Arthur är en amerikansk tidning om motkultur (och en hel del musik) som är helt fantastisk. Just nu är det min gjutna favorittidning och precis vad jag har letat efter under många år. Numera finns Arthur inte längre i pappersform, utan lever kvar på nätet. Men jag väntar tålmodigt på att den ska återuppstå.
Den som vill ta del av de gamla fysiska numren kan fortfarande göra det. På Arthurs hemsida finns ett flertal nummer fortfarande tillgängliga. Ok, några har sålt ut och några är ganska dyra eftersom det bara finns ett fåtal exemplar kvar. Priserna varierar mellan sex och etthundra dollar! Det verkar som att Arthur börjar uppnå kultstatus, så man kanske inte ska vänta för länge med att inskaffa de exemplar man vill ha. Om man inte vill beställa gamla nummer utan att först ha tittat i tidningen, kan man ladda ner nummer 31 och 29 i pdf-format på tidningens hemsida.
Den som vill ta del av de gamla fysiska numren kan fortfarande göra det. På Arthurs hemsida finns ett flertal nummer fortfarande tillgängliga. Ok, några har sålt ut och några är ganska dyra eftersom det bara finns ett fåtal exemplar kvar. Priserna varierar mellan sex och etthundra dollar! Det verkar som att Arthur börjar uppnå kultstatus, så man kanske inte ska vänta för länge med att inskaffa de exemplar man vill ha. Om man inte vill beställa gamla nummer utan att först ha tittat i tidningen, kan man ladda ner nummer 31 och 29 i pdf-format på tidningens hemsida.
I tidningen hittar läsaren en hel del artiklar som handlar om musik. Det är därför lätt att få för sig att detta är en musiktidning, men den gemensamma nämnaren är motkultur och Arthurs slogan är "homegrown counterculture". I oktober-numret 2008 intervjuas bandet Brightblack Morning Light. Artikeln handlar om mycket mer än om bandets musik. Brightblack Morning Light pratar bland annat om miljöförstöring och hur det är att bo ute i den amerikanska vildmarken. Det är förstås alltid en risk att läsa om ett av sina favoritband, men min bild grusas inte, snarare tvärtom. I ett långt och inspirerande reportage - långt för att Arthur har låtit sig inspireras av 1960-talets New Journalism - tecknas ett porträtt av de två bandmedlemmarna Nabob och Rabob som känns både varmt och sympatiskt. Arthur är inte ute efter att dissa sina intervjuobjekt. De verkar snarare se dessa som en del av "Arthur-familjen", ett nätverk där kreativa och spännande människor som serieförfattaren Alan Moore, journalisten Daniel Pinchbeck och medieteoretikern Douglas Rushkoff ingår. Sistnämnde har för övrigt ett kort inhopp i Psychic TV på sin CV.
Arthur online är förstås inte lika bra som i pappersform, men den digitala versionen får duga för stunden; jag håller tummarna för att tidningen återuppstår eller att redaktören Jay Babcock ger sig i kast med ett nytt vågat projekt. Tills dess är Arthur den okrönte kungen i tidningsvärlden.
Besök Arthurs hemsida här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar