Hemmavideon som kultförklarades

Till de fenomen inom västerländsk motkultur som gjort störst intryck hör onekligen berättelsen om The Merry Pranksters. Mytbildningen om gruppen är omfattande. Tyvärr råder det stor förvirring om vad de egentligen ägnade sig åt. Historierna är vaga och otydliga. Synd tycker jag. För det hela är ganska enkelt.

Så här var det: Författaren Ken Kesey hade just skrivit Sometimes a great notion, uppföljaren till succé-romanen One flew over the cuckoo's nest (Gökboet). I juni 1964 skulle det hållas en releasefest, där författaren förväntades närvara. Tillsammans med några polare fick Kesey en brilliant idé – en idé som hittills resulterat i en bok av Tom Wolfe, mängder med tidningsartiklar och snart också en film av Gus Van Sant: Med pengar från den framgångsrika debutromanen köpte Kesey en gammal skolbuss och bestämde sig för att köra från Kalifornien ända till festen i New York med sina polare. De målade bussen – som fick namnet FURTHUR – i alla färger som reflekteras av en prisma och installerade sovplatser och en ljudanläggning i fordonet. Chaufför på resan var... och det här är lysande... genialt! …Neal Cassady. That’s right, beat-legenden från Jack Kerouacs On the road, där omnämnd som ”Dean Moriarty”. De som läst Kerouacs bok vet att Neal Cassady gillade att sitta bakom ratten. Men vad mer? Centralt för detta projekt var att gruppen skulle DOKUMENTERA resan. Planen var att göra en film och de investerade i dyr filmutrustning. Medlemmar från gruppen har i efter hand sagt att man var helt seriösa med att göra en film om resan och hade stora förhoppningar om slutresultatet. I sann idealistisk DIY-anda valde de att göra all inspelning själva, trots att de saknade teknisk kunskap om hur man gör en film. Materialet visade sig vara oanvändbart. Det blev ingen film. 

Men Ken Kesey gav inte upp idén om att klippa ihop materialet till en sammanhängande berättelse. Tillsammans med sonen Zane och en annan medlem av gruppen, Ken Babbs, och dennes son Simon, lyckades man till slut göra Ken Kesey’s Intrepid Traveller and his merry band of pranksters look for a kool place (uppdelad på två DVD-filmer). För den som är intresserad av The Merry Pranksters och 1960-talets motkultur är filmerna väl värda att bekanta sig med. Trots att bild- och ljudkvaliteten är undermålig är det en fröjd att t ex se klippen med Neal Cassady bakom ratten. Bilderna ger en ökad förståelse för beatlegendens personlighet och berättelserna om Cassadys rytm och höga kognitiva hastighet besannas. Cassady är brilljant! Cassady är… galen? Kaskader av amfetamin-triggade ord i rasande tempo lämnar hans läppar. Wow, intensivt liksom. The Merry Pranksters busschaufför räds inte att ta plats. Kedjerökande och med ryckiga rörelser – det tycks som om han hade svårt att sitta stil – fyrar han av nonsens och poetiskt färgade iakttagelser om vart annat. Ibland plockar han upp en flöjt och blåser några toner som för att stoppa flödet av de verbala explosionerna. I filmen ser man hans välfriserade, kortklippta nacke – de här hippierna hade kort hår – och hans ögon i bakspegeln. Klippen på Cassady är riktigt snygga.

Vad som inte är lika kul är inramningen som Kesey och kompani valde att ge materialet. Vid redigeringen gjordes nya, kompletterande videoinspelningar där bland andra Kesey och Babbs sitter och… eh… larvar sig. Det känns teatralt och dekoren är ful. Dessutom har man "piffat till" ursprungsmaterialet med billiga digitala effekter för att förtydliga den psykedeliska aspekten av ursprungsmaterialet. Det hade inte behövts. Men detta till trots är Intrepid traveller and his merry band of pranksters en ovärderlig pusselbit för att bättre förstå The Merry Pranksters.

Underbara är också klippen från New York. Den gamla, slitna bussen med spräckt framruta når till slut den stora staden i väst. Filmklippen när FURTHUR likt en gammal val på hjul rullar längs med New Yorks gator är fantastiska. De flesta människorna vinkar och ler; cirkusen har kommit till stan. Kontrasten mellan ”freaksen” och New York-borna är stark. Glöm inte att året är 1964. Människorna på gatorna bär strikta kläder som går i svarta, mörkblå och grå toner. Man skulle lugnt kunna säga att The Merry Pranksters stack ut. Ordentligt. Och deras fria improvisationer och sociala experiment möttes inte sällan av misstänksamhet. Under resans gång stoppas de av polisen. Och stoppas igen. Och igen. Men The Merry Pranksters gjorde inget olagligt. Neal Cassady visar snällt upp körkortet och kör sin kosmiska rap medan poliskonstaplarna inspekterar den gamla valen till buss.

Men hur var det nu med syran? LSD. Ett, två tre... bokstäver som en gång i tiden hamnade på löpsedlarna. INSTANT PSYCHOSIS! Men det här var ännu tidigare. 1964. Drogen blev inte olaglig förrän i oktober 1966. Om bussen gick på bensin och Cassady gick på tjack så gick Ken Kesey och de andra i gruppen definitivt på syra. Eller Kool-Aid som man sa. På den här tiden tog man inte drogen på små papperslappar, utan man intog den i flytande form. Det finns en hel del klipp i filmen där gruppen är märkbart påverkade av drogen. De ser... glada ut. Kosmiska liksom. OK, man skulle kunna säga att The Merry Pranksters handlade om mycket mer än droger. Det hade förstås varit fullt möjligt att genomföra hela resan utan några sinnesutvidgande substanser. Men jag betvivlar att bussen hade sett ut som en graffitivägg. Och Neal Cassady hade nog varit lite tystare där framme i bussen. Så oavsett vad man tycker om droger är de inte sällan ingredienser i de sociala experiment som når historieböckerna.

"The worlds mightiest home movie" har Tom Wolfe sagt om The Merry Pranksters filmprojekt – en klockren beskrivning.

Ken Kesey’s Intrepid Traveller and his merry band of pranksters går att beställa här.