Kan journalistik vara hippt och nyskapande? Under ett antal år under 1960- och 1970-talen hade en grupp amerikanska journalister de vassaste pennorna. Med långa reportage i litterär stil berättade man sanna (nåja...) historier om idealistiska hippies, primitiva motorcykelgäng och svala fotomodeller.
Tom Wolfe och E.W. Johnsons antologi The New Journalism (1973) är förstås tänkt som en ingång till genren med samma namn. För den som vill få koll på de viktigaste personerna och reportagen är boken, åtminstone på pappret, en bra start. Varje text introduceras av Tom Wolfe på ett underhållande sätt; välskrivna och läsvärda tillhör dessa bokens höjdpunkter.
Men varför är jag inte redo att utnämna The New Journalism till den optimala ingången till genren? En av orsakerna är bokens längd som drar ner läsupplevelsen; The New Journalism innehåller helt enkelt för många exempel. En sträckläsning av boken är en mastig och, tyvärr, stundtals lite tröttsam upplevelse. De 430 sidorna hade utan vidare kunnat redigeras ner till 300 hundra där det allra bästa ur genren presenterats. Det kan tyckas märkligt att man valde att klämma in så mycket exempel från genren. Kanske handlade det om att man ivrigt ville visa upp hur... duktiga "vanliga" journalister hade blivit på att skriva - skriva som "riktiga" författare. "Se, här! Vi kan också!" tycks boken signalera. Detta gör förstås inte antologin mindre intressant. Tom Wolfe och kompani nöjde sig inte med att vara simpla journalister, utan det här gänget hade uppenbara konstnärliga ambitioner. Dessa ambitioner måste beundras. Hur ofta händer det att du idag imponeras av det grymma, nyskapande och innovativa språket hos en journalist på en dagstidning? Min gissning: aldrig.
Genrens mästare är otvivelaktigt Tom Wolfe. Hans styrka låg i hans känsla för att leta upp intressanta, ofta udda, människor och därefter skriva texter som inte sällan var starkt experimentella. Texter som skulle få de flesta språklärare att se rött och säga "så där kan man inte skriva"! Wolfe (som är en skicklig stilist) fyllde sina reportage med versaler, utropstecken och passager som mera liknade dikter än löpande text.
Vid sidan om Wolfe var Hunter S. Thompson en viktig förnyare. I The New Journalism finns ett utdrag ur hans bok The Hell's Angels - A Strange and Terrible Saga. Det korta exemplet gör inte Thompson rättvisa. Boken är en av de bästa reportageböckerna som har skrivits. Mitt råd: Börja inte med att läsa texten i antologin utan läs hela boken direkt!
Att döma av urvalet i The New Journalism var genren starkt mansdominerad: Av 23 texter är endast två skrivna av kvinnor - Joan Didion och Barbara L. Goldsmith. Didions text är hämtad från hennes klassiska essäsamling Slouching Towards Bethlehem. Goldsmiths La Dolce Viva handlar om en person, Viva, som var en del av Andy Warhols The Factory. Artikeln publicerades i veckotidningen New York. La Doce Viva var nära att orsaka tidningens fall, då ett flertal annonsörer tyckte innehållet var för kontroversiellt.
Läs gärna The New Journalism - men läs först någon av de klassiska reportageböckerna som kom innan. Som ingång till genren har antologin sina svagheter. Som komplement är den däremot given. Inte minst för Tom Wolfes presentationer och klassiska artiklar som La Dolce Viva.
Tre lästips inom genren new journalism från Ekarkivet:
1. Tom Wolfe - The Electric Kool-Aid Acid Test (1968)
2. Hunter S. Thompson - The Hell's Angels - A Strange and Terrible Saga (1966)
3. Joan Didion - Slouching Towards Bethlehem (1968)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar