annat visats på Bonniers Konsthall, där det gjorde stort intryck på mig. Filmen, som utspelar sig på en glödlampsfabrik i Kina, visar upp massproduktionens monotona villkor och de drömmar som arbetarna bär på. Gripande, poetisk och med rytmisk precision är Whose Utopia ett verk som berör de flesta.

Vad som kanske framför allt gör The world is Yours så bra är dess ljussättning, färgsättning och rumsindelning. Första delen av utställningen går helt i svart och vitt. Detta tema ersätts sedan med nya distinkta rum. Det är få, om några, saker som känns slumpmässigt utförda. Verken i de olika rummen känns besläktade med varandra. Detta gäller inte minst det rum där Corey McCorkles An Arrangement (Phalanx) finns placerat. Optiskt, närmast hallucinatoriskt, sugs jag in i McCorkles spegelvärd och framför mig ser jag en hel armé av... mig själv.

The World is Yours visas på Louisiana t.o.m. 10 januari 2010.

Läs Sydsvenskans recension av utställningen här.

Helsingborgs Dagblad recenserar utställningen här.