1970. Rockstjärnorna Jimi Hendrix och Janis Joplin dör , Baader-Meinhofligan når löpsedlarna och världens första jumbojet, Boeing 747, sätts i trafik. Farväl 60-tal.
Samma år gjorde jazzmusikern Alice Coltrane (1937-2007) två av sina bästa album: Ptah, the El Daoud och Journey in Satchidananda.
Titelspåret på sistnämnda är min personliga favorit. En basgång spelad av Cecil McBee och ljudet av en tampura trakterad av en musiker vid namn Tulsi introducerar låten. De fyra tonerna från tampuran repeteras genom hela inspelningen och skapar en ram inom vilken bandet skapar något… alldeles fantastiskt.
Saxofonisten Pharoah Sanders medverkar också på inspelningen. Att han valde att spela med Alice Coltrane känns helt logiskt – deras musik är starkt besläktad. På titelspåret på Journey in Satchidananda kombinerar Pharoah Sanders flera olika känslolägen. Genom sin sopransax blåser han sorg, andlig eufori och en rad andra stämningar som jag inte vet namnen på.
Men utan Alice Coltranes närvaro hade låten inte fått samma kosmiska elegans. Hennes harpa rycker tag i mig likt en varm vind över en sommaräng. Alice Coltranes musik är fylld av det där som brukar kallas själ. Ibland är hennes musik tung. Ibland svår och komplicerad. Men aldrig utan hopp.
Det sägs att Alice Coltrane ogillades av flera av samtidens jazzkritiker. Man kan inte låta bli att undra om det handlade om att hon var kvinna i en starkt mansdominerad värld. Alice Coltrane var gift med jazzgiganten John Coltrane. Skulle man rent av kunna kalla henne jazzens Yoko Ono? Kritikernas ogillande handlade möjligen också om att de tyckte att hon var för flummig. Visst, Alice Coltrane var en djup typ. Men det är också det som gör hennes musik så bra; hennes spirituella flumjazz har en ton och en klang som berör än idag, fyrtio år senare.
Alice Coltrane stod länge i skuggan av maken John, det hyllade geniet. Sistnämnda kastade långa skuggor. Det skulle dröja till 1990-talet innan Alice Coltranes musik upptäcktes av en ny publik. Unga musiker, DJs och hipsters letade upp hennes plattor och hörde saker i låtarna som förmodligen gick hennes samtids jazzkritiker helt förbi. De unga fansen lockades av den introverta, nästan psykedeliska, stämningen i hennes inspelningar.
Gillar man psykedelisk musik – eller kalla det kosmisk, spirituell – bör man förr eller senare kolla in Alice Coltrane. Chansen är stor att man hittar en artist att älska för livet.
The Verve Music Group representerar Alice Coltrane. Lyssna på ljudklipp från hennes skivor här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar