"Skända flaggan. Vägra vapen. Svik fosterlandet. Var onationell."
Orden är hämtade från Carl Johan De Geers legendariska affisch Skända flaggan från 1967. Hans uppmaning sågs knappast med blida ögon; konstnären dömdes för skymfande av rikssymbol och uppvigling.
Men idag verkar Carl Johan De Geer ha tappat tron på färgernas kraft: ”Jag har många bruna möbler numera, ganska få färger och väldigt lite musik.” Orden gör ont i hjärtat. Jag läser meningen igen för att försäkra mig om att jag inte har läst fel.
Varför denna uppgivenhet Carl Johan De Geer? Du gillar ju färg! Och musik!
Hans värderingar tycks i alla fall inte ha förändrats något nämnvärt. Adeln, kungahuset, kyrkan och religionen ser han även idag som en "sorglig, patriarkal feodal odemokratisk kvarleva från medeltiden".
Orden är hämtade från Carl Johan De Geers legendariska affisch Skända flaggan från 1967. Hans uppmaning sågs knappast med blida ögon; konstnären dömdes för skymfande av rikssymbol och uppvigling.
Under 1960- och 1970-talen var Carl Johan De Geer vad man skulle kunna kalla en mångsysslare. Förutom att trycka affischer arbetade han som fotograf, filmare, scenograf och musiker. Han var också en av personerna bakom kultförklarade tidningen Puss. Som om detta inte var nog var han med och startade textilkonstnärskollektivet 10-gruppen och på 1970-talet blev han känd för TV-serien Tårtan, som han gjorde tillsammans med kollegan och vännen Håkan Alexandersson.
Den som är intresserad av att veta mer om Carl Johan De Geer bör förstås läsa hans självbiografi Jakten mot nollpunkten (2008). Boken är också viktig för de som vill få inblick i 1960-talets svenska motkultur. Jo, det fanns en sådan. Även i Sverige.
För Carl Johan De Geer kom 1960-talet ”väldigt lämpligt”, som han själv uttrycker det. ”Det tidiga 60-talet var avantgardism, experiment, brott mot de gamla borgerliga konventionerna. 60-talet – visst var det vackert.”
Nu låter det säkert som att Carl Johan De Geer och hans bohemvänner bara gick runt och skrattade av lycka över att vara unga och lovande under decenniet som gav världen Beatleshysteri och Summer of love. Men han är noga med att poängtera att 1960-talet också handlade om att bo i rivningshus med drag och iskallt vatten. Och på det psykiska planet var det en tid präglad av sömnlöshet och oro.
Boken handlar framför allt om att vara klassresenär. Nedåt. Mot fattigdom. I Jakten mot nollpunkten berättar han med humor och självdistans till exempel om hur han tvingats agera jultomte på ett varuhus. Yes, du hörde rätt, jultomte.
Och visst tjänar jultomtehistorien som utmärkt exempel på hur svårt det kan vara att arbeta som kulturarbetare. Det spelar liksom ingen roll om man har kultförklarade TV-serier på sitt CV; i slutet av månaden ska räkningarna betalas. Annars… ja, vi vet ju alla vad som händer då.
Den generation konstnärer som Carl Johan De Geer tillhörde på 1960-talet föraktade etablissemanget. Föraktet var ömsesidigt – de svenska konstnärerna på den här tiden sågs inte sällan som bråkstakar och provokatörer. Likheterna med den amerikanska hippierörelsen fanns där förstås. Därför är det förvånande att Carl Johan De Geer ventilerar ett uttalat hippieförakt i boken.
”Vi var inte långhåriga, smutsiga, lata eller inriktade på missbruk”, skriver Carl Johan De Geer. Att reducera en hel rörelse till en hop lata missbrukare som inte tvättade sig är oseriöst. Plötsligt ser han världen ur samma inskränkta ögon som de människor som provocerades av konstnären.
Den största styrkan med Jakten mot nollpunkten är Carl Johan De Geers ärliga ton. Under läsningen får jag en känsla av att konstnären skriver precis vad han tänker utan att först fundera över vad folk ska tycka. Han räds till exempel inte för att kalla sig själv för kommunist. Ett annat exempel: Carl Johan De Geer var trombonist i Blå Tåget i 29 år. Den långa tiden i bandet hindrar inte honom från att beskriva sig själv som djupt omusikalisk. Som sagt, en befriande ärlighet.
Den svenska flaggan står i brand. Röda lågor äter upp den blågula symbolen - färgerna i Skända flaggan är starka. Det är svårt att tänka sig samma tryck i svartvitt. Det hade liksom inte varit samma sak.
Carl Johan De Geer säger att det inte var en slump att han blev formgivare. Färgen blev ett sätt att ställa sig i opposition mot borgerligheten. Han var trött på de bruna hem som han omgav sig med och fyllde därför sitt eget hem med färg. ”Jag hade ett så färgsprakande hem att mina släktingar nekade att besöka mig”, skriver han.
Den största styrkan med Jakten mot nollpunkten är Carl Johan De Geers ärliga ton. Under läsningen får jag en känsla av att konstnären skriver precis vad han tänker utan att först fundera över vad folk ska tycka. Han räds till exempel inte för att kalla sig själv för kommunist. Ett annat exempel: Carl Johan De Geer var trombonist i Blå Tåget i 29 år. Den långa tiden i bandet hindrar inte honom från att beskriva sig själv som djupt omusikalisk. Som sagt, en befriande ärlighet.
Den svenska flaggan står i brand. Röda lågor äter upp den blågula symbolen - färgerna i Skända flaggan är starka. Det är svårt att tänka sig samma tryck i svartvitt. Det hade liksom inte varit samma sak.
Carl Johan De Geer säger att det inte var en slump att han blev formgivare. Färgen blev ett sätt att ställa sig i opposition mot borgerligheten. Han var trött på de bruna hem som han omgav sig med och fyllde därför sitt eget hem med färg. ”Jag hade ett så färgsprakande hem att mina släktingar nekade att besöka mig”, skriver han.
Men idag verkar Carl Johan De Geer ha tappat tron på färgernas kraft: ”Jag har många bruna möbler numera, ganska få färger och väldigt lite musik.” Orden gör ont i hjärtat. Jag läser meningen igen för att försäkra mig om att jag inte har läst fel.
Varför denna uppgivenhet Carl Johan De Geer? Du gillar ju färg! Och musik!
Hans värderingar tycks i alla fall inte ha förändrats något nämnvärt. Adeln, kungahuset, kyrkan och religionen ser han även idag som en "sorglig, patriarkal feodal odemokratisk kvarleva från medeltiden".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar