Det var någon gång i slutet av 1980-talet som jag köpte skivan Daydream Nation med Sonic Youth. Jag lyssnade intensivt och hängivet på radioprogrammet Bommen med Lars Aldman och fick via honom ovärderliga tips på alternativ musik, vilka fick mig att upptäcka nämnda New York-band.
Jag skickade vid några tillfällen handskrivna brev till Aldman och tackade för speciellt intressanta tips. Man bör komma ihåg att det vid den här tiden i Sverige gavs ytterst få tillfällen till exponering av musik som var annorlunda än den som spelades på Traxlistan. Sonic Youth var det mest subversiva och underjordiska man kunde föreställa sig. När grungen kom med Nirvana i spetsen, släppte Sonic Youth det av Butch Vig producerade albumet Dirty, vilket tog bandet till en bredare publik. Några år senare såg jag dem på Roskildefestivalen. Spelningen var en besvikelse och jag tappade därefter intresset för deras musik. Jag tyckte konserten var platt och tråkig.
I dag efter nästan tjugo år kliver bandet in i ett för mig nytt sammanhang. I min hemstad Malmö ser jag längs med gatorna stora affischer bakom prydligt inglasade reklampelare. På bilderna står det "Sonic Youth" med stora vita bokstäver. Det känns nästan bisarrt. Hur gick det här till? Bandets resa från den dunkla underjorden till en hårt marknadsförd utställning är fascinerande. Den utgör ett bra exempel på svårigheten i att vara alternativ och samtidigt framgångsrik. Med sistnämnda menar jag inte bara på ett kommersiellt plan, utan också kulturellt. Den som besitter de rätta koderna och referenserna riskerar alltid att upptäckas av den breda massan, vilket kan få till följd att man som kulturarbetare lyfts från marginalen in i mittfåran. Somliga kanske väljer att se det som att dessa artister äntligen välkomnas in i värmen, att de får sin chans i strålkastarljuset. För andra betyder det att man blir den man en gång kritiserade och häcklade.
Jag skickade vid några tillfällen handskrivna brev till Aldman och tackade för speciellt intressanta tips. Man bör komma ihåg att det vid den här tiden i Sverige gavs ytterst få tillfällen till exponering av musik som var annorlunda än den som spelades på Traxlistan. Sonic Youth var det mest subversiva och underjordiska man kunde föreställa sig. När grungen kom med Nirvana i spetsen, släppte Sonic Youth det av Butch Vig producerade albumet Dirty, vilket tog bandet till en bredare publik. Några år senare såg jag dem på Roskildefestivalen. Spelningen var en besvikelse och jag tappade därefter intresset för deras musik. Jag tyckte konserten var platt och tråkig.
I dag efter nästan tjugo år kliver bandet in i ett för mig nytt sammanhang. I min hemstad Malmö ser jag längs med gatorna stora affischer bakom prydligt inglasade reklampelare. På bilderna står det "Sonic Youth" med stora vita bokstäver. Det känns nästan bisarrt. Hur gick det här till? Bandets resa från den dunkla underjorden till en hårt marknadsförd utställning är fascinerande. Den utgör ett bra exempel på svårigheten i att vara alternativ och samtidigt framgångsrik. Med sistnämnda menar jag inte bara på ett kommersiellt plan, utan också kulturellt. Den som besitter de rätta koderna och referenserna riskerar alltid att upptäckas av den breda massan, vilket kan få till följd att man som kulturarbetare lyfts från marginalen in i mittfåran. Somliga kanske väljer att se det som att dessa artister äntligen välkomnas in i värmen, att de får sin chans i strålkastarljuset. För andra betyder det att man blir den man en gång kritiserade och häcklade.
Sonic Youth-utställningen Sensational Fix på Malmö Konsthall är underhållande. Den förändrar inte mitt liv, men sådana krav kanske inte är rimliga att ställa. Det är en spännande estetik som bandet har byggt upp runt sig. De många verken och föremålen är som en explosion av intryck. Även i detta sammanhang väljer Sonic Youth att skruva upp volymen, om än visuellt. När jag går runt i utställningslokalen passerar jag ett verk av Brion Gysin. Då jag är en beundrare av cut up-tekniken som skapades av Gysin, är det inte utan att det spritter till inombords när jag påminns om denna hjälte. Jag ser också en bild på Allen Ginsberg. Sonic youth gillar beatpoeterna och andra författare, musiker och konstnärer som verkat vid sidan om etablissemanget. Detta är sympatiskt och innebär också en viktig historielektion. Men de många referenserna till viktiga aktörer inom amerikansk kultur från 1950-talet till 1970-talet väcker i mig blandade känslor. Bilderna får mig att le igenkännande. Samtidigt undrar jag vad de säger om vår samtid. Kanske är det därför som utställningen fungerar bäst som en estetisk vitamininjektion.
När jag ser mig omkring i utställningslokalerna, slås jag av att det är en homogen grupp besökare på plats. Många är män i trettioårsåldern. Kanske har de spelat i ett band en gång i tiden. Troligen har de ett gäng plattor med Sonic Youth hemma i skivhyllan. Utställningen på Malmö Konsthall har sin publik i bandets många fans. De som inte har en relation till bandet lämnas sannolikt oberörda.
Sydsvenskans Ingrid Stigsdotter har skrivit en recension av Sensational Fix, vilken man kan läsa här.
Sydsvenskans Ingrid Stigsdotter har skrivit en recension av Sensational Fix, vilken man kan läsa här.
Håkan Engström från samma tidning har intervjuat bandet i samband med utställningen, denna kan man läsa här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar